Transporterne, Jesper Brygger, Kronstork

Om jag säger att Jesper Brygger med boken Transporterne har skrivit en modern version av T.S. Eliots Det öde landet, blir du lite avskräckt då? Tänker kanske att inte behöver vi ännu en domedagsversion tryfferad med citat från källor från hög- och lågkultur. Eller tycker det är en onödigt orättvis jämförelse som ingen av dem tjänar på. Eller att det är att placera ribban på världsrekordnivå, om du är böjd åt idrottsligt bildspråk.

Min liknelse med Eliot infinner sig också rätt sent i läsningen, när jag avkodar en blinkning till Nina Simone. Brygger arbetar med en metod som åtminstone påminner om hur Eliot arbetade för nästan 100 år sedan. Civlisationskritik, som genljuder av ekon från ”dried voices” (visserligen citerar jag nu ”The Hollow Men”, men var lite schysst …), citatvävning och intertextualitet.  

Brygger är dansk poet, bosatt i Göteborg. Han debuterade 2012. Han är delvis polyglott, och det är en bra förutsättning för den som skriver i Eliots anda. Nåväl, någon enstaka svensk glosa finns i texten åtminstone. Språkväxlingen passar till bokens många korta avdelningar, skapar en avbruten rytm, som i viss mån förstärker bristen på respit i den moderna världen. Det är en dikt om rörelse, om rastlöshet, om erinringen att aldrig få vara i vila. Det är urban dikt, som utgår från missförhållandena – en av poetens uppgifter är ju att peka ut dessa missförhållanden. Visa vad som är fel.

Och det där bristfälliga pekar ut en romantisk estetik, och så uppfattar jag Bryggers avsikt. Att han står för en romantisk utblick. Däri ingår den cyniska blicken, men det är en cynism som står för en viss naivitet. Där existensen är andefattig, där hittar du romantikerna. Även Eliot var romantiker: därav behovet att uppfinna det objektiva korrelatet, den påtvingade distansen, som ändå aldrig hindrade hans romantiska nostalgi. (Varnande exempel: du kan bara bli kvitt denna nostalgi genom att konvertera till katolicismen. Från ett fängelse till ett annat.)

Romantiken är sällan hoppfullhetens dikt, men Brygger illustrerar hoppfullheten lite här och där: ”ses det at ingen kropslig indtrængen fra et jeg og et sprog / der når som helst kan ekskludere / fører til andet end afstand og / skiftende tryk på jeg, her, skiftende status, grader af udmattelse / fattigdom og håb – du? det samme, det samme / men vi, vi er noget andet / kviksølv til grøn malakit udsletter –” Här och där, därför att så ser den här dikten ut – splittrad – i fraktioner –     

När Brygger byter spår gör han det ändå med ett konsekvent förhållningssätt. I dikterna finns en puls – en sårig rytm – som också befäster trasighetens relation till romantiken. Ingen ruinromantik i egentlig mening, men ändå något som pekar ut det som håller på att gå sönder. I detta sönderfall finns den skärande hjärtpunkten i Bryggers dikt.

Orden varieras, och det handlar om transporter, transaktioner, transformationer, transfer, transsexualitet. Dikt som illustrerar rörelsen, trafiken, den som aldrig står stilla. Intrycket är av det abstrakta slaget. Men det är också dikt som rör sig i verkligheten, i ohyggligheterna som en simtur i Wannsee kan frilägga – Kleists självmord och nazisternas slutgiltiga lösning i judefrågan. Tidsavståndet upphör att gälla, det blir en dubbelexponering som visar att 1+1 alltid blir mer än 2.  

En annan verklighetsmarkör – som utgör liksom en reva i dikten – är morden på rapparen Tupac Shakur 1996 och journalisten Anna Politkovskaja 2006. Sådant som vi behöver bli påminda om. Det Brygger då gör är att ersätta hårda fakta med ett suddigt reportage. Varför suddigt? Är det känslans – medkänslans – tårar som grumlar blicken?

Men rörelsen – det jag återkommer till, som en slags röd tråd i denna trevande, kretsande text om en bok vars atmosfär kanske färgar av sig på min text – den rörelsen utnyttjar som sin katalysator viljan att ta sig framåt, vidare, ut ur de jobbiga omständigheterna, in i en förlorad värdighet. Mina referenser hittills – där jag också kunde nämna något om Kafka, Celan, Hamlet och Heiner Müllers Hamletmaskinen – kan uppfattas som att jag skriver om en teoretisk bok. Egentligen är det motsatsen till det.

Som bekant: Eliots dikt, som jag tjatar om, gestaltar civilisationens slut, och Brygger tar vid med hjälp av kapitalismens kris. Här finns det hoppfulla: i vändpunkten. Väggen och muren blir betydande metaforer i hans arbete. Han gör en vacker turnering – på tal om vändpunkten – av Strunges versala ”UDE AF VERDEN” från Billedpistolen, som här blir ”Ud af værten”, eller mer emfatiskt i dikten: ”Ind i verden”. Som jag uppfattar det blir det en rörelse mot någon annan, alltså en mindre solipsistisk premiss.

Det är en positiv slutsats, och kanske det som sticker hål i hela mitt resonemang. Nej, Brygger är ingen romantiker – han ställer hoppet i alldeles för god dager, och blir därmed inte heller någon av alla dem som ankrat vid Eliots storverk. Det här är dikt som ställer sig på egna ben, och det är förstås en betydligt mer gynnsam förutsättning för att det här ska bli ett författarskap värt att lystra till.