att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 okt. 2017

Otrevligheter, Léon Bloy, översättning Elias Wraak, Alastor Press


En gång för länge sedan, på 90-talet, diskuterades skräckel-litteraturen i Sverige, utifrån Kay Glans fyndiga definition av det han uppfattade som en ny sorts svensk litteratur, företrädd av författare som Magnus Dahlström, Carina Rydberg, Stig Larsson med flera – en litteratur som inte tydligt tog avstånd från de omoraliska gärningar karaktärerna fullföljde i de litterära verken.

Fast vad då ”för länge sedan”? Förlaget Alastor Press har gjort det sena 1800-talets franska litteratur till sin nisch, en dekadent typ av litteratur som inte ligger så långt ifrån det sena 1900-talets svenska dito. Alltså: den där skräckel-debatten känns plötsligt inte längre lika avlägsen. Vad jag minns av 90-talets debatt – tänk ändå att ha varit vid liv under en epok när litteraturen debatterades passionerat! – var den vanliga uppfattningen att den som söker sig till omoralisk eller dyster litteratur själv är en privilegierad fegis som parasiterar på andras olycka, att det är ett säkert gullande med avgrunden, men vad fan vet de om vilka bevekelsegrunder exempelvis jag har, vad vet de om hur dåligt jag mår och hur mycket elände jag behöver läsa om för att inte gå under, vad vet de om vad som krävs för att överleva?


Alltså söker jag mig till Léon Bloy, vars novellsamling Otrevligheter nu ges ut av Alastor Press. Låt de som inte förstår fortsätta att inte förstå – låt dem vaggas till sömn av tonerna av förträffligheter i sina trevliga liv. Bloy (1846-1917) hör inte till litteraturkanons centrum, men den typ av etablerade sanningar som producerar rundgång på universitetens litteraturkurser behöver inte förbli sanningar för dig personligen.

Boken samlar 30 korta noveller, ursprungligen publicerade i den litterära tidskriften Gil Blas 1893-1894. Blir man upprörd av innehållet fortfarande, under vårt nivellerade 2000-tal. Ja, faktiskt, åtminstone på så sätt att jag inte kan undvika att drabbas av de extrema situationer som hans karaktärer ställs inför. I sitt fina förord ger Hillevi Hellberg kontext till tidsepoken och Bloy som en både unik och extrem exponent av den, men samtidigt någon med samröre med de litterära och intellektuella kretsarna.

Vad som särskiljer Bloy är hans genuina religiösa tro – en inställning som har väckt intresse hos ett par senare författare, som Franz Kafka, Jorge Luis Borges, Flannery O’Connor. Borges skulle rentav placera Bloy som ett exempel på Kafka och hans företrädare – det vill säga att fransmannen genom ett anakronistiskt tankesätt var influerad av Kafka utan att ha läst honom: några andra exempel hämtade Borges i denna en av sina mest fantasifulla essäer från Kierkegaard och Zenons antika paradox om rörelsen, som skulle illustrera Kafkas Slottet.

Men tron ökar faktiskt bara vreden i Bloys noveller, när han skriver om de falska profeterna. I den världsbild som han skriver fram skövlas skönheten. Det som jag bland annat gillar med honom är hur han förankrar rysligheterna i en konkret verklighet. Han må göra det på ett överspänt sätt – men herregud, det här är litteratur, det är fiktion, och nog tål vi en prosa som är visionär, eller ska vi bara slå oss till ro med det mediokra? Det här är en prosa som förklarar krig mot det mediokra. Det är också en prosa som förklarar krig mot eufemismerna, och det är ett annat inslag som torde ha tilltalat O’Connor, som ju inte skrädde orden.

Bloys stil efterliknar ibland reportaget, ett slags groteskt reportage. Nog påminner det om gotikens överlastade stil – en sann vattendelare i litteraturhistorien: antingen tål man den eller inte, den medvetet och utstuderade melodramatiska stilen som företräds av i första hand sublima berättare som Anne Radcliffe (kanske den mest underskattade engelska romanförfattaren) och E.T.A. Hoffmann, och som det finns tydliga spår av i Carl Jonas Love Almqvists prosa, för att inte tala om Selma Lagerlöf. För den som i likhet med mig finner den oemotståndlig finns massor att hämta hos Bloy.

Trots de teatraliska inslagen är hans fokus hela tiden strikt realistiskt, och han söker en naturlighet i bildspråket. Hans karaktärer är egoistiska esteter, grymma vidunder, som hamnar i situationer som en barsk humor försätter dem i. Grundtonen är indignerad, sårad stolthet, som ofta leder till ond bråd död.

Ett litet exempel. I novellen ”Alain Chartiers uppvaknande” avslutas förloppet med en kyss. Typ: så här kysser man varandra i en novell av Léon Bloy:

”Å! Vilken glupande, rovgirig kyss det var! Den unge mannen hade förutsett allt, utom denna häftiga, omättliga, eviga kyss; denna väldoftande och berusande kyss, där alla de Onda Blommornas vilda parfymer blandades, de överrumplande pustarna från Bytesdjur och Begärets hemska peppar; denna kyss hade klor som en örn och jagade som ett lejon; den genomborrade honom som ett flammande svärd; den fyllde hans öron med bjällrornas klämtande från gumsar och stenbockar i bergen; denna skräckinjagande opiumkyss, detta rasande vanvett, denna fördumning och extas.”

Ja, man anar ju vilka problem översättaren Wraak ställs inför, att överföra den naturliga franskan in i ett onaturlig svenska, och hur lyckat det ändå har blivit. (Minns hur Hjalmar Söderberg låter sin mordiske läkare i Doktor Glas ondgöra sig över hur tam Baudelaires onda poesi låter när den återges på svenska.) Bloys noveller är faktiskt skrivna på ett ljuvligt språk, och det förblir åtminstone ljuvligt på svenska. Variationen tar också kål på den monotoni som annars kunde ha uppstått när 30 varianter av dålighet ska redovisas – jämför för all del med Markis de Sade, som hur älskvärd han än må vara förblir en tradig tråkmåns. Variationen visas även i en mycket underhållande hatskrift mot telefonen – som på slutet av 1800-talet ju var en ny företeelse (det skulle dröja tio år innan Strindberg skrev sin legendariska ”Ett halvt ark papper”, som utgick från en lista med telefonnummer), men innehållet i den känns fortfarande aktuellt.    

Berättarrösten i Bloys noveller placerar sig gärna vid sidan av de hemskheter som förevisas, som om han inte riktigt erkänner dess existens. Eller, nä, nog erkänner han den, men han tar helst inte aktivt del av den. Men han ser den – och det är förstås bara det mer än vad andra författare förmår, det vill säga en bekräftelse. Även detta är människan, inte ens detta är henne främmande, för att återvända till Terentius gamla maxim (”intet mänskligt är mig främmande”). Det finns trots allt något glädjelöst över de tabun som överskrids: var det inte mer än så här, och i så fall, varför överskrida?

Så finns här novellen ”Den blide tafsaren”, som så här i oktober 2017 ter sig vara ett beställningsjobb efter kampanjen #metoo, som har uppmärksammat de otrevligheter de trevliga har gjort sig skyldiga till. I Bloys version, mer än hundra år gammal, är berättaren trött på sin vän, efter att ha ställt upp för honom och stöttat honom, bara för att bli lurad av den mask av godhet som uslingen har använt som alibi.

Men Bloys ärende består inte enbart i att exponera uselheten hos sin omgivning, utan mer om att detaljerat och ärligt återge likgiltigheten. Exakt så här lite betyder vi för varandra, säger han implicit, och det är nog tyvärr en korrekt iakttagelse. Det här är en förvånansvärt mångsidig och varierad novellsamling.

Ska man hitta en modern parallell till Bloy – man ska visserligen nog inte det – vore Michel Houllebecq ändå en lämplig utgångspunkt. Hos båda finns en grym indignation över sakernas tillstånd – en slags uppgivenhet inför existensen och de mänskliga svagheterna. Samtidigt som det finns en uppriktig förståelse för exakt hur dåligt ställt det är med oss.

Med andra ord: den helt desillusionerade litteraturen kan utgöra vår räddning, eftersom den så att säga har nått fram till misärens botten och vidrört ytan där. Det är ingen paradox att den helt amoraliska författartypen är den som förlöser moralen hos människan.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar