På omslaget: ungdomar i en bil som krampaktigt kramar sina Red Bull- och Monsterburkar och stirrar rätt framför sig, sysslolösa dagrivare – drällare – med olika uppsåt, någon i heltäckande maskering, några beskedliga hundar och en aggressiv, och en äldre man som moonar mitt i gatan eller om han bara kissar eller blottar sig. Med andra ord: en typisk dansk diktsamling, den här gången signerad Lars Skinnebach. Patriarken falder är både typisk och atypisk.
Dikterna tecknar en skapelseberättelse, som rör sig mot apokalypsen enligt klassiskt bibliskt snitt. Det är dock skrivet i något som liknar gammaldags datautskrift anno 1992, i en allt mer bleknad kulör som ibland också övergår i andra färger än den gängse svarta.
Förutsättningen: Bananskolen, en aktivistisk konstnärsutbildning, har rest till Rotterdam för att avfotografera Skinnebachs nya dikter. Tillsammans med den dansk-färöiske konstnären Goddiepal – Parl Kristian Bjørn Vester – har de utformat innehållet och omslaget, under namnet Pruttipal.
Det har blivit en hybridbok mellan poesi och bildkonst, där hybridfunktionen ytterligare förstärks av den inspelning där Bananskolen tonsätter och sjunger dikterna. Goodiepal samarbetade med Skinnebachs redan med förra boken för fyra år sedan, den illuminerade Teotwaki, som också sysslade med klimatpoesi och den annalkande undergången.
Bokens intryck av retro förstärks av formgivningen, och det är kanske förlåtet att jag uppehåller mig vid den så länge, då den hotar att göra dikterna mindre märkbara. Boken har en märklig tillkomst, en märklig uppkomst. Bilderna infiltrerar diktsidorna – ibland naivt tecknade, ibland konstnärligt utförda, men hela tiden beter sig illustrationerna okynnigt busigt. Skinnebach ger därmed poesin nya funktioner för dikten, anammar dess anarkistiska tendenser. Det naiva samverkar med det orosframkallande, där bild och text båda arbetar med oväntade infall:
Da de byggede byen
blev ondskapen født
Fiktionen er alt ondt
Hver gang virkeligheden er fuldentdt
deler den sig i fiktioner
Tillykke med alderen
I den mån ett innehåll kan skönjas handlar det om en ny livsform som försöker hantera sin existens. Det är en svag röst som piper fram dikternas narrativ. De ordinära dikterna betonar ljusets betydelse, och låter högstämda toner klinga mot grova läten. Dikterna blir därmed dynamiska, spännande, oväntade. De rör sig mot något som upplöser dem, får dem att nästan försvinna – inte enbart visuellt med hjälp av bildsättningen, utan att orden själva bleknar både bildligt och bokstavligt, ibland i handskrivna meddelanden. Där finns driften mot utplåningens nollpunkt.
Det finns i diktberättelsen också ett biografiskt material, med en dement mamma, en katt som stryker sig mot någons ben, men mest handlar det om det Fridays for Future kallar ”planet B”, att vi beter oss som om det fanns oändliga resurser så fort vi har förbrukat vår egen planet. Klimatförändringarna står i fokus, och de dåliga politikernas dåliga beslut: ”Jeres lederer har svigtet jer / Red planeten, dræb jerselv”. Skinnebachs dikter inkluderar också det icke-existerande.
Skinnebach arbetar själv som konstnär, genom att bearbeta sitt material, ge det en form. Så liknar han en annan aktuell poet, svenska Helena Österlund, vars två böcker Ordet och färgerna och Det enda som blir kvar är ord gör rytm av uppkomst och förgängelse. Båda har en förmåga att fram-kalla världen med sin skapelsepoesi. Båda skriver för att låta världen bli till. I det projektet ingår för hans del ett närmande till sprawl, till det otyglade och en kantring mot det olustfyllt vanvettiga. Det är det besynnerligas poetik som han agerar utifrån, och nog är det med en besynnerlig glädje man läser honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar