att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 okt. 2017

Tapeshavet, Gunnar D Hansson, Bonniers


Med sina expansiva diktsamlingar bygger Gunnar D Hansson ett livsverk av unikt slag. Hans nya bok är full av det slags insikter du inte visste att du behövde, men som i efterhand visar sig vara oumbärliga .

Vad i herrans namn är Tapeshavet? Ett postglacialt havsområde från stenåldern (ca 6000-8000 år sedan), som utgörs av dagens Skagerak och Kattegatt. Det är också titeln på Gunnar D Hanssons återkomst som poet, åtta år efter Lomonosovryggen, en expansiv och oavbrutet fängslande diktsamling som här får sin naturliga fortsättning.


I en bok som trotsar all beskrivning. Inom dess pärmar ryms allt från ett brev till Leif GW Persson med en vädjan att han ska intressera sig för att undersöka Bellmans möjliga vistelse på Röe gård 1763, till arkeologiska notiser. Och däremellan: en promenad i sällskap med poeten Anne Carson, reseskildring, dagboksanteckningar, klimatdikt, foton, essäer om författarskap, lekfulla allusioner, lyriska fyraradingar med anor från medeltiden. Med mera.

Slår du följe med Hansson – vilket du har all anledning att göra, om du är en nyfiken själ – hamnar du mitt i en alternativ litteraturhistoria, där de förväntade namnen samsas med de mer oväntade. Här får du träffa den relativt bortglömde 40-talspoeten Ingrid Nyström, liksom den förmodligen mer bekante Vilhelm Ekelund. Med flera.

Så, vad är det då Hansson gör, hur skriver han? Det är ett skrivande som uppmärksammar och vårdar detaljen. De inslag som annars flimrar förbi i tillvaron, men som han med metodisk hand fångar in och berättar om för oss. Att läsa honom blir då en respit från den stressade vardagen. Genom att avtäcka lager efter lager av litteraturhistoria visar Hansson att en poet också kan arbeta arkeologiskt, och att det som ter sig vara smuts kan vara guld.

Det är en bildande bok, på det försynta sätt som kan ge insikter du inte ens trodde var möjliga. Det är lärodikt som aldrig blir docerande. Hansson är alldeles för underfundigt rolig för det. Och rolig på ett sätt som inte blir krystat eller ansträngt. Ofta är humorn så nedtonad att du måste läsa två gånger för att fatta att det är roligt. (Med andra ord: subtil humor, motsatsen till 100 % av den skojfriska stand up-scenen.)

När jag läser rader som dessa en andra gång fnissar åtminstone jag: ”Förlåt om jag är okoncentrerad, det beror nog på den lätta / ekolösa livsleda som ibland infinner sig i för mig obekanta / landskap, men kanske svävar du några centimeter / för högt och stänker ditt lokala vigvatten på fel ställe.”

Mycket har skrivits om Hanssons långsamhet, och denna aspekt kan inte nog betonas. Här tänks tanken klart först efter långa omvägar, sidospår, avvikelser. Det är också där, vid sidan av det allmänna, som Hansson hittar sina nya insikter, som förmedlas till läsaren med en noggrannhet som är uppfordrande. Det här är kulturhistoria förankrad i nutiden.      

På senare år har svensk poesi vitaliserats av ett flertal poeter med expansiva anspråk. Däribland de yngre Johan Jönson, Lars Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg, men också från en äldre generation, som Göran Sonnevi. Även om Gunnar D Hansson hör till denna tradition har han plöjt en helt egen fåra.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten )

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar