Tulpaner, Agnes Gerner, Bonniers

 

Om vi räknar bort en tunn poesipamflett för knappt tre år sedan är Tulpaner Agnes Gerner blott tredje diktsamling. Jag vill betona detta, eftersom det är svårt att ta in hur rutinerat och konstnärligt medvetet hon skriver sina dikter. Det här är en övertygande beståndsdel i ett författarskap som det redan nu står klart ska bli spännande att följa.

 

För tio år sedan, när Gerner debuterade, var djuren på tapeten. Nu är de kvar på omslaget, i Åsa Magnussons suggestiva målning med tre rådjur i en upplyst skog. Och nog är de kvar också i dikterna, i de utbyten mellan djuriskt och mänskligt som vi kan välja att bejaka eller bestrida. Hos Gerner är det inga täta skott mellan levande varelser. Redan första raden slår fast att ”[d]et finns djur här”.

 

Tulpaner är en bok i tre delar, som skildrar sorgen efter en saknad mor. Men det är en förminskning av innehållet att avkoda en handfast tematik. Dikterna rör sig mot det osägbara, det som språket inte kan eller inte får fånga, allt det outtalade som ryms i möten mellan olika former av liv. Och var går gränsen? Här står människan också träd, vilket får mig att tänka på Anne-Marie Berglunds bok Jag vill stå träd nu (svenska litteraturhistoriens bästa titel).  

 

Människan har både svans och päls i Gerners dikter, och vårt fisklika ursprung glöms inte heller bort. Hon skriver om den hunger som blir vårt riktmärke, den hunger vi mäter oss inför andra med. Hos Gerner blir hunger och törst något mer än banala metaforer, utan mer en sinnebild för våra djupaste instinkter. Hon rör sig fritt mellan det bokstavliga och det bildliga. Vi kan vara en fågel; vi kan vara en död. I dikterna är allt detta möjligt.

 

Hur ska då sorg förklaras eller förstås? Kanske genom de enkla grepp Gerner tillgriper, genom resoluta konklusioner. I dikten kan det se ut så här:

 

vår familj krympte

 

och sommaren tog slut

 

Innebörden lagras i den blankraden, på ett sätt som är lika effektivt som när Virginia Woolf låter sin huvudperson mrs Ramsay dö i en parentes, här i IngaLisa Munck och Sonja Bergvalls översättning: ”(När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ut armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt undre natten och han sträckte ut dem förgäves.)” Med Johnny Thunders ord: ”You can’t put your arms around a memory”. Ibland kan effekten bli större med få ord, men det är en svår balansgång.

 

Den anemiska stilen lockar många svenska poeter, men det krävs stark stilkänsla för att det inte ska bli bara blodlöst. Vad Gerner gör så bra är att hon lyckas förmedla de abstrakta känslorna på ett konkret sätt, men hon är också bra på att ge det konkreta en fast och bärande struktur. Med sällsynt precision skriver hon:

 

Det var så vått ute, det var regn överallt

Det var inte väder utan mer själsligt,

som om huden

skalats av och ersatts med vatten

 

För så är det ju! Gerner behöver inte söka sig till sökta eller bara långsökta metaforer, när hon klarar sig så bra med att ge ett exakt återgivet uttryck åt en känsla, här huden som förvandlas till vatten. Det behärskade ursinnet över världens obevekliga gång är också en allmän känsla, livsvillkoren och dödens närvaro. Och naturen tillåts vara våldsam, omstörtande – låter den vara natur, helt enkelt.

 

Ofta skriver Gerner i dialog med denna natur, och visar en natur som tar plats i diktjagets inre: ”Det har stormat här uppe, i mig / har allt lossnat”. Det är en romantisk vändning, exemplifierad i Shelleys suggestiva rad: ”Less oft is peace in Shelley’s mind, / Than calm in waters, seen.” Faulkner blev så förtjust att han citerade de första fyra orden inte bara i romanen Det allra heligaste, utan även i novellen ”Springarspel”.

 

I Gerners händer blir dikten ett sorgearbete om de ritualer vi uppför för att hantera besvikelser, och vilka åtbörder vi ägnar oss åt för att hitta det som lindrar men inte botar. Det kan vara i de mest vardagliga görandena, där blommorna övergår i en fruktansvärd skönhet. Så fungerar tulpanerna som en besvärjelse mot döden: ”Jag kan inte lägga mig ner och dö / Jag måste plantera tulpaner”. För säkerhets skull upprepas raden i dikten, för det är ju så med besvärjelser, att upprepningen tar bort en del av smärtan. Varför skulle vi annars ägna oss åt bönen, eller att läsa poesi.