att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 okt. 2017

Pesthuset och andra pjäser, Mare Kandre, Ellerströms


När Mare Kandres samlade pjäser ges ut utgör de en påminnelse om vilket unikt författarskap vi gick miste om när hon dog 2005. Det är pjäser fyllda av mod, av allvar, men också av befriande skratt.

Hur vågade Mare Kandre ta sig an syskonen Brontë, den engelskspråkiga litteraturens obestridliga genier? Hon gör det i en pjäs, troligen skriven innan den sensationella debuten med I ett annat land, när hon bara var strax över tjugo fyllda. Då hade hon också hunnit ge ut ett par LP-skivor som rocksångerska, samt tecknat serier (utgivna förra året i boken Punkserier).


Pjäsen ”Fyra röster” inleder den bok som nu utges, Pesthuset och andra pjäser, och skiljer sig från de andra. Den följer tätt syskonen Brontë i spåren, främst Emily, och hennes ambivalenta oro för brodern Branwells tilltagande alkoholism och dess följdsjukdomar. Kandre följer var och en av syskonen, ger dem individuella plågor, individuella röster.

Det är den typ av litteratur som kanske bara den riktigt unga författaren kan skriva: den är hejdlös i sin inlevelse, i sitt brådmogna mod, som genast knuffar undan all distans och alla kritiska avväganden. Som lön för mödan har Kandre skänkts en smått övernaturlig tillgång till deras mest intima röster. Det är litterärt buktaleri på sublim nivå.

De av allt att döma kronologiska pjäserna lyder annars den tidslinje Kandres estetik utvecklade. Med andra ord är ”Vilse” från 1986 rätt lik hennes prosaböcker från 80-talet, med två unga tjejer som försätts i en osäker situation. De är antagonister, fast samtidigt fullständigt beroende av varandra.

”Poeten och kritikern”, som kunde läsas i ett nummer av tidskriften 90tal, påminner om de raljanta böcker Kandre skrev i ett svep under det tidiga 90-talet. Det är en vass satir över det symbiotiska förhållandet mellan den som skapar och den som recenserar – ämnet har knappast mist sin aktualitet.  

De avslutande pjäserna, ”Pesthuset” och ”Tre veckor på jorden”, ger en hint om att Kandres författarskap kunde ha tagit en ny inriktning, vore det inte för att hon dog 2005, blott 42 år gammal. Liksom i novellsamlingen Hetta och vitt från 2001 tar hon i sina sena pjäser in omvärlden, och blir en samtidsdebatterande författare.

I ”Tre veckor på jorden” är det ett spädbarn som fungerar som hoppet om en bättre tillvaro. Men barnets gråt hotar en grupp ockuperade, och vad gör man när det finns ett hot om ett avslöjande? Var händer med godheten när ondskan tillåts finnas? frågar sig Kandre.  

Svaret är blytungt, men i det mörker som Kandre skriver fram finns det också gott om utrymme för det förlösande skrattet. Jag är rätt övertygad om att hon skulle ha fnyst åt att mina associationer går till Beckett och Pinter, men här finns faktiskt en liknande kaxig absurditet, men framför allt en strävan mot det farliga – ett närmande av ämnen som bränner.

Vi ska aldrig glömma det, att bilden av Mare Kandre som dysterkvist är ensidig och falsk. Det finns en njutning i hur hon tar sig an tillvaron, en häpen njutning som jag utan tvekan kallar för unik. Att läsa henne blir då en påminnelse om vad litteraturen är till för: att utmana och förändra. Du blir aldrig densamme efter att ha läst det här.

Så på frågan om det är bra kan jag bara svara: det är oundvikligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/10 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar