Norfolk Falls, Carina Rydberg, Bonniers

 

Irene Bear är en ung kvinna som lämnat en gruvorts fattigdom och smuts för att pröva lyckan ute i den större världen. Tiden är tidigt 1900-tal, på den engelska landsbygden. Hon anländer till Norfolk Falls, en herrgård, för att bli sällskapsdam åt den äldre kvinnan Emma Bloomsworth. Idylliskt, till en början, men strax hopar sig orosmolnen och stämningen blir allt mörkare, för att avslutas med riktig djävulskap.

Så kan handlingen i Carina Rydbergs nya roman sammanfattas. Vi som för drygt 30 år sedan älskade hennes skräckberättelser Osalig ande och Nattens amnesti blir rikligt belönade, för det här är en återkomst i gammalt gott slag. Det är en roman att låta sig uppslukas av.

Rydberg har en besvarad kärlek till den gotiska 1700-talsromanen. Miljöskildringen är ypperlig, med gåtfulla och hemlighetsfulla inslag som avlöser varandra. Irene börjar läsa ett manus som Emma ger henne, en opublicerad roman, och inom kort får hon sällskap av flertalet andra människor med lös anknytning till Emma. Deras individuella livshistorier berättas, där allt mer ljusskygg verksamhet återges.

Med finurlig list anlitar Rydberg en berättarröst som ibland kommenterar det olycksbådande skeendet, och låter oss följa Irene på distans. Kan man alltid lita på sina sinnen? Besynnerliga sjukdomsfall inträffar hos flera av karaktärerna, och det blir uppenbart att något är stört på platsen där Irene befinner sig.

Men vad kan inte yppas här – låt oss för tillfället nöja oss med den berättandets kraft som Rydberg har satt igång. Jag läser den här romanen med den typen av skräckblandad förtjusning som endast riktigt goda skräckromaner kan skänka. Det är också en njutning att befinna sig i en så definierat fiktiv värld, som leker vågspel med de olika berättelseplanerna, precis som i de bästa gotiska romanerna.

I mötet mellan den fattiga Irene och den rika Emma väcks frågor om klass och strukturell makt, med precisa analyser av över- och underordning. Ytterst handlar det om kärlek och besatthet, och Rydberg ger berättelsen en mörk energi, som också söker sig mot romantikens tematiska utforskning av incest.

För all del kan intrigens plot-tvister få en att tänka på filmer som Crimson Peak, men det belastar inte romanen (säg den genrelitteratur som lyckas vara hundraprocentigt originell). Inte heller är det här fullt ut en pastisch, utan Rydberg har hittat ett språkligt idiom som dels leker med schablonen ”ålderdomliga glosor”, och dels hittar ett helt eget sätt att skriva repliker. Jag menar, för att illustrera: Ett eget sätt. Att skriva repliker.

Det är lyckat, och bidrar till den kusligt horrorsköna stämningen. Kort sagt är det här en svindlande roman, som lyckas alstra liknande känslor som Hitchcocks filmer kunde göra – det slår mig att Rydberg är gammal filmvetare. Hennes roman ställer mig som läsare inför ett dilemma av delikat slag. Jag vill läsa vidare hela tiden, ivrig för att ta reda på hur Irenes predikament ska lösas, och samtidigt vill jag inte att romanen ska ta slut.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/3 2026)