att riddaren har dukket op, Biskops Arnös författarskola 24/25

 

För flertalet av de femton eleverna i Biskops Arnös antologi för fjolårets författarskola är det sannolikt första och enda gången deras namn står tryckt i en bok. Villkoren är hårda, och alla kanske inte heller vill publicera sig i det större formatet – man kan vara en skrivande människa på så många olika sätt. Ändå finns det anledning att hålla koll på skrivarutbildningarna: sedan några år recenserar jag regelbundet Skurups skrivarlinje, och jag läste senast Biskops Arnös antologi för tre år sedan, något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask (där Ellika Lagerlöf medverkade, hon som i våras gav ut Den sista kastraten på Bonniers).

Årets bok heter på ren skandinaviska att riddaren dukket op, vilket motiveras av tre danska bidrag och ett norskt. Till skillnaden från den förra saknar boken ISBN-nummer, och det kan tyvärr försvåra dess spridning. En annan skillnad är att poesin återtagit sitt grepp om eleverna, då fler än hälften väljer något inom dess räjonger.

Det är svårt att recensera poesi och upptäcka genialitet där de flesta håller sig inom ett sidantal på 3-4 sidor. Ändå går det att spåra det egna uttrycket. Tydligt så hos Max Alletzhauser, som remixar MSB:s krigsbroschyr på ett uppfriskande och innovativt sätt. Diana Despotovski inför oroskänslor, i dikter som det inte går att lita på: ”när du plockade upp mig för första gången fann jag inte mig själv i det.” (OBS: att det inte går att lita på en dikt är en kvalitetsstämpel.)

I Caspian Florbys dikter tas den yttre världen in, men splittras i bilder som vänder sig till ett avlägset men närvarande du. Det blir en smula oklart och opakt, men det finns delar att bygga vidare på. En liknande vaghet finns hos Alva Hedlunds korta rader, och om det ska gå vägen att förmedla frustration inför någons tillkortakommanden – som jag uppfattar som diktens ärende – krävs mer utrymme.

Danska Pernille Løvgren Persson aggressiva hatdikter ges en stark övertygande ton genom att de skapar en frigörande potential. Dahlia Rezai skriver i sin tur en allegori över världens orättvisor – eller något helt annat. Även här finns en tillförsikt att villkor kan ändras, att världen kan bli bättre än sitt nuvarande skick. Simon Sattin skriver form-medveten dikt som är inbjudande och generös mot läsaren. Danska Elias Winther utför ett konsekvent genomfört sorgearbete som övertygar genom att inte kompromissa eller avvika från det som är unikt för den egna upplevelsen.

Det är kanske ännu svårare att recensera prosa som också den håller sig inom en handfull sidor. Det blir oftast en frustrerande glimt. Jag fattar att man vill hålla nere sidantalet, men det är snålt mot eleverna att de ska presentera sig med fragment.

Dock hinner Isak Gimbergssons prosaskisser visa att det går utmärkt att utvinna saker ur det förflutna (Grace Kelly är en oväntad referens). Och Algot Jennhags egenhet att skriva prosa som skippar punkterna och inleder med gemener är uppfriskande, i en sammanhängande pregnant text som har något att förmedla, och gör det på ett piggt och roligt sätt.

Alecia Kahn må ha ett något outvecklat bildspråk (”Jag borde gråta, men tårarna sitter som cement bakom ögonlocken”), men utnyttjar den konventionella stilen till att berätta en ganska vacker och värdefull kärlekshistoria. Hos danska Noah Kress finns en direkthet, som skulle ha tjänat på ett starkare fokus på vad som ska berättas.

Den som lyckas allra bäst på att levandegöra sina karaktärer är Ada Lundqvist, i en novell om vänskap och om lockelsen i att leva genom någon annan, och till vilket pris det sker. Det finns klokhet i några av de insiktsfulla slutsatserna som dras: ”Nu vet jag att om man avslöjar allt, blottar varenda känsla, ber om förståelse, förlorar man något som är avgörande för ens självkänsla. Man måste veta något som de andra inte vet.”

Norska Sarah Safavifard bidrar med en novell där allt inte är vad det ser ut att vara, och det är modigt att ge sig på en så farlig genre – den där du litar på att läsaren ska följa. Även här dominerar den underliggande oron att allt inte är vad det verkar. Som appendix finns ett snyggt akrostikon om Oslo. Och danska Anna Strunge – ett efternamn som förpliktar! – skriver åtta prosastycken om valar, i gränslandet mellan prosa och poesi. Här förmedlas mer en stämning än en historia.

Ett mönster som återfinns hos många av de skrivande är hoppet. Den värld som utmålas är grym och otäck, men den orubbliga grundinställningen är att det är möjligt att återfå en bättre livshållning. Poesin är kanske den mest optimistiska genren (ärligt: det krävs enorm positiv anda att ta sig an något som angår en promille av befolkningen), men jag tycker även prosaisterna skriver i optimismens anda. Det om något är hoppfullt: den cyniska och hatiska pessimismen kan vi överlämna åt barn och tyranner.

Om något annat generellt mönster ska avtäckas så tycker jag kanske att de danska och norska eleverna skriver mer form-medvetet, med mer slipat uttryck. Det behöver inte vara till svenskarnas nackdel: det finns en kantighet som är värd att utforska, och det tekniska är alltid något som går att förfina och förädla med tiden, med övningen. Och det är det värt, vill jag tillägga, oavsett om det leder till bokkontrakt på Bonniers eller Gyldendal eller Cappelen Damm, eller bara ett opublicerat skrivande som ger uttryck åt ens helt unika världsbild.