Djävulsboken. Scandinavia Star 2, Asta Olivia Nordenhof, översättning Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Lykke Naderehvandi, Norstedts

 

I det kaxiga och otyglade författarskap som går under namnet Asta Olivia Nordenhof – 100% dansk medborgare – har vi vant oss vid längre pauser. Efter genombrottet med den chockerande diktsamlingen Det enkla och det ensamma dröjde det sju år innan hon gav ut första delen i en septologi (sju böcker) om branden på färjan Scandinavia Star 1990, som tog 159 människoliv. Och nu har det redan gått fyra år innan den andra delen anländer.

 

Den ursprungliga planen fick revideras. Tanken var att bok 2 skulle heta Idéer, och ta vid där Pengar på fickan slutade, med ett telefonsamtal där affärsmannen T skulle starta ett rederi. Men efter att ha skrivit tre misslyckade versioner av den, och en lika misslyckad biografi om Christofer Columbus, blev det i stället ”en erotisk rysare / om affärsmän och / djävulen”, som det står i den dikt som utgör prolog. Djävulsboken är en märklig skapelse, där vartannat kapitel är prosa och vartannat poesi, och där vi får möta både T och Djävulen.

 

Samt den rastlösa huvudpersonen, en kvinna som kallar sig Dafne när hon tar anställning på en bordell och sedermera kallar sig Olivia. I romanen börjar hon dejta en engelsk affärsman som hon stöter på i Vejle, och medan hon bor i hans lägenhet under karantänperioden i London skriver hon sin historia om T, han som också kallas för Djävulen. Hon låtsas vara förlovad med engelsmannen – en förutsättning för att de ska få träffas överhuvudtaget (som ni kanske minns väntade en två veckor lång karantän innan hon släpps fri i sin nya hemvist, dock med restriktionen att endast röra sig inom en radie av tre kilometer från hemmet).

 

Pengar på fickan var en okonventionell roman (ett intryck som förstärktes av att jag läste den på danska), men Djävulsboken har faktiskt inslag som är ännu mer otraditionella och experimentella. Kort sagt utspelar den sig mellan ett höghus och ett dårhus. Det är också en slags ursäkt: ”Förlåt för att jag störtar dit där ingen kärlek finns”, som den kvinnliga huvudpersonen lakoniskt konstaterar.

 

Ytterst handlar det om identitet, men romanens kärna är förstås kapitalismen. Nordenhof ställer den kanske vid det här laget uttjatade frågan: ”Är det möjligt att älska under kapitalismen.” Ett kort svar: aldrig i livet. Som det gamla citatet lyder, det som felaktigt tillskrivs Oscar Wilde (ett av få tillfällen när han inte kan ta åt sig äran), handlar allt i livet om sex, förutom sex. I den här romanen är sex en handelsvara, och kärlekens viktigaste kapital heter kyssen.

 

Nyligen klagade Sinziana Ravini i en recension av Agri Ismaïls Hyper på att inga författare skriver om pengar längre. Jag håller inte riktigt med: Tone Schunnesson, Ida Therén, Wera von Essen och Zara Kjellner är några som i sina senaste böcker låter intrigen handla mycket om pengar, och vad bristen på pengar gör med oss och vilka uppoffringar vi är redo att göra. Men låt gå, det saknas analyser på strukturell nivå. Kanske det bara är så enkelt, som Edgar Allan Poe påminde oss om, att tanken på pengar får idéerna att rosta.

 

Att romanens Olivia väljer en bana som prostituerad ges en pragmatisk förklaring, som i sin skruvade variant av feminism liknar Valerie Solanas inställning: ”Jag var kort sagt inte särskilt charmig, men jag var smart och jag var vacker, och eftersom ingen var intresserad av det första hade jag bestämt mig för att till fullo utnyttja det senare.” Här agerar ett självförakt som delvis är internaliserat – samhället som vill att vi ska tycka illa om oss själva och göra oss mottagliga för reklamens lockrop om förbättringspotential. Känslan att aldrig duga är samtiden förbannelse.

 

Nordenhofs roman ansluter delvis till Lina Wolffs thriller Djävulsgreppet. Även här är det en rafflande historia med en farlig man – T – och hur hans nycker styr den unga kvinnan, när han utsätter henne för omild behandling. Men hur blir han en djävul? I diktsamlingen skriver Nordenhof: ”när man har vuxit upp med våld och sex, det pisset, då ska man sona hela tiden / man ska försaka djävulen och försöka bli god igen / men det orkar jag inte. driva ut djävlar”. Det drastiska bildspråket tar hon med sig in i romanen: ”Om en hopknölad bil säger man att den är totalskadad, en människa i samma tillstånd kallar man för psykopat.”

 

Så småningom når romanens intrig fram till skeppsförsäkringsfrågor och det nyinstiftade bolaget Lloyd’s, och vi blir allt mer invigda i vilken djävulspakt Nordenhof låter sina karaktärer ingå i. Det är snyggt gjort, hur romanen syr ihop sig själv i efterhand, med överraskningar som inte blir sökta nödlösningar, utan naturliga konsekvenser. Avgörande händelser behandlas i förbifarten, som en pappas övergrepp, och det får en att undra hur mycket av våldet som sker på individnivå som också är ett strukturellt våld, och hur mycket av det bokstavliga våldet som också är det bildliga, och hur de livnär sig på varandra.

 

Så hur var det med kärleken och kapitalismen, är det en ekvation som någonsin går ut? Nja, menar Nordenhof i ett av diktens poetiska partier: ”en gång sa jag / vi kan inte / veta / vad kärlek är / förrän vi / har avskaffat / kapitalismen”. En kan ta sig en titt på hur världen ser ut för tillfället, och nog är det en värld i avsaknad av kärlek som vi ser. Asta Olivia Nordenhof sätter saker på spel i sitt säregna skrivande, när hon uppmanar till förändring och att vi till varje pris ska klippa banden med djävlarna i våra liv. Nästa bok i serien har säkert en helt annan inriktning.