När du läser det här står det troligen klart hur många Oscarstatyetter Joachim Triers norska film Affeksjonsverdi har fått. Du kanske reagerar så här nu: ”Aff … vaddå?” För i Sverige heter den ju Sentimental Value. Är det inte konstigt att en norsk film har en engelsk titel – i Sverige? I torsdags såg jag den brasilianska filmen O Agente Secreto, eller som den fick heta på svenska: The Secret Agent.
Hur vet jag då att Triers film borde ha hetat Affektionsvärde på svenska? För att jag läser den norska månadstidningen BLA (Bokvennen Litterær Avis). I sitt senaste nummer, 2 2026, hittar jag en lång essä, där kritikern Frode Helmich Pedersen diskuterar Bernhard Ellefsens nedgörande kritik av filmen. Finns det saklig grund för kritiken – är Ellefsen likt pojken i sagan den som påpekar att kejsaren är naken? – eller är det ett bevis på att litteraturkritik inte är kapabla att bedöma filmkonsten på dess egna grunder? Till en början ser det ut så: Pedersen visar hur lite Ellefsen har att säga om filmteknik. Men det är en mer nyanserad skildring som vi kan läsa, där det finns viss substans även i en litteraturkritikers syn på filmen, och slutsatsen blir att det både går att vara stolt över filmens internationella genomslag och kunna erkänna att den har inslag som går att ifrågasätta.
Det är sällsynt i svensk kontext att läsa likartade texter, som tar ett större grepp på kritiken, och det är ett stående inslag i BLA. Till exempel kan man i årets första nummer, 1 2026, hitta Andreas Breiviks essä om hur kritiker med fast anställning riskerar att bli fastlåsta vid sina skrivbord och endast benägna att bedöma det som deras bekvämlighet tillåter. En bra kritiker söker sig också ut i den så kallade verkligheten. Breivik nöjer sig inte med löst tyckande, utan pekar ut fyra exempel som skärskådas: Arne Borge från Morgenbladet, Ingunn Økland från Aftenposten, Tom Egil Hverven från Klassekampen, samt Anne Cathrine Strauje från NRK.
Och Eirik Riis Mossefinn skriver i samma nummer om ”romanapokalypsen”, hur det blivit sällsynt med större och ambitiösare romaner. Nu är också de historiska romanerna komprimerade, suckar han. Även om han har rätt i sak finns det förstås undantag, och det bevisas om inte annat att det strax innan kommit en norsk översättning av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, tillsammans med Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport och Roberto Bolaños 2666 den kanske mest ambitiösa romanen under hela 2000-talet. Tokarczuks magnum opus recenseras i 10-11 2025.
I årets första nummer, 2 2026, hittar jag också ett reportage av Daniel Hesby Hansen, som undersöker läget för hybridförlagen och självpublicering. Det verkar vara likt situationen i Sverige, som refereras till i texten, oftast som ett varnande exempel. I Norge heter den stora aktören Calidris, som tillsammans med Vulkan (finns även i Sverige) skickat in omkring 200 böcker till Kulturrådet för bedömning (i Norge heter det ”innkjøpsordninger”). Hur många har fått stöd? En enda bok.
Ett ord jag kan sakna i den svenska debatten är ”anbefalla”. I BLA finns en sådan sektion, där de bland annat anbefaller Wera von Essens två dagböcker. Jag var med att ge Borås Tidnings debutantpris till den första delen, En debutants dagbok, men jag verkar vara rätt ensam om att också uppskatta den andra delen, En emigrants dagbok. De har också en sektion med läsningar av Nobelpriset, där de slaktar både Nadine Gordimer (”episk kjedelig”) och Nelly Sachs (”bør først og fremst ses som et uttyck for svensk skyldfølelse”). Jag kan hålla med om Gordimer, men Sachs? Det är en grotesk felläsning ju!
På tal om slakt berättar Elvis Adan om när Mikaela Blomqvist slaktade hans debutroman i Gästabudet. En oerhört sorglig text, där det inte görs riktigt klart om han tar emot det med gott eller dåligt mod. Själv har jag sent omsider sett Triers film, och eftersom jag inte är filmkritiker borde jag förstås avstå från att recensera den. Det korta omdömet lyder: utan att bli lika ointressant som Ruben Östlunds pekoral tycker jag Ellefsen har ganska rätt, att det är en film som lider av sitt Bergman-komplex och att den så gärna vill vara ”konst”-film. Jag blev mest uttråkad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.