The Girls Who Grew Big, Leila Mottley, Penguin

 

När Leila Mottley var 20 debuterade hon med Nightcrawling, en av de bästa engelskspråkiga romaner jag har läst de senaste åren. Hon äger en sällsynt utvecklad förmåga att gestalta unga människors valhänta försök att ta sig an en ogästvänlig värld. När hon nu utkommer med sin andra roman, The Girls Who Grew Big, kan man börja undra: var debuten en lyckträff?

Nej. Här utvecklar hon och fördjupar motiv från den förra. Det handlar om tre unga amerikanska kvinnor, och romanen följer dem i parallella kapitel med dem som fokalisator. Det må vara ett slitet berättargrepp, men Mottley övertygar om att det är en nödvändig teknik för att vi ska förstå hur individernas liv flätas in i varandra på alltmer intrikata sätt. Det är en roman om tre sorts -skap: systerskap, vänskap, moderskap.

Sextonåriga Adela dimper ned i Padua Beach, Florida, när de superkristna föräldrarna (aka de är amerikaner) får vetskap om att hon är gravid. Där ska hon bo med sin farmor och adoptera bort barnet när det fötts. I Padua Beach regerar matriarken Simone, drygt tjugo, med ett par femåriga tvillingar, Luck och Lion. En av de närmsta i kretsen är Emory, som nyligen fått sonen Kai med Simones yngre bror. Under romanens gång hinner de bli vänner och hamna på kollisionskurs och bli sams igen några gånger. Du frågar: blir det drama? Det blir drama. Det blir lögner och svek i stor utsträckning, men Mottley visar framför allt två saker: lockelsen i lögnen, och det svåra i att upprätthålla lögner, hur de sprids exponentiellt.

Adela är en simmerska med målet att tävla i OS när graviditeten sätter käppar i hjulet. Simone har en av och på-relation med barnets pappa, den opålitlige ”Tooth” (hans riktiga namn är romanens plot twist). Och Emory slits mellan önskan att återvända till skolan med barnet i en BabyBjörn, något rektorn starkt invänder mot. I Padua Beach har en inofficiell gemenskap inrättats, med Simones röda skåpbil som bas. Där tillåts de vara ”Flickor”, och inte endast personer som fattat ett uselt beslut (att behålla sina barn fast de själva i lagens mening är barn).

All konst är i någon mening politisk, något Balsam Karam blygsamt påpekade i en enkät i Dagens Nyheter i söndags: ”Min första bok beskrevs som politisk, men jag menar att alla böcker är politiska. Det handlar lika mycket om vad man väljer att skriva om som om det man väljer bort”. Leila Mottley skriver underförstått om de dåliga politiska beslut som ligger bakom till exempel att Simone när hon ska föda inte kan välja att göra det på sjukhus: det blir för dyrt (att hon också skäms över sin pojkvän är en annan sak). Likaså nämns att en abort kostar omkring 6000 svenska kronor.

Frågan om tonårsmammorna är också en politisk fråga, om pengar och om över- och underläge. Genom romanen stigmatiseras de som landets utvalda syndabock, underförstått att de är tre saker som börjar på bokstaven ”k”: korkade, klantiga och kåta. (Fast, vad ska en annars vara som tonåring?) Den här romanen får oss att se dem som mer än enbart tonårsmammor, mer än enbart blåsta individer med dåligt konsekvenstänk. Att skildra de här människorna i mellanrummet mellan det äkta och det konstlade är en svår balansgång som Mottley behärskar till fullo, i en skickligt genomförd allians mellan autenticitet och estetik.

Det sker i synnerhet i hur karaktärerna pratar, den oslipade grammatiken hos den streetsmarta Simone och pluggisen Emorys mer verserade tilltal. Samt då Adelas överklassperspektiv: hon har redan pengar, medan de andra desperat tvingar på naiva rika tonåringar som är på spring break i Florida en häxbrygd de kallar djungeljuice, och som inbringar en icke oansenlig summa pengar.

I fjol gav Mottley ut en diktsamling, woke up no light. Tyvärr har jag inte läst den, men det förvånar inte att hon skriver poesi. Det här är en mycket språkmedveten roman, och jag vet att Amanda Svensson, som översatte Nattvarelser, säkert kan göra en god insats om den här också översätts. Fast jag undrar hur en översättare ska handskas med den muntliga tautologin i tilltalet ”all y’all”, eller den frekventa talspråksmarkören ”prob’ly”.

Det som gör den här romanen förträfflig är två egentligen enkla saker: dels Mottleys intresse av att ärligt förmedla de här unga personernas erfarenhet, dels hennes osvikliga språkkänsla. Så här skildras till exempel Adelas förälskelse: ”He was so beautiful, it made me feel like I’d swallowed just enough pool water to enjoy the swash of it whirlpooling inside me but not enough to make me sick.” Romanen är rik på sådana ögonblick. Det är också en intelligent roman, som genomskådar hur pappors uppfostran mindre handlar om att älska ett barn och mer om att få barnet att älska pappan.

Men det handlar också om något annat grundläggande. I söndags skrev Maja Lundgren en slagkraftig essä i Expressen om ”[f]öreställningen att män dyker och kvinnor sjunker”. Det stämmer ju i någon mån, som jag förstår offentligheten, att män tilldelas rollen som aktiva och kvinnor passiviseras – men Leila Mottley tillåter sina kvinnliga protagonister att flyta, hur djävligt vattnet de hamnat i än är, och det är ingen ringa bedrift. Det blir Adelas farmor Noni som kommer med det bästa levnadsrådet när du är i bekymmer: ät sand.