Då och då utkommer döda svenska poeters samlade verk, något som ibland – Verner von Heidenstam, Hjalmar Gullberg, Erik Axel Karlfeldt – blir pliktskyldiga hyllningar till något som en gång i tiden var betydelsefullt men nu äger allt svagare lyskraft. Inget ont om detta, för det går inte att endast bry sig om samtiden.
Men större behållning har jag av de poeter som har förmågan att trollbinda nya generationer läsare. Edith Södergran och Karin Boye är två sådana, och du kan inte gå in i en svensk bokhandel utan att möta deras Samlade dikter. De delar scenen med Sonja Åkesson. Senast för tjugo år sedan utkom urvalsvolymen Vara vit mans slav och helt andra dikter, men nu har det äntligen blivit dags för den maffigt röda Dikter, som samlar de elva diktsamlingar hon gav ut, lagom till hundraårsjubileet i morgon 19 april.
Sonja Åkesson är en poet som redan i sin första dikt i första diktsamlingen Situationer från 1957 hittade sin helt egna röst: ”En tid att avliva. / Ett liv att avverka. / En värk att anpassa.” Det går en tråd – låt oss kalla den röd – från hennes tidiga dikter rakt till de senare Kristina Lugn och Bodil Malmsten, vidare över till den briljanta Hanna Rajs och varför inte en av förra årets mest lysande poesidebutanter, Ester Bergs Schlager om sommaren. Det är ett vardagligt idiom, galghumoristiskt och ironiskt – och samtidigt fyllt av värme, av liv, av omtanke.
Att läsa Åkesson gör en påmind om att poesin är den mest empatiska litteraturgenren. Givetvis finns här bangers som ”Äktenskapsfrågan I-II” (som sedan i somras ingår i Tidöregeringens kulturkanon), ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”, ”Ute skiner solen”, ”Åkej”, ”Neeijjj”, ”Lillan snusar i skönan säng”. Men också ”Öron”, en dikt som bättre än något annat sammanfattar det svenska kynnet, och som borde bli obligatorisk läsning varje nationaldag.
Åkesson hade en kort karriär som poet – endast tjugo år – och den mest kända samlingen är Husfrid, som kom 1963. Ändå vill jag framhålla hennes allra sista diktsamling, Hästens öga från 1977, som en vemodig summering av hög konstnärlig halt, skriven under en svår sjukdomsperiod. Att läsa dessa dikter nu, ett år som redan präglats av politisk oro och krig, är sällsynt upplyftande. Ingen konst jag har tagit del av hittills i år har gjort mig lika hoppfull som den korta kärleksdikten ”Ja tack”:
En varm hand. / Ett varmt bo. / En varm kofta / att trä på de isande tankarna. / En varm kropp / att trä på kroppen. / En varm själ / att trä på själen. / Ett varmt liv / att trä på det isande livet.
De här dikterna är lika roliga som de är oroliga. Det som slår mig nu är hur oerhört mångsidig Åkesson var. Hon skriver lyriska sagor, noveller, tablåer, dialoger – men också korta lyriska dikter, och så de typiskt nedtonade skildringarna av vardagen. Man invaggas inte heller i någon trygghet, utan här skapas oreda i ens föreställningar och fördomar, och du kan behöva ompröva din hela livsfilosofi.
En brasklapp kan behöva informera om att tio av dikterna har fått nedsättande ord ersatta av mer neutrala begrepp. Är det nödvändigt? Kanske både ja och nej: något sker med ett konstnärligt verk som censureras. Samtidigt är det onödigt att väcka ont blod. Blir dikterna sämre av att orden plockas bort? Nej, för det här är en poet som aldrig sparkar nedåt.
Somliga dikter skrivs verkligen i vatten. Jag kan garantera att letar du upp andra svenska diktsamlingar från den här tidsperioden är majoriteten av dem fadda vid det här laget, eller rentav unkna. Sonja Åkessons dikter lever och bultar och har sig. Hon skriver om tuffa erfarenheter, men ger alltid utrymme åt nåd, förståelse och försoning. Hennes tilltal är omisskännligt och alltid omedelbart, som om hon talade direkt till oss här och nu.
Därför vill jag korrigera min inledning något. Det må så vara att Heidenstam, Gullberg och Karlfeldt är döda poeter. Sonja Åkesson lever fortfarande i sina ord. Sådana poeter behöver inga stödinsatser. 2010 gavs en samlingsskiva ut där tio artister tolkade dikterna (Annika Norlins ”Åkej” är helt fantastisk), och nu i dagarna släpps också Annika Fehlings skiva med Åkesson-tolkningar. Åsa Beckman är i arbete med att slutföra en biografi över Åkesson, och den är förstås lika efterlängtad som den här förträffliga boken.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2026)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.