Ett allt säkrare vårtecken för den som gillar poesi är Örnen & Kråkans antologi Poesiåret. Årets upplaga är den femte, knallröd och grann, och som vanligt styr Magnus William-Olsson arbetet. Enligt förordet utkom 395 titlar poesi under året, och åtskilliga av dem avhandlas i boken, antingen i längre recensioner eller i den översikt som boken också erbjuder. Glädjande nog stod poesin för en ökning på 44% av sin försäljning för 2020, tack vare Louise Glücks Nobelpris.
Men också kvalitativt finns en ökning, menar William-Olsson. En av hans bärande teser är att glappet mellan egenutgiven och förlagsutgiven poesi har minskat. Överlag är kvaliteteten hög bland de representerade. Ändå: ”Betraktad som marknad är poesin kort sagt djupt dysfunktionell”, konstaterar William-Olsson. Det återstår saker att göra för att göra den mer attraktiv på marknaden – både avseende hur den bereds plats och hur den recenseras. Där utgör bernur ”ett undantag”, får jag höra, något som gör mig både glad och betryckt – mest det senare, eftersom min insats borde vara mer norm än undantag.
Den essä som brukar ingå i antologin är i år skriven av Nathan Hamelberg och behandlar rap, men den tillför inte så mycket, utan är mest en hyllning till rapparen Jaqe och om vikten av performance. Inte mycket blir sagt, förutom att han släppte en skiva ifjol, att han haft svårt att ordna konserter under pandemin, att Hamelberg sett honom tre gånger (”kanske”).
Huvuddelen i boken är ändå recensionerna. Formatet är en bra bit längre än dagstidningsrecensionerna, och det tas till vara – men inte alltid. Ibland stimulerar längden till en viss pratighet, och det leder också till flitigt citerande, något som ibland är till recensionens fördel och ibland inte. Även om recensionerna är gedigna fungerar boken mer som uppslagsverk än som pärm till pärm-läsning. Det är ändå oftast så att de som skriver verkar skärpa sig, medvetna om sammanhanget – bland annat att texterna samlas i bokform – eller är det en efterhandskonstruktion? I vilket fall tycker jag att flera av recensionerna når längre, och att kritiker som jag annars läser med svalt intresse här skriver intressantare.
Samtidigt ska sägas att William-Olsson har fingertoppskänsla, och anlitar kompetenta kritiker. Extra roligt att se texter från flera yngre författare som man inte annars så ofta ser skriva kritik, men allra mest behållning har jag av Tatjana Brandts egensinniga recensioner, som överskrider alla begränsningar och landar i essäformen. Jag har svårt att tänka mig någon skriva bättre essäer på svenska för tillfället.
Av de 37 böcker som ges längre recensioner är bara sex översatta, vilket innebär något av en snedfördelning. Poängen är kanske att särskilt lyfta fram den inhemska utgivningen, vilket kan vara lovvärt, men jag menar nog att den översatta poesin är ett så viktigt tillskott att den förtjänar mer utrymme – inte minst därför att den ger svenska poeter chansen att upptäcka vilka dimensioner som poesin inrymmer, och hur lyckat utfallet blir när ambitionerna höjs.
Med osviklig överblick går William-Olsson också igenom årets utgivning i en längre 80-sidig krönika. Initierat kontextualiserar han böckerna och poeterna. En del av hans omdömen har jag svårt att förlika mig med, som när han ägnar ett stycke att helt döma ut Karoline Brændjords Jag vill vakna till världen. Men han kan vara hård i sina omdömen, och då ska man påminna sig att det han levererar inte är någon slutgiltig läsning, utan bara ett perspektiv bland andra. Det är dessutom märkligt att han tar upp så många obetydliga böcker och försummar två höjdpunkter från årets utgivning: Lina Hagelbäcks Kometkarta och Anna-Karin Hellqvists Skriv cave under mig.
Och det får nog anses vara subjektivt i överkant att hävda att Bo Setterlind är mer ”up to date” än Lars Norén. Annat är det lättare att hålla med om, som att ställd inför Lana Del Reys dikter och ett album som ”Blue Banisters” väljer man lätt albumet. Och nog kan man visa viss förståelse att han lackar ur ibland, ställd inför uppgiften att läsa i princip all poesiutgivning. Att allt inte är bra är en underdrift. Men också hans slutord förtjänar att uppmärksammas: ”Det som saknas i den svenska poesin är inte främst fler läsare, utan bättre.”
Det är en bister slutsats. Men när så mycket utkommer behövs vägvisare, och Örnen & Kråkan är förstås ovärderlig, en kulturgärning som vi bara ska vara tacksamma över. De spjärnar emot allt vad tidsanda heter med sina längre recensioner, och bara det faktum att de finns är en lyx.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.