Den oduglige, Tomas Bannerhed, Norstedts

 

Einar är en trettiosjuårig man som bor med sin mamma i ett hus på den småländska landsbygden. Pappan har dött i en olycka. Einar är en särling, som blivit friställd – fått sparken – från jobbet på sågverket, med motiveringen att han var för långsam – för noggrann – och nu ägnar han dagarna åt att fotografera växter och skriva dikter. På nätterna söker han otillbörlig värme hos mamman Jorunn – de sover i samma säng – tills hon slår bort hans längtansfulla händer. Han klär sig i galoscher i alla väder, och betraktas som ett udda men ofarligt inslag.

Efter en tid flyttar släktingen Isabell in, en tonårstjej som överlevt en bilolycka som tagit resten av familjen. Einar söker inkomst som försäljare av tulpanlökar – det går så där – och Jorunn blir sjuk och han börjar oroa sig för framtiden. Hur ska han klara sig själv i takt med att mamman tynar bort och Isabell tillbringar allt mer tid i sin killes lägenhet?

Det här är handlingen i Tomas Bannerheds nya roman Den oduglige. I viss mån upprepas formeln från den framgångsrika debuten Korparna. Bannerhed har en särskild förmåga att skildra människor på kant med tillvaron och naturen. Det är ett starkt porträtt av en människa som inte riktigt passar in, som har svårt att umgås socialt utan att han börjar stamma fram pinsamheter. Samtidigt läser han Ragnar Jändels poesi, och skriver själv dikter som ett snällt öga skulle bedöma som ”inte oävna”.

Parallellt förekommer tjugosex vittnesmål från lärare, grannar, myndighetspersoner, präster och fan och hans moster: de berättar om ett mysterium som väntar på att uppdagas, där Einar försvunnit puts väck från trakten. Dessa inslag blir inte mer än en dokumentärfilms talande huvuden, och mysteriet Einar kan de inte greppa. Tidpunkten är tidigt 1990-tal, fast på landsbygden står förstås tiden stilla. Där finns också andra särlingar och knäppgökar, i så hög grad att man för stunden inbillar sig att man hamnat i en roman av Göran Tunström.

Men Bannerhed är skicklig på miljöbeskrivningar, och låter karaktärerna ta plats som enskilda människoöden på en starkt definierad och gudsförgäten plats. Han skildrar de övergivna människornas ensamhet och depressioner. Det finns också en tydlig vilja att diskutera mammans beteende som toxiskt, att det har hämmat Einar och gjort honom oförmögen att klara sig själv, och vilka konsekvenserna blir när en så hjälplös människa tvingas klara sig själv. Några onödiga stilgrodor kanske är förlåtliga, som att en tapet på ett ställe både tiger och håller med om Einars självförakt, eller att Isabell redan i början av 90-talet slängde sig med millennium-erans internetlingo att något ”äger”.

Till sitt upplägg påminner handlingen om Jerker Virdborgs roman från i fjol, Bro, bro (där var huvudpersonens namn det snarlika Edvin). Båda har svårt att förhålla sig till den yttre världen, men deras agerande tar förstås olika uttryck. Men Bannerheds ”Tos-Einar” är också besläktad med Hans Alfredsons Sven från romanen En ond man och filmen Den enfaldige mördaren. Men som romanfigurer står de kanske alla i skuld till William Faulkners Benjy från mästerverket Stormen och vreden. Allt detta sammantaget gör ändå inte Bannerheds roman mindre originell eller ovälkommen.