Två tvillingsjälar möts av en händelse i Tokyo, tidigt 2000-tal. De är olyckliga, vilsna, ensamma. Mannen är trettio år äldre, men en gemenskap uppstår. Frågan uppstår: ska det leda till mer än vänskap? Är det Sofia Coppolas film Lost in Translation jag beskriver? Nej, det är Hiromi Kawakamis roman Senseis portfölj, som utkom 2001 men nu har översatts till svenska. Jag frågar min son, som pluggar japanska, om han har läst den. ”För länge sen”, svarar han avmätt.
”Sensei” betyder ”den förstfödde”, men är också ett tilltalsnamn för bland annat lärare. Och titelns Sensei har också varit lärare i japanska åt berättaren Tsukiko. Nu är hon 38 år, arbetar på kontor, tillbringar kvällarna i ensamhet där hon dricker lite för mycket. Hon råkar stöta på sin gamle lärare, men kommer först inte på hans namn: därav räddar hon situationen genom att kalla honom Sensei.
Det som följer är deras okonventionella vänskap, för det visar sig att han är lika ensam, övergiven av sin fru, och så dricker han också lite för mycket. Oändligt många måltider beskrivs, men de ger sig också ut på svampexkursioner, bondar över batterier och grälar över baseboll. Liksom i Coppolas film är de olyckliga, vilsna, lika ensamma. Han bär omkring på sin portfölj, som ofta visar sig innehålla betydligt mer än rimligheten föreskriver, men alltid tillräckligt för vad nöden kräver. Alkoholen slipar ned gränserna, får dem att närma sig varandra, men alkoholen fungerar också så att den stöter bort dem ifrån varandra.
Tsukiko uppehåller sig gärna vid känslor av misslyckande, och så kan man se det som en berättelse om två kantstötta individer som finner varandra. Den musik som uppstår är inte heller enbart ljuv, utan här skapas också utrymme för en ömsesidig integritet. Sensei är en till synes oförarglig farbror, men det är inte helt lätt att tyda Kawakamis uppsåt med berättelsen. Hennes språk är nedtonat, avskalat, och kan sägas spegla det inre hos hennes karaktärer, att det är med en slags vemodig asketism de tar sig an tillvaron.
Både hon och Sensei saknar språk för att uttrycka vad de känner. De är likasinnade, och om något har Kawakami skrivit en bok som vänder sig till likasinnade: de som också upplever ett främlingskap inför allt, som känner sig så här tafatta och övergivna. Hon har en del tvångstankar hon arbetar med, erfarenheter som hon inte gärna tänker på, misslyckad kärlek. Gamla minnen väcks till liv när hon umgås med sin lärare, och hon framstår inte som någon exemplarisk elev, utan verkar ha glömt allt väsentligt från undervisningen.
Det blir en rörande historia om en oväntad vänskap, där vi länge hålls på halster hur det ska bli med kärleken. Kan en man och en kvinna vara vänner utan att mannen vill ligga med henne? Ja, sa Sofia Coppola, men nej, säger som bekant Karl Ove Knausgård. Vad Kawakami säger låter jag vara osagt: den som läser får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.