Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina, Ghassan Kanafani, översättning Ingvar Rydberg & Marie Anell, Tranan

 

Den palestinske författaren Ghassan Kanafanis liv avslutades i förtid av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad 1972. Vid 36 år ålder hade han hunnit publicera arton böcker, och var också under 60-talet en profilerad aktivist, lärare, marxist och tidningsredaktör. På svenska har tidigare funnits översatt barnboken Den lilla lyktan, samt kortromanen Män i solen. Nu har den senare sammanfogats med ytterligare två kortromaner från 60-talet till boken Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina.

Ett förord från palestinska författaren Adania Shibli kompletterar bilden av Kanafani. Hon menar att mördaren med stor sannolikhet hade läst honom och betraktade honom som en uppviglare. Som bekant vill ju makten ha lydiga undersåtar – underkastelsen gäller på alla nivåer.

Som helhet är det tre disparata berättelser som knyts samman av rörelsen över överenskomna nationsgränser. I Män i solen (i Ingvar Rydbergs översättning från 1975) är det tre flyktingar som försöker ta sig till Kuwait, där bättre ekonomiska förutsättningar utlovas. I varsitt kapitel lär vi känna Abu Qais, As’ad och Marwan. För femton dinarer utlovas de en farofylld men säker passage i botten av en tömd tankbil. Men svek och brutna löften är förstås vardagsmat i en tillvaro som bygger på desperat längtan; det är på något sätt flyktens pris, och det är ett pris som måste betalas.

Det som finns kvar (översatt av Marie Anell) inleds med en brasklapp av författaren: ”De fem huvudpersonerna i den här romanen – Hamid, Maryam, Zakaria, tiden och öknen – rör sig varken längs parallella eller konträra linjer, vilket står klart redan från början. I stället rör de sig längs varsina, åtskilda linjer som ibland kommer så nära varandra att de verkar smälta samman.” Det ger en bra bild av hur Kanafani skriver – dels att han anger tiden och öknen som huvudpersoner, dels att han vill formulera hur individens erfarenheter ingår i ett större sammanhang.

Med hjälp av kursiveringar och fetstil skildras de tre ödena på ett sätt som kringgår den polyfona romanens begränsningar. Det originella berättargreppet, att använda tre olika skrivsätt, gör framställningen poetisk. Liksom i den förra romanen är händelseförloppet dramatiskt. Här är platsen Gaza, och när Hamid får höra att hans syster Maryam väntar barn med en gift man – Zakaria – vill han utvandra till Jordanien, för att sammanstråla med deras mamma. I hans ögon har systern vanärats, genom att ha blivit gravid med ”en liten man, ful som en apa”.

I Tillbaka till Haifa (också översatt av Anell) visas konsekvenserna av Nakban 1948, och hur den görs närvarande också i romanens samtid, slutet av 60-talet. Paret Said och Safiyya har hemlighållit sin son Khaldun för deras andra barn. De flydde i all hast och han blev kvar, fem månader gammal, i Haifa, och de har inte sett honom på tjugo år. Nu ämnar de uppsöka honom. När de ringer på dörren till sitt gamla hus öppnar en kvinna med orden: ”Jag har väntat länge på att ni skulle komma”. Hon bär på egna trauman: hon bevittnade hur nazisterna avrättade hennes bror.

Tillbaka till Haifa är den kortaste av de tre korta romanerna, men den är objektivt den bästa. Den formas till en elegi över allt som är oåterkalleligt, likväl som den handlar om vår vanmakt inför tidens obönhörliga gång. En mer stressad läsare än jag kan med fördel inleda sin läsning av boken med den. Kanafanis delar Flannery O’Connors pessimism inför det vi brukar ta för givet, så som familjeband, uttryckt av protagonisten Hazel Motes i romanen Wise Blood (mästerverk): ”Where you come from is gone, where you thought you were going to never was there, and where you are is no good unless you can get away from it.”

Jag är inte alltid ense med Kanafanis bildspråk. I den första romanen vräker solen ”ned sin helveteseld utan försköning”, vilket låter som en tautologisk stilkrock: för det är väl sällan den typen av värme ens förknippas med det vackra och sköna? Ibland blir bildspråket också onödigt sunkigt, med ovälkomna liknelser: ”Hamid såg på marken och kände den darra under sig som en oskuld” (ugh!). Andra liknelser är bara slöa: ”Plötsligt kom det förflutna ikapp i hans medvetna, vasst som en kniv. […] Sorgen drabbade henne som ett knivhugg”.

Det må vara randanmärkningar, eller bara min bristande bekantskap med icke-västerländska litterära traditioner. I vilket fall råder det ingen tvekan om Kanafanis ohotade status som en central figur i den palestinska litteraturhistorien, och det är förstås en anledning att läsa honom. Men inte enbart för dess historiska värde. Framför allt den avslutande Tillbaka till Haifa kan göra oss mer mottagliga för hur den pågående krigsföringen i Gaza kan förstås.