När jag var snö, Ingela Strandberg, Norstedts

 

Nattluften rör vid mig genom fönstret

sockersöt och rå lockar mig ut ute är

mitt hem jag springer springer över

öppna fält springer längre in och ut

ute är mitt hem och sträcker mig upp

tills stjärnorna bränns

(ur Att snara en fågel, 2018)

 

Så lyfter han mig upp

och bär mig

Nattmannen bär mig

varligt till lägret

Där är jag ett djur ett barn

som vilar

i en total och allt omfattande ansvarslöshet

(ur Nattmannen, 2020)

 

Håll hårt i dina sinnen

så att inte nerven

mellan begär och skrift skadas

 

Var rädd       Spring

 

Din ängslan ska rädda dig

undan det betydelselösa

(ur Ingenstans mitt segel, 2022)

 

Så här på äldre dar – hon fyller 80 om en vecka – har poeten Ingela Strandberg kommit in i något som på idrottsspråk brukar kallas ”andra andningen”, med en ny bok vartannat år. Sålunda har det för oss som följt henne ett tag äntligen blivit dags för en ny diktsamling. Den heter När jag var snö – kort paus för att med beundran ta in den oerhört snygga titeln. Förlåt om det här blir för mycket fangirlande, men jag kan inte nog påpeka hur fan-tastisk Strandbergs nya bok är.

 

Nyligen fick hon Svenska Akademiens Nordiska pris, och det kan vara en anledning så god som någon att söka upp Litteraturbanken, som nyligen har publicerat tio av hennes äldre diktsamlingar. Det som tydligt visar sig är kopplingarna mellan de olika böckerna, hur hon väver samman naturbetraktelser med filosofiska funderingar som ofta utgår från ett underperspektiv. Den här gången är formatet ännu mer tillspetsat och kondenserat, i dikter som är hårt förtätade i sin påminnelse om glosans tyska ursprung (dichte=tätning).

 

Den nya boken tar sin utgångspunkt i begravningen av en katt, och hur denne sedan blir en delaktig gestalt genom hela samlingen. För döden fungerar så: den kan göra den döda mer närvarande i sitt efteråt än den var under sin levnadstid. Mycket i Strandbergs nya bok handlar också om döden, den ohyggliga och orättvisa döden. Liksom tidigare skriver hon om våldet, om allt det orättfärdiga som utförs. Det manifesteras i några försiktiga referenser till krig.

 

Det är oklart om det är en övertolkning, men jag uppfattar den vallmo hon skriver om i en av dikterna som en referens till de massiva blodröda vallmofälten som fått illustrera fasorna från första världskrigets massakrer:

 

Världen sköljer över oss genom oss

 

Vallmon är en enskild skörhet

 

Den får mig att tänka på oupphörliga återkomster

 

och på den stora glömskan mellan dem

 

Krigsrapporteringen sköljer sannerligen över oss, oavsett om det är Ukraina eller Gaza som avses, och nog hör krigen till dessa återkomster, dessa glömskor. Tidigare har Strandberg tagit Heidegger i handen, här slår hon följe med Nietzsche, han med återkomsterna.

 

Rastlösheten styr diktjagets färd genom dikterna, med sina naturintryck och sina milt aggressiva utfall mot allt som förfular världen. Hon gör något eget av sina metaforer, låter dem sällan landa i trygghetsskapande slutsatser, eller som rebusar som alltid går att låsa upp. Här blir metaforerna aldrig instängda i sådana förenklingsburar. För hos Strandberg är metaforen bara halva sanningen. Att bli snö blir således en bild av en bild, en önskan att uppgå i det som försvinner, i den död som tar djuren ifrån oss och sedermera också ska ta oss själva bort från det här livet. Därför blir hennes metaforer skadade, som att de infriar något av sin egen förstörelse.

 

Dikterna fungerar som en motståndsrörelse, ett alternativ till den nedslocknade och obscena världen. Strandberg låter fantasin stå med vidöppna sinnen, och det finns plats för både trygghet och skräck i de koncisa dikterna, i sina resonemang kring det mörka, det skugglika, det otäcka – det som med hennes egna pregnanta uttryck kallas ”det låga”. Det förflutna utövar sitt inflytande på det nuvarande, och det reses transcendentala anspråk mot rastlösheten och trotset.

 

I det trotset finns det dödsföraktande, som katten blir en vägvisare till, och en förebild i sitt gengångar-genmäle ”[m]ot den förbannade blomningen / vars enda mål är drift och förstörelse / Skönheten hotar våra sömmar / Men jag håller emot”. Ja, poeten Strandberg vägrar inrätta sig i något som hotar hennes integritet: hon lyder kattens ideal, helt enkelt, och ur denna position skriver hon sin suveräna poesi om kärleken till livet, som vi håller fast vid trots allt. Det är ett författarskap som i sin knapphet faktiskt saknar motstycke i samtiden.