Johan Jönsons 10-talspoesi var ett unikt projekt i svensk poesi, och förmodligen saknar det motstycke i världen. Hur går man vidare efter den bastanta riktningstrilogin (2012-2016)? En första hint gavs för två år sedan med dubbelvolymen Marginalia/Xterminalia, som var i beskedligare format. En ny riktning mot en mer sparsmakad estetik?
Knappast. Hans nya bok PropneisiS är 2272 sidor lång, men saknar nästan helt paginering. Dessutom: snarare än en enskild bok är det sexton titlar utspridda över sidorna, där varje nytt avsnitt ges titelsida och kolofon. Efter den första ProponeisiS följer: Begravning, brev; Cherry Cheese Cake; Dagarnas; Dialågoss; Ensam svit; Handisposition; Indisparator; Glossuarium; Inte, aldrig och men; ©¯=; Livochdöd; Mortuum/Dividuum; Natt och natt; Omdödnad; Regn. Det är som en slags multiversion av Anne Carsons Float, kassetten som inrymde 22 chapbooks.
Det är enhetligt skrivet, där vi känner igen teknik och metod och språk från tidigare böcker. Så sett är det en fortsättning, i det outtröttliga arbete som Jönson bedrivit i flera decennier: att skriva klasshatet i en kontext av sexualisering, en politisk dikt som sliter hårt för att gestalta utanförskap, förtvivlan och desperation. I den mån det är obscent är det för att det speglar ett samhälle som är obscent.
Jönsons dikt är både godtycklig och systematisk. Den är både monoton och varierad, statisk och dynamisk. Ingenting ”har hänt” – ingenting ”händer”. Typsnitt, storlekar, färg – allt krackelerar, medan tematiken håller dikten samman. Ingen svensk poet är lika konsekvent på den här sidan Lars Norén. Han skriver om boken och döden och skitlivet och självmordet. Han har jobbat hårt för den här positionen som poet och skadegörare, men han utmanar den hela tiden.
Jakten på pengar är konstant, men den förs parallellt med de relativa framgångarna poeten skördar. Jag skriver ”relativa” framgångar, eftersom den status Jönson erhållit är inom-litterär: utanför den hermetiska litterära världen är han fullkomligt obefintlig och frånvarande. Så medan mina svensklärarkolleger inte vet vem han är går det inte att hitta en litteraturkritiker som inte älskar honom.
Han fortsätter angripa den mediokra och talanglösa värld som presenteras av exempelvis TV4, där Rickard Sjöberg i synnerhet pekas ut som hatobjekt. Deckarförfattare borde ”skjutas i kuksugarmunnen”. Och ”[p]oesihatarna kan dra åt helvete med sitt konstitutiva och mediokra hat.” Tourettes-dikterna förevisar ett språkligt läckage, och blöder, och blöder in i nästa bok, med teknik som upprepas och fortsätter, där länk läggs till länk för att förtydliga och förstärka den förtvivlade upplevelsen.
Johan Jönson är den som tar saker på tillräckligt stort allvar. Men hans dikt är fylld av humor, den slags humor som är febril, malande, enveten, plågsam, desperat och förtvivlad: kort sagt en humor som speglar livet i all dess djävlighet. Det finns ingen utgång i den här boken, som illustrerar förnimmelsen av Borges teori om den oändliga boken. Det här är en bok, ”en korona av intet”, som knappt är avsedd att läsas från pärm till pärm, utan man kan sysselsätta sig med den mer slumpartat. Det är klaustrofobiskt att läsa i uppdrag att recensera den: hur mycket går det att förmedla av en unik upplevelse? Hur ska upplevelsen av detta grafomaniska vanvett kunna återges utan att det blir förenkling och förminskning?
Litteratur ska vara bråkig, besvärlig och ogin, och det är långt ifrån en oproblematisk upplevelse att läsa Jönsons dikter. Ingen kan vara lika tjatig som han. Ibland går det att genomskåda honom, då ett ”VARFÖR LEVER DU?” på nästa uppslag följs av ett ”VARFÖR LEVER DU INTE?” Mellan utropen av självförakt finns uppriktiga frågor som ”HUR / SLICKAR JAG / FITTA?” Mer oväntat är kanske att diktjaget utövar intima fantasier om Ariana Grande och finner stor behållning i att titta på längdskidåkning på tv …
Så blir diktjaget ibland fittbärare, och det är kanske så dikten ska läsas, som en karnevalisk gränsöverskridande och könsöverskridande akt, så som Nick Cave iscensätter sitt transsexuella lidande i låten ”Green Eyes”: ”Slip your frigid hands beneath my shirt / This useless old fucker with his twinkling cunt / Doesn’t care if he gets hurt”. I Jönsons dikter är den egna kroppen i centrum, den ofattbara massa han släpar runt på och känner sig så distanserad ifrån. Och medan Ingmar Bergman i sin senila banalitet gjorde sig folkkär med frågan ”var kommer musiken från?” ställer Jönson en mindre inställsam fråga: ”varifrån fylls sperman oavbrutet och oavlåtligt på? Från helvetet, gissar jag. Det tröstlöst intentionslösa helvetet, vartill också njutningen har band. Det är det enda narrativt logiska, med tanke på hur mycket elände, lidande och aggression den bär med sig.”
Det handlar ofta om vår mani att konsumera, på alla plan, där begreppet varor är flytande och lika gärna gäller människor som ting. Jönson gestaltar erfarenheter som liknar de man kan hitta i Francis Bacons ångestmålningar: ett helkroppsligt skrik. När Sarah Kane på 90-talet ville att det skulle kännas som att falla nerför en trappa att läsa hennes pjäser blir det en formel lätt att applicera på Jönsons poesi. Hans återkommande våldsfantasier drabbar alltid de som utnyttjar andra. Men även som fantasier är de uppseendeväckande, och förbjudna i hur de blottar våra mörkaste begär. Kan man säga att man tar avstånd? Våld är en knivig trop, men man ska inte heller underskatta den och dess förmåga att fascinera.
Men allt är inte våld eller snusk. Ibland skriver Jönson en knapphändig dikt som nästan närmar sig Gunnar Björlings poetik, som i de här två separata dikterna, som står med cirka tusen sidors mellanrum:
Jag drömmer
och drömmer
om
en lång, lång sömn
lång, så lång,
som vänder
ut och in
på allt.
Det var en gång ett regn
som föll och föll
som en sorts dimma
som ingen lade märke till
som ingen någonsin skulle minnas
som annat än
ännu ett dis
av fukt och grått ljus
någonstans någon gång
i det evigt förlorat förflutna.
De självbiografiska partierna i dikten, där han skriver kortfattat om resor till en sommarstuga för att träffa hustrun Carin, liknar i viss mån Göran Sonnevis skrivande, där kärleken beskrivs som det mest självklara i världen. Även i övrigt finns inslag som närmar sig reportage, som när Jönson återger vilka 80-talsband han lyssnade på (en lista som är typ identisk med den musik Knausgård refererar till i Min kamp), likväl som de författare han i sin autodidaktiska iver tagit del av. Det finns en skildring av tiden som timanställd mentalskötare i ungdomen, en skildring som är lika finstämd som den är närgånget naturalistisk i äckel och odörer. Få går så här långt i sin gestaltning av Kristevas frånstötande abjekt, eller i hur han också både levandegör och främmandegör idiosynkrasierna, repulsionen. Att främmandegöra låter kanske som en kliché: kanske är det också just en kliché, en av dessa livsnödvändiga klichéer som vi inte klarar oss utan.
I korthet är ProponeisiS en bok som är en anti-bok, en muterande diktsamling som öppnar sig för djup efter djup (Virus hette hans bok från 2004). Den är skitjobbig och underbar. Någonstans i boken läser jag om ”dikter som ärr”. Det är en tydlig uppmaning. Det här är ingen harmlös bok med ”vackra ord”. Det är dikter som framkallar intigheten. Jag har följt svensk poesiutgivning sedan 1987. Det här är det mest makalösa jag har läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar