Jordens fördömda, Frantz Fanon, översättning Per-Olov Zennström, Modernista

Olyckligt nog anges Frantz Fanons födelseår felaktigt på innerfliken till Modernistas annars fläckfria nyutgåva av klassikern Jordens fördömda. Det står att han är född 1934 och inte 1925. Hans liv blev kort i vilket fall: han dog i anslutning till att denna bok publicerades 1961, under behandling för leukemi. Den första översättningen till svenska kom redan året därpå, men Modernista återanvänder Per-Olov Zennströms översättning från 1969, senast utgiven på Leopard 2016. Som uttalad kommunist – med en översättning av Mao i bagaget – fick Zennström kritik för att ha gjort Fanon mer marxistisk än i originalet, en fråga som får utredas på annat håll än här då jag inte läser franska.

 

Det var först i somras jag började läsa Fanon på allvar, efter att ha funnit hans namn som hänvisning i otalet texter de senaste åren. Om denna text därmed ger ett visst woke intryck må det vara ursäktat: sent ska inte bara syndaren vakna, utan också den indolenta. För min del är nyutgåvan mer än välkommen i vilket fall, även om min upptäckarglädje kan solkas en aning av misstanken att vi har en något vänstervriden Fanon. Å andra sidan har ju redan titeln en tydlig vänsterkoppling med sin allusion till den franska arbetarsången ”Internationalen”. På svenska kunde därmed denna bok ha hetat ”Trälar uti alla länder”, men det kanske låter mer än lovligt arkaiskt.

 

Och stilen är långt ifrån arkaisk eller högtidlig, utan Fanon skriver direkt och omedelbart. Man kunde parafrasera progg-slagdängan ”Fred”: ”är det verkligen icke-våld vi vill ha, till varje tänkbart pris …?” För Fanons budskap är glasklart, när han riktar sig till de koloniserade nationerna: beväpna er. Utöva våld. Sluta vara tacksamma över smulorna från de rikas bord. De har svikit er så mycket, så det är er rätt att slå tillbaka.

 

Givetvis låter det oresonligt. Vi har ju lärt oss att hylla Gandhis pacifism och Mandelas vänskapliga försoning. Men poängen är ju att detta bara smickrar oss i väst, visar hur generösa vi är som kan se vårt dåliga samvete smickras. Enligt Fanon består vi människor av driften att förtrycka andra – prove him wrong, liksom – och därav behovet av revansch hos de koloniserade. Våldet blir en reaktion på kolonisatörernas övervåld – flitigt dokumenterat (Sven Lindqvists Utrota varenda jävel är en bra introduktion). Globaliseringens pris är att förtrycket måste fortsätta – ett av Fanons exempel rör storviltsturismen, med vita som åker för att glo på lejon och om de vill visa sig riktigt modiga skjuta ett för att ha något att berätta om. Eller med nutida språk: skaffa content till sina sociala medier.

 

Fanon visar att den koloniserade blir till i kolonisatörens blick, och denna blick är fördomsfull och hatisk och egoistisk. Denna blick är också en nidbild, en förenkling. Att nå fram till ett organiserat samhälle sker bara om våldet ingår, menar Fanon. Hur kan då våld försvaras? Helt enkelt när du är för trött på att vänta på saker som inte infrias. Det kan jämföras med Andreas Malms kamp för miljön. Efter att år efter år ha nyttjat retorik och förhandlingar och fridfulla demonstrationer har han tröttnat på att resultaten uteblir, och skriver How to Blow Up a Pipeline, och uppmanar till sabotage.

 

Så pekar Fanon också ut maktens godtycke, och visar att det vilar på ett tillfälligt våldskapital, beroende av ekonomiska resurser mer än något annat. Den som förfogar över den mest omfattande vapenarsenalen vinner alltid. Men våldet ska inte ses som en sista utväg i desperation, och det är en underskattning att se det som överilat, utan det är mer en genomtänkt och medveten strategi än en hastig impuls att gripa till våld. Det är också en förenkling att tro att missnöjet upphör med självständigheten. Det som saknas är en rejäl omfördelning av ekonomiska resurser – men som bekant har detta bara förvärrats under de 60 år som gått sedan boken skrevs.

 

Det är med skoningslös analys Fanon visar hur västvärldens överflöd har skett på bekostnad av plundring av tredje världen. Liksom kärlek är ett verb är krig ett verb, i presens, i pågående form, inget slag som man vinner utan något som pågår hela tiden. Det finns något vackert i alla klichéer, som den om demokratin: den är inget man får ta för given, för den måste erövras varje dag. Likaså med den kamp Fanon förespråkar, att man inte får slå sig till ro. Inget har uppnåtts av den som sitter med armarna i kors.

 

I ett av kapitlen handlar det om hur de koloniserades konst påverkas av förtrycket, om tvånget att skapa en kultur som representerar en särskilt svart erfarenhet, när det finns behov att kunna skapa på likvärdiga villkor som den kanoniserade västerländska konsten. Att skapa en frigörande konst måste bli konstnärens strävan, en konst som inte gör betraktaren/läsaren utled på att ständigt ta del av samma gamla vanliga berättelser. Att rasismen är fortsatt stark märktes när många svenskar i helgen vrenskades över att den förbipasserande stormen fick namnet Malik, ett namn de i sin upprördhet uppfattade som arabiskt – i själva verket var det danskar som stod i tur på att namnge just denna storm, och Malik är också ett grönländskt namn. I sista kapitlet återges fallbeskrivningar av något som vi skulle kalla PTSD.

 

Här finns i Fanons bok så en myndighetsförklaring som inkluderar både en mental process och en fysisk, bokstavlig process. Reell makt som inte är villkorad måste ingå i den myndighetsförklaringen, och denna makt är universell. Därav titelns anspelning på arbetare, att Fanon i själva verket är så mycket vänster att inte ens en kommunists översättning behöver vrida den i denna riktning. Shahram Khosravi upplyser oss också i det matiga efterordet att titeln också anspelar på en dikt av Jacques Roumain: ”vi alla står upp / vi jordens fördömda”.