Solar Plexus. Om en författare och hans kropp, Aris Fioretos, Norstedts

 

Den svenska litteraturen är en cerebral historia. De enda författare som jag på rak arm kan komma på som konsekvent och metodiskt har ägnat sig åt kroppen är Sven Lindqvist och Linda Skugge. Få författare är nog lika cerebrala som Aris Fioretos. Därför kan det te sig en smula överraskande – eller tvärtom helt självklart – att hans senaste bok handlar just om kroppen. Solar Plexus. Om en författare och hans kropp tar vid efter ett par hans senare böcker, såsom Nabokovs ryggrad som kom i fjol och den något äldre Vatten, gåshud.

Liksom den senare utgår Fioretos från en föreläsningsserie. Inte för att det märks nämnvärt: det här är i hög grad text, denna essä som ofta tar avstamp i det egna skrivandet, om än med vissa omvägar kring det egna jaget, som lurigt nog skrivs ut i tredje person. Vad vore distanserande effekter utan sin förmåga att rikta strålkastarljuset mot närhet?

Vi som läst Fioretos tidigare vet vad vi får: det är stiligt, trivsamt och lärdomsrikt. Somliga anser nog att det blir docerande, men det är en grund läsning i så fall: man får vara rejält blasé för att undgå att smittas av nyfikenheten och entusiasmen hos Fioretos när han med sedvanlig spänst skriver om badkar, vävnader, åtrå, ätstörningar, elektricitet, Alaska, Rembrandt, grekiska gudar och Kafka – och en hel del däremellan.

Badkar, ja. Jag minns alla mina badkar och hur de brukade ta emot mig och min kropp (allt är relativt): första, tredje och fjärde egna lägenheten, men jag har saknat denna attiralj sedan 2005. Konstären Lucien Freud lär ha badat flera gånger om dagen, får vi veta här. Dennes ledord – ”urgent”, ”subtle” och ”concise” (Fioretos översätter ”angelägen, känslig och koncis”) – bildar utgångspunkt för resonemanget kring kroppen, det Hamlet i en berömd passage kallade ”this mortal coil”. (Vän av oordning inflikar här att This Mortal Coil också är ett postpunkband, medan Fioretos i den här boken skriver en del om protopunkbandet Television.)

Stilens närvaro i allt Fioretos tar för sig är nog – på tal om flytande vätskor – en vattendelare. Allt i hans prosa är så kalkylerad, så väl avvägd och genomtänkt, att det nästan blir påfrestande. Den svindel som uppstår kan nog uppfattas som antingen behaglig eller tröttsam. Det är en svår balansgång mellan tolkning och övertolkning, det sökta och det utsökta, men jag uppskattar hur hemtamt han behandlar sina ämnen. Det går för all del att någon gång sucka över en del långsökta kopplingar när han ägnar sig åt den extremsport som går under namnet ”närläsning” – i synnerhet av personnamn – men i gengäld delar han generöst med sig av allehanda fynd i en rätt eklektisk litteraturhistoria, som vidgar kanonbegreppet.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad det här är för slags bok. En hungerns poetik och grammatik, kanske en någorlunda adekvat summering. När han citerar Patti Smiths ode till outsiderskapet, ”Rock N Roll N****r” kommer han in på The Doors spår ”Break On Through (To the Other Side)”:

Som dionysiker behöver en i alla fall inte heta Jim Morrison, eller för den delen Friedrich Nietzsche, för att veta att det där genombrottet till andra sidan är både lustfyllt och smärtsamt. Våndan är vällustens baksida.

Att han den här gången skriver relativt mycket om musik kan förvåna, men bara den som inte läst hans förra roman De tunna gudarna (som var en parafras på just Televisions historia), eller hörde vilken eminent musiksmak han hade när han en gång i tiden sommarpratade (Massive Attack, minsann). Inte för att Fioretos någonsin går i öppen polemik, men jag kan inte låta bli att uppfatta ett stycke som en pik mot Bengt Ohlssons mediokra roman om Johnny Ramone (hette den verkligen något så andefattigt som Gå, Johnny gå?). Det sker när Fioretos indirekt försvarar varför han inte skriver direkt om Television och Tom Verlaine i De tunna gudarna, helt enkelt för att med de verkliga namnen ”urartar prosan till en finkulturell version av Hänt i veckan.”

Men annars är det på det hela taget verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. Han klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ”ryckas hän” – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.

Sorgens gåva är en vidgad blick, Patrik Hagman, Libris

 

Av en omdömesgill person får jag rådet att läsa Patrik Hagman, och jag får tag på hans bok från 2017, Sorgens gåva är en vidgad blick. Det är en stark titel, som utgår från några traumatiska händelser i Hagmans liv. Hans pappa dog när han var i tjugoårsåldern, och som vuxen gifter han sig och får efter några års svåra prövningar en son. Först dör sonen i cancer, endast sex år gammal, och strax därpå hans fru i en plötslig hjärnblödning.

Kan titeln inte då uppfattas som en provokation? Hur går det att ta emot sådana besked med tacksamhet? Fråga Nick Cave, skulle man kunna säga, vars femtonåriga son först dog för tio årsedan, och senare en annan son som var i trettioårsåldern. På sin blogg The Red Hand Files har Cave skrivit utförligt och vackert om hur sorgen har fått honom att växa som människa och till exempel inte längre vara helt uppslukad av sitt konstnärsskap.

Hagman nämner också Cave i sin bok, men jag kan inte förlåta att ”Rock of Gibraltar” utses till hans bästa låt. När jag samma år som den här boken utkom listade Caves 234 bästa låtar hade den låten plats 234. Nu är visserligen inte det här tillräcklig orsak för mig att bli ogint inställd till boken (eller?), men låt säga att det inte underlättar – att han också lyssnar på 90-talets kanske vidrigaste artist, Jamiroquai, är inte heller till hans fördel när jag ska demonstrera ett par av mina betänkligheter.

Sorg som görs offentlig blir ofta påträngande och kladdig. Att Hagman citerar långa partier från sin frus privata texter får boken att röra sig mot det ibland onödigt intima. Att han skriver från ett uttalat religiöst perspektiv – han är teolog – provocerar säkert somliga, som störs av att han talar om att mamman och sonen ska återses i evigheten (himmel!). Jag har svårt att ställa upp på föreställningen att bönen hjälper – inte i konkret eller bokstavlig mening, i så fall. Eller när Hagman antyder att det som har skett är en del av Guds plan.

Få saker är lika lätta att raljera över, och tro mig, jag har hört många självutnämnda komiker tro att det är vass satir att häckla den som förblir team Gud trots att så mycket tyder på att han är – med Kristina Lugns ord – en psykopatisk jävel. Som om Guds vägar vore fattbara för en svensk ståuppare? Jag ska inte heller gå i fällan att ironisera över att Hagman glömmer de flesta av faserna i sorgeprocessen, men här har ilskan, förnekelsen, depressionen och köpslåendet raderats ut. Är det ett lifehack att gå rätt in i acceptansen? Jag vägrar tro det, men hos Hagman finns inga spår av tvivel i hur han tar sig an tillvaron efter de två dödsfallen i hans omedelbara närhet.

Jag har faktiskt inget principiellt problem med att djupt troende skriver böcker, men det verkar som att ju högre upp i hierarkin de hamnar, desto mer floskulöst skriver de. Tror du mig inte? Har du försökt läsa K.G. Hammars bok om Dag Hammarskjöld? Präster borde lyda den regel Selma Lagerlöf uppställde med sin präst Gösta Berling, poeten som inte skrev poesi (han levde poesi). Hagmans bildspråk lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

Bättre lyckas Hagman med att gestalta vardagen och familjelivet, där han skriver ärligt om ett äktenskap som inte alltid var friktionsfritt. Det är tydligt att de var olika: han dogmatisk, hon bohemisk, och där kunde han förstås ha hjälpts av några ord från Rilke: ”[N]när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!” Men vad vet jag, teologer kanske inte får läsa poesi, ens om den skrivits av den mest sakrosankta av dem alla?

Det är inte smickrande för Hagman när han redovisar sin högfärd inför andra föräldrar på lekparken eller att sonen sov både för- och eftermiddagar (wtf?). När han ska vara pappaledig verkar han drabbas av akut leda, och gnäller som en fucking tonåring som bara vill att sonen ska hamna i sina för- och eftermiddagsdvalor så att han kan ägna sig åt sina intellektuella uppdrag (att skriva böcker, I don’t know).

Men för all del, jag ska inte förneka att Hagman också har en del klokt att säga om religionen och sin tro, för den som orkar sila högtravande ordval och en kanslisvenska som jag inte sett maken till sedan jag – just det, läste K.G. Hammar:

För mig handlar inte kristen tro primärt om att skapa ordning i världen för att jag ska känna mig trygg. För mig handlar kristen tro mera om att lära sig se att världen är mycket större och märkligare än jag någonsin kan förstå mig på, att alla lagbundenheter jag kan tänkas skönja bara är små glimtar av en betydligt högre ordning.

Jo, fast vad ska en med "en högre ordning" till? Hagman skriver om sorgen i imperfekt, när han borde ha valt presens (nej, jag menar inte det här bokstavligt, men du fattar). Sorg är något som inte går att skildra i dåtid, det är ett sår som inte läker. ”Time wounds all heels”, som Groucho Marx sa. Medan jag läser driver mina tankar iväg: är sorgen vacker eller ful? Jag får inga svar i Hagmans bok. Han skriver i brist på nyfikenhet inför det svåra och potentiellt stora i sorgen, som om det fasansfulla och avskyvärda i att sörja inte riktigt är något han vågar närma sig. Det är förstås förståeligt, och kan bero på att boken skrevs för tätt inpå det som hände honom.

I stället rationaliserar han sin fantasi och det som är oförutsägbart i tillvaron, och förlåt, men det blir bara tråkig läsning. Närvaro – ett nyckelbegrepp hos Simone Weil – reducerar han till en banalitet: ”ett slags värme inom mig”. Kisar Hagman på författarfotot inte misstänkt likt Deepak Chopra? Han skriver också om att lita på Gud, men det är en bräcklig inställning: om vi kunde lita på honom vore han – jag tvekar att skriva ”mänsklig” här – något annat än Gud, alldeles oavsett.

Permafrost, Eva Baltasar, översättning Ellinor Broman, Rámus

 

Att som författare gå från poesin till prosan kan vara ett både fördelaktigt och vanskligt vägval. Hade William Faulkner skrivit sin prosa lika vildvuxet om han inte först hade debuterat som poet? Och hade Virginia Woolf varit lika dristig i sina tematiska vägval om det inte vore för att hon sörjde att poesin var en stängd inriktning för henne? Det kanske är så enkelt att poesin lär oss att tänka på tvären, att säga sanningen snett (som Emily Dickinson sa), att våga pröva nya och djärvare förhållningssätt till världen. Fördelaktigt, ja, men varför vanskligt?

Den katalanska författaren Eva Baltasar hade gett elva diktsamlingar när hon 2020 gav ut sin första roman, Permafrost. Kalla det efterhandskonstruktion, men jag tvivlar på att hon hade skrivit den så här tufft, kaxigt, excentriskt och frimodigt, om hon saknade erfarenhet som poet. Vari ligger då det vanskliga? Originalitet får aldrig vara ett självändamål, bara ett medel. Hur mycket jag än imponeras av – duperas av – den här bokens språkliga finesser, finns det också en risk för utmattning, att Baltasar tar i så hon – liksom romanen – spricker i sömmarna. Låt mig bara tillägga att det är en randanmärkning, att romanen till största del präglas av just den typ av storögda fascination och häpnad som annars är eftersatt i romanen.

Fast är du ett fan av det återhållsamma får du förstås söka efter någonting annat att läsa. För det här är en överdådig roman. Baltasar har uppfunnit ett berättarjag som tar in världen i hela dess omfattning och vidd, och hon gör det med ett imponerande detaljseende. Hon är ständigt på gränsen till att ta sitt liv (”min kropp är en parabol som hungrar efter fara”), men det är inte det lättaste i en värld som är programmerad till välvillighet: ”Att lyckas med självmord idag är en bedrift. Världen är full av hänsynslösa personer som utbildats i första hjälpen, de finns överallt, gråa och anspråkslösa som duvhonor, men anfallslystna som mödrar.”

Genom romanen följer vi huvudpersonen till olika misslyckanden, som när hon är au pair i Skottland med avsikten att dumpa ungarna på skolan för att ligga i sängen och läsa romaner dagarna i ända (drömmen!). Hon är bitsk och slagfärdig, och de språkliga finesserna bidrar till gestaltningen av huvudpersonen, och det blir inte för introvert eller navelskådande när denna konträra och egensinniga gestalt fyller tillvaron med de sanningar som endast visar sig hos paradoxerna (tänk hur Dorothy Parker och Oscar Wilde brukar uttrycka sig).

Som läsare är det bara att luta sig tillbaka och tacksamt ta emot visdomarna: ”Besynnerligt nog är de mest vedervärdiga brotten de enklaste att begå.” Genom hela texten tycker jag mig höra en underförstådd uppmaning: ”Du antecknar väl?” Under den hårda ytan hos huvudpersonen finns en värme som får henne att bli mindre odräglig än hon skulle ha blivit om hon bara varit rå, bitter och cynisk. Sant, hon är självupptagen – men vem är inte det? Vad hon har i gengäld är en charm, en personlighet, och det räcker långt (i fiktionens värld, alltså).

Genom romanens förlopp försiggår också en spänning mellan en ytlig sorglöshet och den förtvivlan som styr hennes vägval. Hon upptäcker konsten, språket och sexualiteten ungefär samtidigt, i ett händelseförlopp som rör sig kors och tvärs genom egna halvhjärtade självmordsförsök och sexuella möten som slutar med förskräckelse, och i bakgrunden – långt borta, som statister – familjemedlemmarna, vars tillvaro hon aldrig riktigt kan ta in. I fokus står i stället något som utvecklas till en queer kärleksroman.

Det är förmodligen ändamålsenligt att den här förtätade romanen är av det diminutiva snitt som på engelska heter ”novella”, alltså mittemellan konventionella noveller och romaner (synd att svenskan saknar ett begrepp här). Det riskerar annars att bli monotont och flåshurtigt, med mer av samma sak hela tiden med alla finesser och förvisso underhållande fyndigheter. (Det är förmodligen ingen tillfällighet att Oscar Wilde endast skrev en roman, eller att Dorothy Parker inte skrev en enda.) Baltasar skriver med hög insats, men landar på fötterna. Det här är varken mer eller mindre en stor läsupplevelse.

Den far som flytt, Torkel S Wächter, Ordfront

 

I dag är det minnesdagen över Förintelsens offer, och i år har det gått 80 år sedan Röda armén befriade fångarna i koncentrationslägret Auschwitz. Det är något som kan behöva uppmärksammas särskilt mycket i våra tider, som fått se antisemitismen inleda sin fula återkomst. Exempel: heilade Elon Musk vid presidenten Donald Trumps installation i förra veckan? Nej, säger Jan Guillou, men sorry gubbjävel, det är ett besynnerligt dåligt sätt att relativisera det livsfarliga. Tacka fan för att han heilade, och det är dåliga nyheter för världen.

Torkel S Wächter utkommer i dag med sitt bidrag till den svenska litteraturen om Förintelsen (ett av fjolårets bidrag, Joanna Rubin Drangers seriebok Dolda judiska liv, tål att nämnas). Den far som flytt är en ”dokumentärroman”, en försåtlig genre som lägger sig nära det autofiktiva, men det är mer frågan om en biografi över en pappa än ett skönlitterärt arbete.

Om namnet Torkel S Wächter klingar bekant kanske du minns romanen Ciona – en självbiologi, som gavs ut under pseudonymen Tamara T – enda gången en pseudonym nominerats till Augustpriset. Det var en roman som väckte stor sensation, och jag gillade den mycket, och det är trist att han sedan försvann från den svenskspråkiga litteraturen, för sedan dess har han gett ut böcker på tyska, innan detta återinträde.

Det är ett ambitiöst projekt, som tar sin början i en fotbollsmatch: VM-finalen i fotboll mellan Västtyskland och Holland. Sedan träder porträttet av pappan Walter fram, en psykolog och fotbollsspelare, som periodvis också var kulturskribent. Han hann precis skriva färdigt sin sista text innan han en novemberdag 1983 avlider i hjärtinfarkt, när sonen är i tjugoårsåldern. På vägen in till sjukhuset medföljer sonen Torkel ambulansen, med pappan vid medvetande, men de pratar inte med varandra. Och på den vägen hade det varit under deras gemensamma liv.

Något som förstås påminner om norska Niels Fredrik Dahls roman om sin pappa, Fars rygg, som jag skrev om häromdagen. Båda tecknar porträttet av en pappa som inte gärna pratade med sin son. Är det universellt? Martin Amis skrev en gång att engelsmännen populariserade fotbollen för att pappor och söner skulle få något att prata om. (Självbiografisk notis: så var det under min uppväxt också.)

Wächters tillbakablick är metodisk och grundlig. På vinden hittar han flyttkartonger som innehåller brev och dagböcker, och för att kunna läsa texterna lär sig sonen tyska i vuxen ålder. Här finns en outtalad poäng: en pappa och en son talar i någon mån alltid olika språk, och kommer aldrig att fullt ut förstå varandra. Historien vecklar ut sig, och det är förstås en historia som inte enbart handlar om familjeödet. Nej, för pappan Walters öde är tätt sammanbundet med det tyska. När nazisterna tar över hamnar pappan – inte ens tjugo fyllda – i fängelse. Han får uppleva tortyr och förnedring i skuggan av de raslagar som införs som ska hindra ”icke-arier” att få studera och arbeta.

Minnet är i ständig rörelse. Wächter företar resor för att träffa människor som har känt pappan. Han gifte sig fyra gånger – eller fem, beroende på hur man räknar. Wächter lappar ihop fragmenten till en sammanhållen historia, som inte behöver följa en strikt linjär kronologi. Tacknämligt nog finns i ett appendix goda redogörelser för nyckelpersoner både i pappans liv och i det tyska 1900-talet, samt en summarisk genomgång av nationens 1900-tal. Tolfte november 1938, två dagar efter Novemberpogromerna (det som i vulgär folkmun går under namnet ”Kristallnatten”), kommer pappan till Sverige.

Till största del förblir pappan en främling. I flyttlådorna hittar sonen hans memoarer, som skrevs i flera olika versioner (det enda rimliga, väl?). Wächter har skapat ett textkollage som generöst citerar ur pappans texter, alltmedan han tar sig an materialet och pusslar ihop sin berättelse. Att det märks att han har arbetat med den här boken i många år är en underdrift. Parallellt berättas hans egen historia, hur han fått arbeta hårt för att komma till rätta med sin tyskhet: som när han i ungdomen träffar en tysk kvinna, men vet inte om han kan lita på henne: ”Skulle hon ha räddat mig om vi hade blivit ett par? Eller hade hon förrått mig?” Vem kan vi lita på i den här världen? Bara den som älskar dig. Men vem älskar dig?

På omslaget skär den vassa taggtråden rätt igenom bokstäverna som bildar bokens titel. Det är effektfullt, och åstadkommer en nödvändig påminnelse om det skändliga i nazisternas brott. Det var unikt, har vi alltid sagt, och fortsatt säga i åttio år. Fast nu finns det anledning att återigen plocka fram erfarenheter därifrån. Världen har glömt, lyder en skamlig klyscha. Så skapas förutsättningar för att det ska kunna upprepas.

Fars rygg, Niels Fredrik Dahl, översättning Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur

 

För sex år sedan kunde vi läsa Mor om natten, norrmannen Niels Fredrik Dahls självbiografiska roman om sin mamma. En stor läsupplevelse. I oktober i fjol fick han Nordiska rådets litteraturpris för romanen Fars rygg, och om du gissar att den handlar om hans pappa har du helt rätt. Hur är den då? Den är kort sagt kjempeflott!

Det är en otidsenlig roman, som med stort tålamod följer en pappa i spåren, men det är en pappa som oftast vänder ryggen till. Den största perioden handlar om mellankrigstiden, då pappan är barnet som skjutsas mellan Alexandria, Oslo och Genève, beroende på var pappan, ”Domaren”, är stationerad. När pappan överger familjen för en ny förälskelse blir sonen inneboende hos mamman Ellen, författarens farmor, som mer eller mindre tynar bort i sin olycka.

Under tiden blir pappan kommunist, han förälskar sig, han gifter sig och får barn – ett av dem är den här romanens berättare. Hur kan då Dahl ha sådan insikt i sin pappas liv? En pappa som dessutom var så talträngd, som så ofta vände – därav bokens utsökta titel – ryggtavlan till? En pappa som inledningsvis skildras så här: ”Han ställde ofta frågor men väntade aldrig på svar.” Dahl utgår från brev och familjefotografier, men eftersom dessa är rätt sparsmakade kan hans metod väl kallas fantasins triumf. Eller: där minnen och fakta inte är tillgängliga, där får inbillningen ta vid.

Sven-Eric Liedman skrev tidigare i januari en krönika om bildningens värde i DN. Dahls roman inleds med ett citat från Rimbaud, och på första sidan nämns tonsättaren Arvo Pärt. Behöver du känna till dem för att ha behållning av romanen? Kanske inte – men det blir roligare, och mer värdefullt, om du till exempel föreställer dig Dahls roman som en motsvarighet till Pärts minimalistiska musik. Han maskerar sin närvaro, och det är så skickligt gjort, att vi mer eller mindre glömmer bort att det är skönlitteratur vi tar del av.

Pappan skildras på avstånd, men samtidigt intimt närvarande genom hela romanen. Sällan har jag läst en roman som så konsekvent och i så hög utsträckning förlitar sig på att gestalta en känsla – i det här fallet ensamhet och övergivenhet. Det finns så mycket av tomrum att fylla. Men vad är det då för slags roman, kanske du undrar? Tja, det är en roman för vuxna läsare, människor som inte ryggar för den insats som måste investeras i det saktmodiga berättande som utgör ett slags antites till tik-tok. Belöningen är det starka band som uppstår, hur starkt du känner för och ömmar för romanens karaktärer. Att pappan har funnits på riktigt, spelar det ens någon roll i sammanhanget?

För författaren gör det förstås det, men för oss som läser är han bara en karaktär. Men som sådan en av de mer minnesvärda, och det är väl i någon mening det jag menar med att det är en otidsenlig roman. Så här kunde romaner se ut på 1800-talet, där personporträtten var överordnade det som sedermera blivit norm. Alltså, modernismen var säkert bra på sina sätt och så, men jag förlåter den aldrig för att den så ofta prioriterade plojiga språklekar framför människoskildringen. Det här är ett synnerligt gediget hantverk, och det må så vara att det är en traditionell roman, men ge mig sådana alla dagar i veckan om de är så här bra.

När berättaren – som är identisk med Dahl – vill intervjua sin pappa vägrar han prata om ”de ledsamma sakerna”. Det är en förståelig inställning hos någon som fick se sina formbara år söndersplittrade på så många olika ställen. De undertryckta känslorna dominerar framställningen. Själv säger Dahl i en intervju i DN att han skriver för att mota bort sin egen depression: ”Dag efter dag gäller det att sätta sig ned och skriva. Det går inte att ta på sig en basker eller scarf och låtsas vara författare”. Häri ligger kanske en delförklaring till det svenska predikamentet: bland författarna har vi för många baskerförsedda posörer, och för få flitiga arbetsbin.

Vad vi kan ta med oss från Dahls roman är nya insikter och andra perspektiv; han utmanar vår förenklade världsuppfattning. Efter ungefär halva boken tycker jag mig att hans uppsåt blir tydligt: att avge förslag – inte förklaringar – till varför världen ser ut så här, varför vi har ensamma människor, och hur denna existentiella tomhet går i arv.

Slutligen: allt fler förlag har börjat sätta översättarens namn på omslaget, så också Natur & Kultur nu med Gun-Britt Sundströms namn. Det är utmärkt, och med tanke på att Sundström har en bred läsekrets i Sverige kan man hoppas på att just den här romanen får ytterligare några läsare i Sverige, som annars kanske inte är så välvilligt inställda till skandinavisk litteratur – åtminstone inte tillräckligt nyfikna, med tanke på att vi bara kan vara avundsjuka på ett land som har så goda berättare som Niels Fredrik Dahl.

Teori om en underkastelse, Camila Sosa Villada, översättning Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

 

Kärlek är alltid i någon form en fråga om underkastelse. Den som inte kan kompromissa blir inte långvarig i en kärleksrelation – eller i någon slags relation alls. Kanske vår tid – så besatt av individens frihet och självförverkligande – är en synnerligen olämplig tid för att odla relationer, så länge kravlistorna på blivande partners görs till evighetslånga dokument. Att vara kär innebär lektioner i att hantera missnöje. Det är skillnad på att ställa rimliga krav och att kräva total anpassning.

Argentinska författaren Camila Sosa Villadas senaste roman på svenska heter Teori om en underkastelse, och har översatts av Hanna Nordenhök. Nu utkommer böckerna på det större förlaget Wahlström & Widstrand, något som torde generera fler recensioner än de två tidigare, som utkommit på Prosak: romanen Nattdjur och novellsamlingen I’m a Fool To Want You. Vad som än får fler svenskar att läsa den här spännande och gränsöverskridande författaren är bara av godo.

Huvudpersonen är firad skådespelare. Hon identifierar sig som travesti – betoning på näst sista stavelsen – som Nordenhök behåller från originalet, då de svenska begreppen ”transa” eller ”transperson” inte riktigt passar; att behålla originalets ord blir ett både politiskt och estetiskt beslut (Linnea Rutström gjorde sammalunda i sina tidigare översättningar av Sosa Villada). Hon är alltså man som juridiskt kön men identifierar sig som kvinna (i klartext: hon är en kukbärare). Hon är gift med en advokat – en bög – och tillsammans har de en adoptivson. De lever i ett vidöppet förhållande. Hon ligger med – sorry, knullar med – regissören medan han knullar med – tja, både sinnesslöa snorungar och andra travestis.

Handlingen utspelar sig en helg då de ska hälsa på skådespelerskans föräldrar, som är separerade. Med pappan har hon en sämre relation, medan mamman alltid har stöttat henne. Hon är uppvuxen i en byhåla, precis som författaren, med de fördomar och förföljelse det medfört. Nu håller hon på att bli passé som skådespelare (är inte ordet ”passé” svenskans fulaste?). Tills hon träffar advokaten – deras första möte iscensätts nästan som i slow-motion, som vore allt en film (är det en film?) – är hon mer inriktad på att begära män än att älska dem. Kärleken kommer till henne i mogen ålder, som en gåva, inslagen men också en smula kantstött.

Så här beskrivs advokaten: ”Han såg ut som en modell i en reklam för klockor eller whisky men rörde sig som en yogainstruktör.” Att det inte är helt friktionsfritt att leva i den så kallade fria kärlekens namn blir tydligt, i ”priset man betalar för att inte stå ut med att förlora något.”

Att läsa Sosa Villadas vildsinta prosa liknar att ta del av en opera eller en melodram. Det larmas och skriks, och gesterna är yviga. Känslorna är hela tiden utagerade, och här saknas inte uppslitande gräl och hejdlösa tårar – med en del försoningssex på köpet. Eller ja, all typ av tänkbar sex, faktiskt. Det är förstås en smaksak: hur mycket sex tål den moderna romanen? Ganska mycket, vill Sosa Villada hävda. Frågan är hur mycket läsaren tål? Sosa Villada byter ut ordet ”promiskuös” mot ”sexuell aktivism”, och det är sexigt gjort.

En fördel med att läsa latinamerikanska författare, som jag haft glädjen att med allt högre frekvens ägna mig åt de senaste tio åren eller så, är att ens referensramar vidgas. Nog för att jag kan plocka hem billiga fast oväntade referenser till Ace of Base, likväl som europeiska konstnärer av tyngd, som Pasolini, Visconti och Marguerite Duras. Här finns också argentinska rugbyspelare och skådespelare som jag inte visste innan att jag borde känna till.

Det här är en idéroman som kapats av drifterna, och med sin utlevande stil blir det en perfekt kombination av intellekt och känsla. Vad skulle den kunna heta på engelska, om den ville lattja med en av Jane Austens titlar: ”Sex and Sensibility”, kanske? Och på svenska kunde ”Kåthet och förnuft” vara en alternativ titel. Sosa Villada har en dubbel syn på sex: både att den är frigörande och livsbejakande, samt att den är tvångsmässig och monoton. Med andra ord: den tar lika mycket som den ger.

Skickligt skriver Sosa Villada fram porträttet av skådespelerskan och låter oss se henne med författarens förföriska och förförda blick – en blick som är allt annat än okritisk. Nej, hon är ingen genomsympatisk person, men fullt mänsklig och relaterbar i sin ängslan och oro, och sin desperata längtan efter närhet, ibland maskerad som svinhugg. Hennes värld är full av falskhet och floskler, smicker och lismande. Prosan är irrande men inte riktningslös, och det kan tålas att inskärpas: här finns med denna roman nu tre fantastiska böcker av en författare som inte fått i närheten av den uppmärksamhet hon förtjänar.

Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?, Vladimir Oravsky, Aleph

 

Jönköpingsbon Vladimir Oravsky har skrivit en dystopi med encyklopediska anspråk. Den innehåller vass samhällskritik, är stiligt skriven – men också en smula utmattande att läsa.

I Jönköping bor en av den svenska samtidslitteraturens flitigaste arbetsmyror, Vladimir Oravsky. Hans digra utgivning utökades nyligen med romanen Vem är du som upptar min värld med din frånvaro? Jag ber förgäves min redaktör på JP att trycka en extrabilaga för att jag ska få plats med alla mina reflektioner, men i brist på en sådan kommer här den förkortade versionen.

Filmregissören Tomas Alfredson ringer upp författaren och förmedlar ett budskap från Ingmar Bergmans spöke. Oravsky får uppdraget att skriva en bok med just detta namn, och här är då resultatet – och vilket besynnerligt, äventyrligt och originellt resultat!

Intrigen berör Amelia, som är dotter till en städerska. Pappan är okänd för henne, men befinner sig i samhällets högre höjder. Det här utspelas 30-40 år framåt i tiden, när Slutvårdsanstalten vid en ”dödsvigsel” avlivar alla som uppnått 60 års ålder. Nu står pappan strax på tur, men Amelia – som utbildat sig till präst – nästlar sig in och befriar honom, och så ska de försöka undkomma ättestupan för honom.

Men förlåt, handlingen är mest en förevändning för att författaren ska ges tillfälle att fördjupa sig i encyklopedisk lärdom. Denna lärdom kretsar i hög grad kring film, filosofi och popmusik, men vi får också studera Heisenbergs osäkerhetsprincip och Newtons tre rörelselagar, ords etymologi, olika typer av fobier, teologiska diskussioner, och mycket annat. Här är steget från Kierkegaard till Beatles minimalt.

Oravskys språk är en salig blandning av arkaisk svenska och modern poesi, med en förkärlek för byråkratiska glosor. Det kunde lätt bli styltigt, men han skriver flyhänt och med finfin språkkänsla. Det finns en särpräglad energi i hans skrivande, och en omisskännlig berättarglädje. Därför går det att ha överseende med att det stundom blir överlastat.

Den som i höstas hade glädje av nyöversättningen av Laurence Sternes 1700-talsroman Tristram Shandy kommer att känna sig hemtam i Oravskys roman. I den mån det här liknar något alls i svensk litteratur kanske Göteborgspunkaren LOB är bekant? För sisådär trettiofem år sedan skrev han ett par anarkistiska böcker som ägnade sig åt likartad samhällssatir. I Oravskys fall slipper vi i alla fall göteborgarens odrägliga rasism och misogyni.

Jag pendlar mellan att vara imponerad och utmattad av denna maximalistiska prosa. Att kalla Oravskys bok för vildvuxen vore en underdrift. Det finns en kreativ ådra som sipprar fram främst i samhällskritiken, och som dystopi betraktad är det inte alls en långsökt bild, för hur betraktas de äldre i dagsläget? Som en tärande skock, vars erfarenheter vi inte tar till vara. Dessutom blir de bara äldre hela tiden, med hjälp av bättre sjukvård och kraftigare medicinering. Och inte kommer det att finnas någon vårdpersonal som tar hand om dem. Hur avlägsen är en modern ättestupa egentligen?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/1 2025)

Vithet, Jon Fosse, översättning Lars Andersson, Bonniers

 

Vi känner igen bilåkningen från Septologin, Jon Fosses senaste prosaprojekt. Här – i kortromanen Vithet – är det en man som planlöst åker bil i ett vintrigt landskap. Bilen kör fast, han strövar i skogen, det börjar snöa, han stöter på olika människogestalter – konturer, som de kallas. Skepnader? Spöken? Döden? Är alltihop en dröm?

Det mest anmärkningsvärda med den här romanen, som utkom på norska för två år sedan, är förstås att han nu har börjat använda punkt. Det är ett skiljetecken som saknats i hans två tidigare stora prosaprojekt under 2000-talet, Trilogin och Septologin. Men styckeindelningen saknas i gengäld – liksom frågetecknen, något som förenar honom med en annan Nobelpristagare, den suveränt begåvad Herta Müller. Det är en roman på lite drygt 60 sidor, som för mig har tagit sin gruvliga tid, flera dagar, att läsa. Förlåt, men så mycket att processa här!

Snön som faller i romanen försvårar för mannen. Han ställer sig i mörkret i skogen, och en läsare kanske associerar här till Dantes pilgrim, han som vid mitten av sin levnad fann sig i en mörk skog, efter att ha tappat bort den rätta vägen. Hos Fosse skapas en egen mörkerrädsla: ”En rädsla utan ångest. […] allt inuti mig är som i en sorts rörelse, nej inte en utan många rörelser utan sammanhang, röriga rörelser, fäktande, ojämna, hackiga.” Som läsare bjuds vi in i mannens ”rädsla utan ångest”, blir följeslagare.

Bristen på frågetecken förstärker det oroande i mannens många bryderier. Fosse uppvaktar, liksom i flertalet tidigare verk, det oförklarliga, det mystiska – den andliga dimensionen, som är så svår att uppnå annat än i skönlitterär form. Vad han åstadkommer är en emfatisk närvaro – något som går att koppla till ett av Simone Weils nyckelbegrepp. Hos Fosse handlar det om att förlita sig på sina sinnen, även när de sätts ur spel.

Fosse har med Vithet skrivit en absurd monolog som har vissa drag gemensamma med Samuel Becketts sena prosa – reduceringen – och Thomas Bernhards massiva romanbyggen – upprepningarna. (Det kanske inte förvånar att Fosse översatt Beckett.) Ibland är det skrivet i något som liknar vad som kunde kallas strokelitteratur:

Och helt orörlig står mannen där. Eller rör han lite på sig. Kanske lite grann. Men i så fall bara nätt och jämnt. Eller kanske rör han inte på sig. Jag inbillar mig kanske bara att han gör det. Kan så vara. Men i så fall, ja i så fall. I så fall vad. Vad. Vad menar jag med det. I så fall vad.

I stället för det effektivt berättande som premieras på skrivarutbildningar ägnar sig Fosse åt något som kunde få heta ”det egenartade”. De allra bästa böckerna gör oss omskakade, förvirrade. Hit räknar jag några andra kortromaner: Franz Kafkas ”Förvandlingen”, Helena Österlunds Kari, 1983, och Samanta Schweblins Räddningsavstånd. Det här är böcker där du inte kan fråga dig: ”men hur kan det här hända, som ligger så långt ifrån det trovärdiga?” (I Österlunds roman byter en kvinna ut sitt hjärta mot en järvs; i Schweblins roman migrerar den sjuka pojken Davids själ och ersätts av en frisk själ – med katastrofal utgång.)

Eller så här: det råkar falla sig att medan jag läser Fosses roman – det tog som sagt några dagar i anspråk – hinner David Lynch dö (i torsdags). Det är förstås bara en tillfällighet, men jag har inte sett kopplingen förut. Fast de gestalter som frammanas i Fosses skog har en del gemensamt med de skuggvarelser som befolkar Lynchs filmer, alltifrån de kusliga gestalterna i Eraserhead till den läskige farbrorn med kolsvart ansikte i Twin Peaks: The Return, med sin raspiga replik ”Got a light?” Fosses ord, ”Detta går inte heller att begripa, det är nåt annat, kanske nåt man bara upplever, och som inte händer i verkligheten”, kan appliceras på Lynchs verk.

Och så finns en eventuell affinitet med Robert Frosts dikt ”Stopping By Woods On a Snowy Evening”, med raden ”The woods are lovely, dark and deep”. Den har en likartad stämning av det oförklarliga eller ambiguösa. Eller Katarina Frostensons sublima rad från Joner: ”det ler så mörkt i skogen”. Fast Fosses leende är ljust. Och för all del finns det i hans pjäs I svarte skogen inne (också från 2023) en liknande tematik, med mannen som kör fast i en skog, fast i stället för ljusa gestalter är det mörkrens män som söker upp honom där.

Det är i hög grad en vinterbok detta, och därför är det passande att den anländer så här i den vintrigaste månaden (i teorin: här i Jönköping är det flera plusgrader och ogästvänligt regn som effektivt sköljt bort all decembersnö). Det är en besynnerlig bok, som inte riktigt går att göra rättvisa här, utöver en uppmaning att den ska läsas.

Essä NR 19-20 2023: Högkultur som subkultur?

 

För nästan tjugo år sedan höll Horace Engdahl ett anförande för Svenska Akademiens räkning, under en seminariedag om bildning. Det hette ”Högkultur som subkultur”, och bildar nu utgångspunkt för tidskriften Essäs senaste nummer. Tjugo år är en kort period i (litteratur)historien, men ändå har det hänt dramatiska saker kring litteraturen sedan 2006: en tilltagande digitalisering, med färre fysiska böcker och ljudböckernas hegemoni.

Det här är ett dubbelnummer med åtta bidragsgivare, där de fyra första mer konventionellt förhåller sig till anförandet, medan de fyra senare tar sig an ämnet från mer perifera perspektiv. Hur ska man då förhålla sig till diskussionen kring den gamla traditionen, där det var en truism att författare som Goethe, Dante, Shakespeare, Tostoj och Proust var mer betydelsefulla än populärkulturens utövare? Det är ingen ny företeelse att klaga på den nuvarande generationens brister, och historien kan enkelt plocka fram tidigare utfall mot en samtid som övergett klassikerna till förmån för det mer lättsmälta.

I sitt korta bidrag ser sig Malin Ullgren som en fanjunkare – utifrån Engdahls definition – som fortsätter ge order trots att slaget är förlorat. Det som kan sägas ha skett under 2000-talet är väl att den gamla ”högkulturen” smält samman med den så kallade ”lågkulturen”. Är jag bekväm med dessa termer? Knappast, men i brist på bättre kan jag använda dem. Inte heller detta är något nytt: redan 1991 kunde vi läsa Carl Rudbecks understreckare som rubriksattes ”Rambo eller Rimbaud?” Nu har förstås superhjältefilmen och rockmusiken gått samman med operan och centrallyriken i en rörelse som både förverkligats och övertrasserats. Metaforen med elfenbenstornet har störtat (när nämndes det senast?).

Har då den kvalificerade eller kräsna publiken försvunnit? Är läsekretsen skingrad bland alla som hellre tar del av böcker i strömmad form (medan de cyklar, diskar, handlar, tvättar …)? Ja och nej, skulle jag tro. Victor Malm skriver om ”förändringar i litteraturens sociala dimensioner snarare än förändringar i litteraturen som sådan”. Som jag förstår det menar han att statusen är fortsatt stark, medan den inte längre äger samma betydelse för människor på gruppnivå. Kort sagt: vi tycker fortfarande att läsning är viktigt, men det är mer i teorin än i praktiken det efterlevs.

En tanke hos Malm är att samtiden fått det svårare att bedöma vilka verk från vår tids författare som kommer att leva vidare i eftervärlden. Det är ju inget unikt för oss: Lord Byron dömde ut Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelley och rubbet, och satte alla sina hästar på Alexander Pope (läses i sin helhet nu endast av specialister på 1700-talslitteratur, medan hans romantiska kolleger samtliga läses frivilligt av dagens poesiläsare). Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sågs som en omoralisk bagatell. William Faulkners mästerverk Sanctuary, Stormen och vreden, Ljus i augusti och Absalom, Absalom! blev samtliga sågade när de publicerades, medan mediokra böcker som En legend och Staden hyllades (när läste du de romanerna senast?). Det var inte heller Mot fyren som Virginia Woolfs samtid höll som hennes största presentation, utan den i vår tid avsevärt mer sällan lästa Åren.

Maxim Grigorievs bidrag är det längsta, och hans diskussion blir mest givande när han avviker från uppdraget att skriva en hagiografi över Engdahls gärning som litteraturvetare. Erik Wikberg skriver i sin tur om den intellektuelles roll, vilket får mig att undra: finns det ens intellektuella i Sverige? Han skriver från ekonomens perspektiv, och visar hur det kulturella kapitalet inte kan bli jämställt med det ekonomiska kapitalet – inte i vår tid. Han skickar mig in i ett kaninhål genom att referera till frasen ”skit i den där lilla horan”, som jag hade glömt, men kolla nu vad som hände: SD fick 5,7% av rösterna i 2010 års riksdagsval. Sedan följde järnrörsskandalen, och till valet 2014 ökade de till nästan 13%. Svenska folket är verkligen stört.

I de fyra bidrag som ansluter efter Engdahls anförande skriver Sigrid Combüchen om tango utifrån sin familjehistoria, Gustav Sjöberg en dikt, Victor Larm om Giordano Bruno och kitsch, men är nog en smula orättvis när hon jämställer Andy Warhol med Jeff Koons – säg så här, Warhol förtjänar mycket, men inte att hamna i det sällskapet. Slutligen skriver Peter Halldorf om Antonios, den första kristna munken. Dessa fyra texter fjärmar sig från Engdahl, men jag är inte säker på att det är en dålig idé: indirekt berör de frågor om kvalitet och om vilka värden vi bevarar.

Det är lätt att bli pessimistisk, men jag försöker att vara en konstruktiv pessimist. Därför är jag på Malin Ullgrens sida, och förblir en soldat som vägrar sluta strida, om inte annat för att alternativet är värre. Det kanske är värre att inte bara se slaget som förlorat, utan också mänskligheten som förlorad. Så läser jag Essäs nummer som en fackla in i framtiden, och hoppas att den ska fortsätta brinna åtminstone tjugo år till.

Minnesmerke, Alice Oswald, gjendiktet av Pedro Carmona-Alvarez, Kolon

 

I fjol introducerades den brittiska poeten Alice Oswald på svenska, med diktsamlingen Skog osv., i utmärkt översättning av Erik Bergqvist. Vad roligt det hade varit om hon också introducerades på norska samma år, hinner jag tänka när jag ser den knallröda samlingen Minnesmerke, översatt (eller bokstavligen tolkad eller gendiktad) av den mångförslagne Pedro Carmona-Alvarez. Men sanningen tvingar mig att informera om att hon fick sin första presentation på norska 2021 med boken Ingen. Fast kan vi enas om att en gång är – ingen gång?

(Här skulle jag kunna infoga en rant om de futtiga kultursidorna i svenska dagstidningar, där vi under vintern kunnat läsa miljarder självupptagna krönikor om hur någon kulturskribent upplever världen, sin värld, och sina erfarenheter. Någon blev kär, någon annan blev inte det, någon blev kåt, någon annan blev inte det, någon fick barn, någon annan fick inte barn, någon tyckte att hen var ful, någon annan tyckte att hen var snygg, någon klagade på män (bevismaterial: den egna bekantskapskretsen), någon annan klagade på kvinnor (med samma bevismaterial), någon klagade på något annat, någon annan klagade på något ytterligare annat, osv. Samtidigt är det, förutom bernur, bara en tidning – Sydsvenskan – som har recenserat Oswalds Skog osv. (David Zimmerman i en entusiastisk recension).)

Det här är ändå en poet som gör världen större och vackrare. England har inte fått en enda Nobelpristagare som i första hand har varit poet, om man inte räknar med den naturaliserade amerikanen T.S. Eliot. Det är inget mindre än en skandal, och om ni vill ha namn kan jag börja med Philip Larkin, W.H. Auden, Ted Hughes, John Betjeman, och Louis MacNeice. Det vore en försummelse att inte ta chansen och ge det till Alice Oswald.

Om något påminner hennes bok Memorial från 2012, som nu alltså finns på norska för den som har håg till att läsa på ett grannspråk, om Anne Carsons metod: att injicera liv och rörelse i ett antikt stoff. Hon tar itu med klassikernas klassiker: Homeros Iliaden. I boken listas 200 namn på döda soldater i det trojanska kriget, som ges en kort nekrolog. Mellan dessa korta poetiska fragment – parafraser på eposet – finns liknelser, som Oswald hävdar är översatta från grekiskan (hon är klassicist).

Metoden, på engelska ”an oral cemetery”, kallas ”utgravning” – på engelska ”excavation”. I ett förord upplyser Oswald att hon liknar sig vid någon som lyfter på taket till en kyrka för att påminna sig om vad det är vi tillber. Vi läser alltså Homer – tolkad av Oswald – tolkad av Carmona-Alvarez. Han i sin tur jämför med ”en gjenklang, en bit, et forvrengt speilbilde, en fotnote, en rest, avskalling, tillegg. Et lite ledd i en lang rekke tekster som springer ut fra Homer.” Ja, många texter har ju Homeros som ursprung: från James Joyces Ulysses till Evyind Johnsons Strändernas svall.

Obligtatorisk fråga från vän av ordning: behöver man känna till hela storyn i Homeros Iliaden? Nja: som med alla frågor finns det ett kort svar (nej) och ett långt (det blir roligare om du känner till händelseförloppet – som det väl tar två minuter att googla fram). I fjol läste jag Emily Wilsons nyöversättning av The Iliad – den var förstås helt fantastisk. Och Oswalds diktsamling är också fantastisk, om än av blygsammare snitt, och mer av ett koncentrat.

Det allra mest fantastiska är hur hon har sammanfört de ofta gruvliga dödsscenerna med liknelser av outsäglig skönhet. När Ekepolos dör, sammanfattas det så här:

Man kan se hullet i hjelmen rett under kanten

der spydspissen gikk gjennom

boret seg fast i pannen hans

og lot mørket sive ned over øynene hans

Jag vet inget vackrare ord än norskans och danskans ”siver”. På svenska det styggare ”sipprar”. Genom att göra dödsscenerna så explicita förstärks det Simone Weil identifierade som det mest avgörande i Homeros verk: ”Den egentliga hjälten, det egentliga temat, det centrala i Iliaden är styrkan” (ur Personen och det heliga).

Men vad hjälper styrkan när spjuten genomborrar människohuden? Oswalds dikt handlar om ett antikt krig, men det är vapnet som dödar, eller tekniken, själva mekanismen. Det känns inte så hoppingivande att så många av de döda får nöja sig med några rader – i bästa fall, för en del av dem reduceras till ett namn i en uppräkning. Kanske våra liv är så obetydliga i ett längre perspektiv. Det är en nedslående syssla att strosa på en kyrkogård, där du sällan hittar gravar som har överlevt ett par generationer. Vad återstår av oss när vi är döda? Namnet, om vi har tur. Det finns väl en gudomlig rättvisa i det här, men det betyder inte att jag är tillfreds med den.

Skönheten finns i liknelserna, som står i bjärt kontrast till dödens sakligt korthuggna grymhet, och som Oswald för säkerhets skull dubblerar:

Lik et eiketre som truffet av lynet

hiver armene opp og brenner

skrekkinngytende for en mann ute på vandring

å kjenne svovellukten

og se markene flimre foran seg

blussende blå av guds fremmedhet

I dikterna finns investerad en vantro inför hur människan våldför sig på naturen. Det är ett våld som tilltar och ökar i styrka och omfattning. Jag blev pacifist som barn när jag lärde mig formeln ”våld föder våld”, och tänkte att det kan aldrig komma något gott ur det som skapar nya dåligheter. Om våld var svaret, då var det en dålig fråga. Det är en inställning som jag inte fått anledning att revidera; det måste vara bättre att i stället för att arbeta för fred arbeta för att förhindra att fler krig uppstår.

Så kan Oswald arbeta med både igenkänning och främmandegörande. Saknar du kontext kan du tänka på en parafras på Gertrude Steins berömdaste formel: ”Ett krig är ett krig är ett krig …” Att som svensk läsa en diktsamling på engelska överförd till norska sätter ännu starkare fokus på översättningen som princip. Redan Oswald har ju med dikterna stått för en översättning. Därmed skapas översättning – eller tolkning – i flera led, med den här boken.

"Fett nonchalant!"

 

Jag har skrivit en ny krönika åt Expertrådet för läsning.

Skulpterade andetag, Anise Koltz, översättning Jonas Ellerström, Pamflett

 

Den kvantitativa litteraturkritiken hade väl sin storhetstid på 60-talet, så det vore kanske ingen god idé att väcka den till liv nu. Förlaget Poesipamfletten ger ut Skulpterade andetag, ett häfte som liknar ett särtryck, med dikter av Anise Koltz, översatta av Jonas Ellerström. Jag räknar orden i dikterna och får det till 110 ord. Med andra ord: kortare än Stagnelius dikt ”Endymion” (124 ord).

Anise Koltz introducerades på svenska 1998 med diktsamlingen Ljudvallen, på det lilla förlaget Stehag. Hon levde 1928-2023, att kalla henne doldis är ignorant och provinsiellt; hon var en central figur i den luxemburgska litteraturen. Jag leker först med tanken att den här recensionen endast ska bestå av 110 ord. Fast då hade jag vid det här laget redan överskridit gränsen …

Ellerström har ett pålitligt väderkorn för halvt bortglömda eller marginaliserade poeter, och Koltz är inget undantag. Så mycket står klart även om det här urvalet är i njuggaste laget. Boken (häftet) inleds: ”På hela dagen / hände bara dagen”, och till det går det väl bara att instämma.

För poesin bär på och kommunicerar sina egna sanningar – de enda sanningar värda namnet. Det är också en bedrövlig klyscha att poesin är förtätningens konst, men i brist på bättre får vi nöja oss med det. Koltz skrev först sina dikter på tyska, och sedermera på franska, efter att hennes man 1971 avlidit i sviterna efter nazisternas tortyr under andra världskriget.

Det som går att spåra i Koltz korta dikter, där formatet rör sig mellan aforismen och fragmentet, är ödmjukheten inför det som inte går att kontrollera och styra. Hon skriver en existentiell dikt, där jag av någon anledning kommer att tänka på Lars Noréns två fragment-böcker (utgivna 2015 och 2018). Kanske eftervärlden kommer att omvärdera dessa böcker och se dem som något mer än spillmaterial från de mer fundamentala dagböckerna. I den andra boken skriver han: ”Glömmer vi verkligen”.

Koltze skriver: ”Evigheten / är tidens glömda / fosterland”. Hennes dikter vistas i det tillfälliga, gör minnesarbetet akut. Den här texten ska inte bli längre än nödvändigt. Här ges vi en glimt av något storartat. Det är sant att poesin med små medel kan göra världen större – tänk vad Emily Dickinson, Ann Jäderlund och Paul Celan åstadkommit! Så kan nu också namnet Anise Koltz läggas till denna lätträknade skara.

Barnet er som skåret ut av tung silke, Ingvild Lothe, Kolon

 

Norska poeten Ingvild Lothe debuterade för tio år sedan, i samma veva och i samma chapbook-format som några av den svenska samtida poesins stjärnskott: Hanna Rajs, Elis Monteverde Burrau, och Anna Axfors. Hon har också gett ut den lysande diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt, som rentav översattes till svenska 2018, och punktromanen Havfruehjerte. Och så nu – äntligen! – en ny diktsamling: Barnet er som skåret ut av tung silke.

Om skildringar av moderskapet står dig upp i halsen efter senare års lavin av sådana böcker, kanske du tror att det här är i samma anda. Men poeten tänker annorlunda, och Lothe har ett delvis annat ärende. I stället för att enbart kretsa kring relationen mor och barn sträcker sig diktraderna ut mot trädgården, ut mot skogen, mot hela den omgivande naturen. Så får hon sin bok att handla om hur det är att leva både utanför världen och mitt i den, i en hyllning till liv, till det som lever, till det som växer.

Lothe är inte bara bra på titlar till sina böcker (debuten hette fritt översatt ”Lite lust att knulla, lite lust att dö”), utan även de enskilda dikterna har minnesvärda titlar. Som: ”JEG HAR TRAUMATISERT MITT BARN”. Eller: ”FINNES DET HÅP FOR EN SYNDER”. Eller: ”MORALEN ÄR LUNEFULL” (nyckfull). Och så vidare. Det finns en besvarad kärlek till ironin hos Lothe – men det är en ironi av det varmare slaget, som inte ställer läsaren vid sidan som en utomstående betraktare.

Därmed blir resultatet av dikterna ett utpräglat allvar. Så handlar också dikterna om vad som går förlorat i en allt mer konkurensutsatt värld, som inte bryr sig ett iota om oss som finns i den. Jag läser Lothes dikter som ett nödanrop. Världen spricker i sömmarna, och det håller på att bli bråttom om vi fortfarande tycker att det finns värden att bevara. Det här är en naturdikt som iscensätter en förtvivlan inför allt övervåld som utövas, och som försöker visa att ett annat förhållningssätt än snöd vinning måste vara möjligt. Det går förvisso att erinra sig 70-talets gröna våg, men Lothe skriver med mindre sikte på gårdagen, och för all del som om morgondagen inte fanns – så ger hon sig själv auktoriteten att ge sin poesi en självklar självsäkerhet i sitt tonfall.

Inte enbart i den avslutande sviten, som gett namn åt boken, finns ett mer avskalat skrivande. I en av de tidigare dikterna anger några ords spärrningar en likhet med Ann Jäderlunds sena poesi:

natthjerte

natt i brystet, grådig, grådig

nattjente

i det mørke værelset

ligner barnehodet

et perfekt formet bryst

alt er melk, og alt er bryst

I juxtapositionen mellan barn och skog finns både bävan och vördnad, och en respekt. Därmed blir dikten uppfordrande, men den tyngs inte av sitt allvar. Liksom hos Jäderlund dominerar ljuset och lättheten, där Lothe registrerar livet som förälder, där allt barnet säger faller som snö – en utsökt liknelse, eftersom vi må tro att vi minns allt, men allt barn säger och gör är kontextbundet.

Om du har läst Lothe förut, vilket jag förutsätter (vad har du annars på min blogg att göra?), kanske du undrar: är hon fortfarande rolig? Svar ja. I en dikt går diktjaget in i en kyrka för att finna ”Gud / eller en terapeut”. I botten av dopfunten ligger ett rakblad. Det roliga i hennes dikter ligger i de oväntade och tvära kasten. Men allvaret skyr liksom inga medel: i botten av diktjagets egen dopfunt – dikterna – ligger ett barndomstrauma och en underförstådd rädsla att överföra sin ängslan på barnet.

Då kan dikterna fungera som besvärjelser, som i en enkel ramsa, som liknar en vaggvisa: ”hvis månen / er min mann / er solen / min datter / er havet / min sønn / er jeg jorden / og de tilhører / meg”. En ursprunglig funktion för dikten var beskyddande, och jag ser den här korta dikten som emblematisk för samlingen, att Lothe visar hur allt hänger samman. Att vi måste erkänna det kretslopp vi befinner oss i.

Ingvild Lothe är en konsekvent författare. Hon har varit publicerad poet i tio år. Det är ett ögonblick i litteraturhistorien. Men det är ett betydelsebärande ögonblick, och om du blundar för det är det bara dig det är synd om. Så bra dikter skriver hon, och jag välkomnar den nya inriktningen med den här boken.