Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, Tua Forsström, Nirstedt/Litteratur

 

Det är lätt att bli hemmablind som van poesiläsare; vi som tillhör ”the happy few” anser nog att Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar var det viktigaste som hände litteraturåret 1997, medan bokläsare i gemen nog harklar sig och säger något om Harry Potter. Men är det inte snarare böcker som denna av Forsström som huserar den riktiga magin?

Nu återutges boken i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, där den pryder sin plats. Till boken hör ett förord skrivet av Jenny Tunedal, och det är så bra att jag för en stund önskar att hon skrev alla förord. Hon menar att Forsström är både enkel och komplicerad, och är det inte till svyende och sist så vi människor är beskaffade? Vi pendlar mellan det sublima och det löjliga, utan att själva förstå vid vilken ytterlighet vi befinner oss i för stunden.

I diktsamlingen vänder sig Forsström upprepade gånger till filmaren Andrej Tarkovskij. Boken inleds med en dikt av fadern Arsenij, som Freddie Wadling sjöng på sin sista skiva, låten ”Det är inte nog”. Forsström skriver med en lekfullhet som vänder ut och in på invanda begrepp, som lär oss hantera världen på nya sätt. Indirekt berör dikterna vad som är det sanna och bestående. Hon skriver en poesi som är så bra att man glömmer bort att det är poesi man läser. Så kan en av dikterna i samlingen innehålla allt:

Ett godståg rusade genom huset i natt

Vi drabbas av svindel ända in i sömnen

Vi skyndade, måste hinna, vi gör allt för att vinna tid!

En skrattfågel ropar till, och det drar en skrattvåg från

fågel till fågel längs sluttningen, ett silversnöre mellan

träden under södra Australiens himmel som

lovar åter en dag utan skugga.

Vi som läser poesi inspireras. Somliga av oss börjar skriva poesi, och somliga börjar leva poesi, det vill säga: lever poetiskt. Vi vidrörs av något som uppstår i stunden, bortom kalkylerna, strategierna, algoritmerna. Vi läser en erfarenhet som är både subjektiv och kollektiv. Den bästa poesin tillhör alla, och den är tidlös. Tar vi poesin på allvar upptäcker vi hur infernaliskt svårt det är att skriva poesi som inte blir sökt.

Det här är en bok att vistas i. Om det stämmer att litteraturhistorien är ett hus – ett stort hus vid det här laget – är Forsströms rum beläget på första våningen. Du hittar dit lätt, men det är lite svårare att forcera dörren. Ibland blöder verkligheten in (”Skall vi ha en gemensam europeisk valuta?”). Människan är människans varg. På golvet växer gräset. Längst in i hörnet stampar hästarna.

Ja, hästarna, som gör en blygsam entré i den här boken, och inte alls dominerar utrymmet. Men vi ska samspela med dem, leva tillsammans med dem. Om poesin kan vara tidlös kan den också vara otidsenlig. Att anspela på Tarkovskij ger svindlande känslor: vem tror Forsström att hon är, för är det inte lite väl pretentiöst det här? (Det slår mig, när Alex Schulman gästar tv-programmet ”Cyklopernas land” och ängsligt nedlåtande frågar programledaren om han vet vem Strindberg är, att vi befinner oss i en annan tid än 1997, en dummare tid.)

Här finns ironi, gestaltad i en man med gott självförtroende: ”Han sade att jag var / söt och att djuphavsfiskarnas ögon svartnar när / de står i beråd att älska, på så sätt vann han mitt hjärta / […] Han tillhörde de / stora Berättarna, han berättade så bra / att han trodde på vartenda ord.” Men också varmare känslor kring existensens flyktighet, att vi är enbart stoft – i bästa fall gör vi något slags avtryck. (Lite missklädsamt rodnar jag inför en dikt som har min födelsedag som titel, när hon skriver: ”Det är inte bra med långt framskridet förfall”, och jag tänker att hon verkar veta mer än vad som är bra för mig ...)

Forsström debuterade redan 1972, men har varit måttligt produktiv. En period – från 2019 till 2024 – satt hon i Svenska Akademien. 1998 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för den här boken. Poesibiblioteket, som nu omfattar 45 klassiska svenska diktsamlingar är ett bildningsprojekt, en kanonisering – eller bara en kärleksförklaring. Efter att ha tillbringat en natt bland hästar hör till de böcker som är lättast att älska.