Rabalder, Mikołaj Grynberg, översättning Tomas Håkanson, Rámus

 

Förintelsen. Det är temat för polske författaren Mikołaj Grynbergs första skönlitterära bok, efter att ha samlat på sig intervjuer med överlevare från Förintelsen, och effekterna av polska antisemitiska kampanjen 1968. Rabalder heter boken, och i den vittnar 31 mer eller mindre oönskade besökare inför Grynbergs penna. Som bekant är det i år 80 år sedan nazisternas koncentrations- och förintelseläger befriades, och vi vet vad det betyder: en allt glesare skara överlevare. Så nu är det barnen som får ta vid för att berätta om det skändligaste från 1900-talet.

Så länge antisemitismen lever kvar går det inte att sätta punkt för berättelserna från Förintelsen. Det här är en bok som rör sig mellan det muntra och det rysliga. Grynberg är fotograf, psykolog och författare: med andra ord, inte konstigt att folk söker upp honom. Han har själv sagt att han skrivit fiktion som visade sig vara sann. Ett annat sätt att beskriva det är att likna det vid hur skönlitteraturens vackra formel ”tänk om …” ersätts av den mer burdusa ”tänk att …”

De olika rapportörerna har skilda erfarenheter av förföljelse, och många av dem berättar om skamfyllda liv där tystnadskulturen har dominerat uppväxten. Föräldrarna har tigit om sina erfarenheter, och den judiska identiteten har i många fall inte kunnat yppas – av självklara skäl. I en sådan tillvaro lär man sig tyda tecken, eftersom de kan utgöra skillnaden mellan en fridfull kväll och att bli svårt misshandlad. Eftersom vår tid blivit allt otäckare de senaste åren finns en förhoppning att en bok som denna kan fungera som en tankeväckande appell till den hjärtlösa politiken.

Det är ju ofta så att skönlitteraturen laborerar med ting som speglar en faktisk verklighet. De olika berättelserna tar ofta till den typ av humor som bara uppstår från förlorarens perspektiv, invirad i absolut svärta. En av besökarna berättar några skämt för Grynberg, som sägs sakna humor. Nå, besökaren drar några skämt från desperationens sista utpost. Min favorit: juden som inkallas i ett rum med påbudet att genast lämna landet (har ni hört det vidriga ordet ”återvandring”?), utan att kunna bestämma sig vart han ska åka. Han ber om en jordglob och snurrar på den, men blir besviken: ”Har ni ingen annan jordglob?”

Besökarna pendlar mellan besvikelse och aggressivitet. Hemlighållandena har gått i arv genom familjen, och skapar förstås stor förvirring kring den egna identiteten och tillhörigheten. Barndomens normaliserade pennalism ges också uttryck i några av berättelserna, men det skymtar också historier från lägertillvaron i andra världskriget. Som i en berättelse där ett barn får för sig att släpa benet efter sig och inte förstår varför mamman reagerar så starkt, förrän hon får höra att om hennes mor hade överlevt lägret om hon inte hade släpat benet efter sig och blivit avrättad som oduglig.

I många av berättelserna får vi ta del av historier om familjer som slits sönder inifrån av trauman och stigmatisering, eller det som vi på nutida språk kunde kalla ”autentiska problem”. En person berättar om hur det var i de polska gettona under andra världskriget, att kvinnorna slutade menstruera – som att naturen sade stopp, att det var lönlöst att bli gravid om det bara kunde leda till att barnen skulle möta en säker död. I många av berättelserna finns en sorg över att vara utestängd från normalitet och trygghet.

Det är sannerligen en ovanlig metod för en skönlitterär bok, detta att skapa ett slags körverk med röster som både låter individuella och samstämmiga. En polsk Spoon River Anthology med de levandes levnadsteckningar. Den kom på polska 2017, och att den kommer på svenska nu är en välbehövlig påminnelse om antisemitismens olika former, som långt ifrån har klingat av i de ovärdiga tider vi lever i nu.

Faskikel 13. Himmelska sår, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Anti

 

Länge levde jag i villfarelsen att jag förstod Emily Dickinsons dikter. Det berodde förstås på att jag tillägnade mig dem i de tidiga svenska översättningarna, som inte nöjde sig med att hyvla bort alla egendomligheter, utan tog till det finaste sandpappret för att putsa halvrimmen till fullkomlighetens kadenser. Så Johannes Edfeldts eleganta översättning från 1949: ”Att övervinna ödet / skall lyckas endast få. / Det är förfärligt vanskligt / men det kan gå ändå.” Ställ det mot originalets kärvhet: ”Superiority to Fate / Is difficult to gain / ’Tis not conferred of any /But possible to earn”.

Det är inte att säga för mycket om man hävdar att det rör sig om två väsensskilda poeter: den svenska utslätade och milda skönanden mot den engelska kaxigt utmanande upproriska anden. Lyckligtvis har 2000-talet skänkt oss flera separata nyöversättningar, från Ann-Marie Vindes bokstavstrogna återgivningar i två volymer och Ann Jäderlunds besynnerliga nytolkningar i Gång på gång är skogarna rosa. Vilken jag föredrar? Båda två!

De senaste åren har ett märkligt projekt inletts av de egensinniga poeterna UKON och Jenny Tunedal, som metodiskt börjat översätta de häften, faskikler kallade, som Dickinson färdigställde och sydde ihop med nål och tråd. Fyrtio sådana föreligger, och efter nummer 26, 34 och 40 har de nu översatt Faskikel 13, som fått titeln Himmelska sår. De trycks i 500 exemplar vardera, så här gäller det att inte vila på hanen för den som vill läsa poeten som kunde inleda en dikt med raden ”My Life had stood – a Loaded Gun”. (Den här dikten hittas översatt förresten i Faskikel 34.)

Redan från början stod det klart att UKON och Tunedal var uttalat ute efter att frilägga dikternas ”disharmoniska skönhet” (tips: läs de bifogade blad som utgör deras förord till varje häfte). Därför ignoreras i stort sett också Dickinsons halvrim – ”soul” ställs mot ”all”, till exempel i dikten som inleds ”’Hope’ is the thing with feathers -”, som ingår i detta häfte: ”’Hopp’ är en sak med fjädrar –” Det rör sig mer om översättningar än tolkningar, som styr vår blick mot originalen, och lär oss läsa Dickinson med ännu större noggrannhet. I en dikt som sammanställer flyktingar med fåglar leker poeten med adverbet ”too” och prepositionen ”to”, som inte riktigt går att tillämpa på svenska förhållanden. Därför blir originalets rader ”When Heaven - was too common - to miss - / Too sure - to dote upon!” något svagare i översättningen: ”När Himlen – var för alldaglig – för saknad – / För säker – att beundra!”

En kunde tro att de här häftena är något för finsmakare, men jag tippar att var och en som har ett uns intresse av poesi i generell mening har god anledning att leta upp dem. Här finns förvisso sällan de mest kända dikterna, men å andra sidan går det att följa en utveckling, genom att dikterna här tillkom under en februarimånad det år hon var som mest produktiv – 1862, som innebar drygt en dikt om dagen. UKON och Tunedal skriver i förordet att dikterna ”äger ett slags närmast skandalösa kvaliteter, som uppstår i kontrasten mellan känslans eller motivets avgrundsmörker och stilens lycka, i kombinationerna av lek och allvar.”

Så ska också Dickinson läsas: som en poet med nästan obegränsad visionär förmåga, med en blick som vänder sig rätt in i den egna själen och inte väjer för något den ser. Hon är lekfull, illmarig och vild, och befinner sig alltid steget före sin läsare (det säkraste tecknet på att vi har att göra med ett geni). Det är dikter som uppmanar oss att läsa dem respektfullt men inte vördnadsfullt – eller menar jag vördnadsfullt men inte respektfullt? Dickinson är så lekfull att man anar sig höra ett fnitter eka mellan diktraderna, ett gäckande skratt eller bara skymten av ett leende. Hon är lika självmedveten som undflyende.

Det kanske tål att påpekas, hur omåttligt kul en har med hennes dikter? Det här utmanar bilden av både den ensamma nuckan och den sorgetyngda intellektuella poeten som endast levde i sitt huvud. Hon är lika kaxig som hon är ödmjuk, och i de nitton dikterna i den här samlingen erbjuder hon ständigt nya perspektiv på världen. Som läsare ställs man inför den omöjliga frågan: hur åstadkommer hon detta?

Givetvis till stor del genom en förtätning som en annars bara hittar hos Sapfo och Paul Celan, det vill säga en ordens knapphet: ”Styrka är bara Smärta – / Ankrad – i Disciplin” (”Power is only Pain - / Stranded - thro’ Discipline”). Förmågan att säga mycket med få ord har blivit allt mer sällsynt. Men hur stort mästerskap Dickinson än förevisar i den disciplinen ligger inte storheten enbart i de många oförglömligt starka raderna, utan mer i hur hon binder samman dessa ögonblickligt självlysande fynd i ett större sammanhang.

Och just därför blir faskiklarna sådan värdefull läsning, genom att de tar oss rätt in i poetens verkstad, och vi förnimmer hur tankarna gick hos henne när hon lät binda samman just dessa dikter i just dessa häften. Det finns mycket ljus i den här volymen, påpekar UKON och Tunedal, något jag inte förnekar. Det finns också mycket smärta. ”Himmelska sår” är en underbar titel, hämtad ur den andra av samlingens mest välkända dikter, den som inleds ”There’s a certain Slant of light”. Dickinsons ord lyder ”Heavenly Hurt”, med just de versalerna – en sammanställning som bara kunde komma från henne.

Vadan denna smärta? Kanske det har att göra med en av de få kärlekshistorier som hon upplevde. En av de längre dikterna målar upp ett scenario där tystnad råder (ungefär som när kyssar slukar allt prat), och ”Var och en var för den andra – en förseglad kyrka” (”Each was to each - the sealed church”):

Timmarna ilade – på timmars vis –

Hölls hårt – av giriga händer –

Sedan – två ansikten på Däck – blickar bakåt –

På väg mot motsatta Länder –

Jämför originalet: ”The hours slid fast - as hours will - / Clutched tight - by greedy hands - / So - faces on two Decks - look back - / Bound to opposing Lands -” Jämför Sven Christer Swahns tidigare översättning: ”Som timmar plägar – timmar gick och kom, / fasthållna hårt av girig hand – / som ansikten på två däck ser sig om / på väg mot skilda land.”

I diktens konsekvent genomförda religiösa bildspråk jämförs lidandet med det Jesus utstod på Golgata. UKON och Tunedal översätter originalets vackra avslut, ”Justified – through Calvaries of Love!” med ”Rättfärdigat – på Kärlekens Huvudskalleplats!” Swahns avsevärt tamare avslut kräver två rader: ”genom Golgatahav av kärlek / uppstår till Nytt Förbund.”

Hur vågade då Dickinson skriva så här djärvt? Att hon vägrade publicera sig under sin livstid kan ha spelat in. Tio dikter publicerades ändå, men det skedde inte på hennes initiativ, och det är oklart om hon ens kände till att de fanns i tryck. Ur den här samlingen ingår en dikt som inleds ”Lågar i Guld – och / Slocknar – i Purpur!” Den trycktes 1864 i Drum Beat, en tidning i New York, då under titeln ”Sunset”. Olyckligt nog följde titlarna med i de första postuma volymerna med hennes dikter – så också i min första bekantskap, den diminutiva volymen med översättningar av Erik Blomberg och Johannes Edfelt, från 1949. Ett par år senare, 1955, utkom äntligen Thomas H. Johnsons definitiva samling med 1775 dikter, där tyvärr 25 av dem behöll de godtyckliga titlar som Dickinson själv inte hade något att göra med.

Att hon valde att inte publicera sig kan ha gynnat hennes poesi, och gjort den ännu mindre anpassad efter marknadens krav. I brist på en komplett samling översättningar av Dickinson är UKON och Tunedals översättningar välkomna. Flera av dikterna här har mig veterligen inte översatts till svenska tidigare.

Vagant 3-4/2024; Tydningen 53/54; Lyrikvännen Nr. 1/2025; 20TAL #12 2024

 

Den tyska sociologen Hartmut Rosa har på senare år blivit en allt flitigare använd referens i samhällsdebatten. Det är säkert en händelse som ser ut som en tanke – som talesättet lyder – att han figurerar i två nyutkomna skandinaviska tidskrifter, alltså både i Vagants och Lyrikvännens senaste nummer. Anledningen till det norska intresset är en ny översättning som samlar olika texter, Akselerasjon og resonans.

Fredrik Wilhelmsen skriver om hur vi kan använda Rosas tänkande för att utreda hur vi ska kunna bli lyckliga, eller bara kunna leva ett gott liv. Att här inflika att vad som når långt är genuin snällhet må låta osexigt, men när vi nu under en tid har provat alternativet – att vara så djävliga vi bara kan mot varandra – kanske det är dags att testa poeten W.H. Audens imperativ från ”September 1, 1939: ”We must love one another or die.” (Raden ingår i en strof som Petter Bergman utelämnade ur sin svenska översättning av dikten.)

Paradoxen att vi skapat teknik som befriar oss från tidskrävande sysslor samtidigt fått oss att uppleva att vi är mer stressade och har mindre tid till vårt förfogande är något som också ingår i Wilhelmssons essä. I numret läser jag också Mats O. Svenssons recension av Hanna Rajs diktsamling Samma, mamma – en läsning som dels får mig att se på boken på ett nytt sätt och dels får min egen läsning att bli ännu mer konsoliderad. Den som missat att det nyligen kommit en ambitiös biografi om Edward Munch i två delar, av Ivo de Figueiredo, kan med fördel läsa Espen Grønlies anmälan.

Ledaren i numret talar om det bistrare klimatet i Norge för kulturtidskrifterna, en situation som förstås också kan appliceras på svenska förhållanden. Vad gör då kulturtidskriften som ingen annan gör? Om Vagants lägesbeskrivning är riktig har media i allt högre utsträckning lierat sig med underhållningsindustrin, och rapporter och referat tränger ut sig på bekostnad av kommentarer och fördjupning. Att läsa Vagant innebär då något som i mångt och mycket liknar något anakronistiskt (föga förvånande att de har en gigantiska klocka på omslaget?), att det liknar en tidsresa: så här såg världen ut innan – tja, innan smarta telefonerna, kanske.

Att läsa Tydningen är också något som liknar en anakronism. Nummer 53/54 är knallgult och text dominerar. Layouten kan ge ett något torrt akademiskt intryck, men det finns bildmaterial som kompletterar de essäistiska delarna. Numret har ”Neutralitet/en” som tema, och har Jennifer Hayashida som gästredaktör. Hon har tidigare översatt bland andra Ida Börjel och Iman Mohammed till engelska, och tillsammans med Andjeas Ejiksson [sic] översatt poeten Kim Hyesson till svenska. Hyesson ingår i numret, på ett indirekt sätt.

Vägran att anpassa sig är på något sätt poesins väsen, alltså protesten och motståndet. Det behöver inte vara något så konkret som direkt aktivism, men kan bestå i vägran att ingå i ett kapitalistiskt system. Att ta ställning är själva förutsättningen för att skriva poesi. I numret finns ett sjok gula sidor, som är en stafettpinne som övertagits från just Vagant, det vill säga den ambulerande tidskriften Gresshoppene har ingen konge, med den här gången dikter av Victoria Xardel, i Martin Högströms översättning.

Poeten Merima Dizdarevic bidrar med tre kollage, som i sig illustrerar ett slags motstånd. Likaså Filip Lindbergs aktion med bildmaterial från SAAB:s tillverkning av främst vapen, i en bister påminnelse om skillnaden mellan neutralitet och ställningstagande. I texten som bifogas skriver Lindberg sardoniskt sakligt: ”Sverige är idag världens 13:e största vapenexportör. Räknat per capita är Sverige ännu högre på listan. 2024 fanns det knappas något land i Sveriges storlek med så pass många egenutvecklade avancerade vapensystem, förutom Israel.” Ja, och Rysslands invasion av Ukraina har givetvis stärkt SAAB-aktien.

Den största anakronismen av alla är kanske Lyrikvännen, och då syftar jag inte enbart på namnets givna konnotationer till det 1950-tal då den skapades. Nr. 1/2025 spretar i många riktningar: lite William Blake, lite poesikritik, lite översättningar, lite nyskrivet, lite essäer … Fast ”lite” är missvisande, för jag tycker mig märka att främst essädelarna har fått aningen mer utrymme. Det borde vara en framkomlig väg, då det borgar för ännu mer fördjupning. Till exempel i Ellen Nordmarks piggt inlevelsefulla och vackra läsning av just Blake, när hon ger läsanvisningar som uppmuntrar till samverkan. Hon refererar till översättningar av Isabella Nilsson och Jonas Ellerström ingår i ett kretslopp av läsning och skrift: ”Nilssons och Ellerströms tolkning, min essä, din läsning måste vara ett svar, inte en repetition.”

Det återstår att se hur de nya redaktörerna ska förvalta det flaggskepp som går under namnet Lyrikvännen. Adam Westman och Saga Wellander svarar på fyra frågor om poesi, och det lovar gott om Wallanders bild stämmer, att en tidskrift kan erbjuda alternativ till annan media: ”Uppmärksamhetsekonomin som stor del av det offentliga kulturella samtalet präglas av premierar svartvitt tänkande, starka åsikter och övertygelser och extrema hållningar.” Låt oss hoppas att det går att fortsätta tjäna denna motståndshandling mot tidsandan!

20TAL:s senaste nummer, det tolfte sedan 10-talet övergick i 20-talet, har som tema ”Motstånd & medmänsklighet.” Det är ett temanummer om Palestina, lika välbehövligt som förra numret, som handlade om Ukraina. Mer än pliktskyldiga redovisningar blir det en angelägen antologi med dikter, noveller och romanutdrag, som visar bredden i samtida och tidigare palestinsk kultur. Detta är Kholod Saghirs förtjänst, då hon varit gästredaktör, med den uttalade uppmaningen från Edward Said, att låta litterära texter bli ett prisma där olika berättelser sprider sitt ljus, utifrån fyra komponenter som Saghir identifierar ur den palestinska erfarenheten: ”fördrivning och förlorade hem, död och förstörelse, uthållighet, kärlek och medmänsklighet.”

Utöver alla människor som dör sker en materiell ödeläggelse av skolor, bibliotek och boklådor. Det är en hopplös tid, eller med en av poeternas ord, Zakaria Mohammed: ”Jo, det finns hopp, men det är grymmare än förtvivlan själv” (översättning Jonathan Morén). Ida Börjel bidrar med ett utdrag ur den kommande diktsamlingen Röd anemon, som utgår från ett översättningsprojekt i Palestina från 2011 – tyvärr med en tematik som förblivit aktuell, som också samverkar med de fyra komponenter som Saghir föreslog.

Numret handlar givetvis också mycket om översättning, där Saghir förutom sig själv har anlitat Marie Anell, Jasim Mohamed, Jonathan Morén och Ida Börjel. Anells essä om översättning ger nya perspektiv på Camus Främlingen och koreanska fansubbing och fandubbing, det vill säga när fans gör egna undertexter och egna ljudpålägg. Allt detta i ett nummer som är lika upplyftande som det är deprimerande – som livet självt, kanske. Vad var det nu Kafka sa om hoppet? ”Å, massor med hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”

Passet, Christer Boberg, Pamphilus

 

Vad återstår att göra i en vidrig värld? Kanske bemöter man det vidriga, ställer sig öga mot öga med det. I chapbookserien Pamphilus, en underavdelning till förlaget Ars Interpres, utges nu en tunn diktsamling av Christer Boberg: Passet. Den skildrar de vidriga omständigheterna vi lever i, med krig och osäkerhet.

Jag uppfattar titeln som en anspelning på ett vaktpass. Någon bevakar en position, som verkar ligga vid ett bergspass, eller snarare ett floddelta. Dikterna arbetar med ellipsen, alltså de tre punkterna: ”Vittnesbördet … / Har ingen … / Verkan … / Endast … / Värde …” Boberg, förlagsman på Trombone, har också verkat som ljudkonstnär, och i den här dikten fungerar de enskilda raderna nästan som ett hörspel, eller en monolog.

De romantiska poeterna längtade bort – en inställning Baudelaire tog med sig med sin formel ”Anywhere out of the world” (han lånade den engelska frasen från den obskyre poeten Thomas Hood). Vårt predikament är att vi behöver uppfinna en konstruktivare hemlängtan som inte tar hänsyn till nostalgin. Den situation som Bobergs dikt uppställer innehåller en signal, som kan uppfattas som en varning. Det är en arkaisk grundförutsättning, med någon som upprätthåller bevakning för att förhindra eländet eller vidrigheten att sprida sig.

Kanske budskapet ligger i avkodning. Det slår mig att många av de ord som förekommer i boken har med osäkerhet att göra, ord som ”kanske”, ”eller”, ”tänk om” och ”borde”. Något har bevittnats, och en kuslig födelse bildar fond i en av dikterna, ett barn med två huvuden. Det kanske (ligger inte poesins själva väsen i ordet ”kanske”?) anspelar på myten om Janus, han med två ansikten, där det ena blickade bakåt och det andra skådade in i framtiden – också det något av poesins väsen, att både bevara en tradition och skapa en ny.

Narrativet är symboliskt mättat, med det som visar sig ha två huvuden och som diktjaget försiktigt vidrör:

Det är som …

Att smeka …

Ljummet vatten …

Eller aska …

Eller solkatter …

Senast utgav Boberg två böcker – Ljusprolog och Ändå – som var både mer konventionella och mer originella än gängse diktsamlingar. Passet befinner sig någonstans däremellan, och tekniken med de korta raderna som följs av ellipsen var ett inslag redan i Ändå. Dikterna här har en saklig precision som kan leda tanken till Magnus Dahlströms prosa: den rigorösa blicken på tingen, där allt laddas med något olycksbådande. Men jag tänker också på en annan scen med en vakt: Sam Colby i Twin Peaks: The Return, han som vaktar en mörk glaslåda med maliciöst innehåll.

Riktigt så illa går det inte (än!) i Bobergs dikt, men nog går det att läsa den som ett varsel. Dikterna blir en kod för läsaren att förhålla sig till, där budskapet smyger fram sitt ”kanske” som en uppfordrande hälsning.

Dikter och porträtt, Else Lasker-Schüler, översättning Peter Handberg, Faethon

 

Förlaget Faethon har pä senare år skänkt oss översättningsvolymer av tysk modernism, däribland generösa diktböcker av Nelly Sachs och Paul Celan. Nu utkommer en kvartett, och jag hoppas få anledning att återkomma till de övriga inom kort, men jag hoppas jag är ursäktad för att jag kastar mig över Dikter och porträtt av Else Lasker-Schüler, översatt av Peter Handberg.

Det är en utökad utgåva av en volym som Handberg gav ut på förlaget Ersatz 2008. Tre dikter och fem porträtt har tillkommit, men förordet är detsamma – något som kan förklara varför Handberg i sin genomgång av översättningar inte nämner att det faktiskt kom en fin översättning av Lasker-Schüler på svenska så sent som 2022, av Marie Tonkin (boken Pärlor ur min krona). Att Handbergs förra översättningsbok var tvåspråkig är kanske ett tecken på att färre kan tyska nu än för sjutton år sedan.

Handbergs efterord ger goda ledtrådar till människan bakom dessa starkt strålande dikter. Edith Södergran, som givetvis läste på tyska, kallade henne ”överjordiskt härlig”. Franz Kafka och Rainer Maria Rilke, som träffade henne, var mindre imponerade. Peter Hille, excentrisk intellektuell, kallade henne ”Israels svarta svan, en Sapfo, som gick itu i världen.”

Ja, det är mycket smärta i dikterna, där många kretsar kring mamman som dog när Else var 20 år gammal. Mellan polerna ”mor” och ”Gud” vistas diktjaget. Ordet ”mor” är vanligt i dikttitlarna, men också i flertalet av dikterna, som annars i hög grad omgärdas av kärlekens njutningar och våndor. Känslorna sliter verkligen itu diktjaget, som kastas mellan hopp och förtvivlan, salighet och misär – sällan finns någon varaktig viloplats. Hon både levde och skrev äventyrligt. Den första dikten i denna samling inleds: ”Jag vill till det gränslösa”, och det är inte utan att man kan konstatera att det är exakt där dikterna utspelar sig.

Det är ett sätt att skriva som också hittas hos Marina Tsvetajeva, och förstås Södergran (Ebba Witt-Brattström har i monografin Ediths jag skrivit om relationen mellan Lasker-Schüler och Södergran). Det rör sig om poeter som skriver på liv och död, om liv och död, dikter burna av en nästan vådlig begåvning. Så i dikten ”Lösdrivare”: ”Längtade så mycket efter jubel! / Att jag lekte bort mitt liv med jubel.” Dikterna kännetecknas av den kärlek som gått förlorad, men att det ändå måste gå att trotsa dödligheten och tiden. Går det att upphäva livsvillkoret, det vill säga det faktum att vi dör? Ja, kanske för en poet: åtminstone existerar Lasker-Schüler fortfarande för oss.

Dikterna existerar, och det är gott om enskilt starka dikter, som jag inte kan göra annat än beskedligt men bestämt vägleda till. ”Mitt blåa piano”, till exempel, en av 1900-talets starkaste dikter. Men det går att göra nedslag nästan var som helst, och hitta dessa sällsamma ögonblick av sällhet som endast genuin poesi kan prestera. Några rader ur ”I mitt sköte …”:

I mitt sköte

Sover de mörka molnen –

Därför är jag så sorgsen, du ljuvaste.

[…]

Mina armar lägger sig om dina höfter,

För att spegla mig

I din kropps ljus.

Släck ej mitt hjärta –

Du finner nog vägen –

Nu, för alltid.

Den har tidigare översatts av Johannes Edfeldt (1982): ”I mitt sköte / sover de mörka molnen. / Därför är jag så sorgsen, du käraste. / […] Mina armar lägger jag kring dina höfter / för att spegla mig / i din förklarade lekamen. / Släck inte ut mitt hjärta – / vägen finner du / ständigt.”

En annan av de starka kärleksdikterna har Edfelt också översatt, ”Heimlich zur Nacht”. Originalet:

Unsere Lippen wollen Honig bereiten,

Unsere schimmernden Nächte sind aufgeblüht.

An dem seligen Glanz deines Leibes

Zündet mein Herz seine Himmel an –

Alle meine Träume hängen an deinem Golde,

Ich habe dich gewählt unter allen Sternen.

Först Handberg:

Våra läppar vill bereda honung,

Våra skimrande nätter slog ut i blom.

Vid den sälla glansen från din kropp

Tänder mitt hjärta sin himmel –

Alla minda drömmar hänger vid ditt guld,

Jag har valt dig bland alla stjärnorna.

Och Efeldt, som låter dikten heta ”I hemlighet om natten”: ”Våra läppar vill bereda honung. / Våra skimrande nätter har spruckit ut. / På din kropps saliga glans / tänder mitt hjärta sina himlar – / Alla mina drömmar kretsar kring ditt guld, / jag har utvalt dig bland alla stjärnorna.” Jämför Marie Tonkin (2022): ”Våra läppar längtar efter att göra honung, / våra skimrande nätter doftar. / Av din kropps heliga flamma / tänder mitt hjärta sin himmel. / Alla mina drömmar hänger från ditt guld. / Bland alla dessa stjärnor har jag utvalt dig.”

Den som vill läsa mer om och av denna spännande poet kan jag dirigera till Lyrikvännens nummer 1 2022, där Eva Ström skriver en fin introduktion. Där finns också ett knippe dikter översatta av Bodil Zalesky. Dessa olika tolkningar – lägg märke till de stora skillnaderna ovan främst mellan Edfeldt och Tonkin – tar ingalunda ut varandra. Mer är det frågan om att de lägger sig jämte varandra, och som svenskspråkig läsare är vi bara tacksamma över att få olika versioner, där det finns brister och förtjänster i varje översättning, precis som det ska vara.

Jag ska inte bli för långrandig här, då jag skrev tämligen utförligt om Ersatz-utgåvan när det begav sig. En egendomlighet är att sättningen i den här boken inte alltid beaktar indragen i vänstermarginalen, vilket gör dikterna oväntat konforma och tar bort en del av udden i det modernistiska hos Lasker-Schüler. Annars är det ju dikter som med resolut tonfall angriper världsliga och metafysiska frågor. Mina kolleger som är biologilärare hävdar att människan består mest av syre, väte och kol, men jag undrar om inte poeter som Södergran, Tsvetajeva, Sylvia Plath och Else Lasker-Schüler mer består av nerver.

Skogen, Stig Dagerman, Stina Jackson, Sofia Jannok, Andrea Lundgren, Novellix

 

När väl Lars Trägårdhs kanon lanseras hoppas jag att skogen finns med, för finns det något svenskare? Det skulle väl vara att sitta ensam på bussen då. Påpassligt nog har Novellix senaste ask med fyra novellböcker just skogen som tema, och det är inga dåliga namn som radas upp. Både stig (Dagerman) och (Lund)gren finns med!

De fyra författarna har var sitt förhållningssätt till skogen. I Stig Dagermans fall är det två korta. ”Den hängdes träd” är så pass kort att lite utfyllnad krävdes – å andra sidan är texten ”Vårt behov av tröst är omättligt” ingen dålig utfyllnad. Den har en koppling till skogen också, om än aldrig så liten. Dagerman utkom 1947 med en på många plan suverän novellsamling. I den novell som har valts ut här har en man med öknamnet Skeppet (efter ett benbrott i ungdomen) svårt att hantera sin svartsjuka då hustrun kurtiseras av den mer virile Edgar. Spänningen är utomordentligt hanterad av författaren.

Dagerman är ju tyvärr annars nästan för virtuos, nästan för självmedveten, nästan för skicklig i sin kontroll av verkningsmedlen. Därmed får hans prosa ett visst drag av perfektion, av iskall strategi. Han saknar det Leonard Cohen en gång kallade ”the crack in everything, that’s how the light shines in”. Mycket kan sägas om Dagerman, men så värst mycket ljus hittar man inte hos honom. Fast, när jag var ung stördes jag av nostalgiker som menade sig sakna hans patos i samhällsdebatten (sent 80-tal, yuppie-eran). Nu hittar jag i ”Vårt behov av tröst …” formuleringar som någon borde ha yttrat senaste gången Tidölagsregeringen talade om strängare straff och fler fängelser: ”den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet.”

Stina Jackson har gett ut några spänningsromaner av hög kvalitet, och bidrar här med kollektionens enda helt nyskrivna novell. ”Gläntan” är en kuslig berättelse om oskuld och skuld, om en ung tjej som vantrivs i familjens sommarstugeidyll nära de norrländska skogarna. Det är den varma sommaren 94, när herrarnas fotbollslandslag skapade en fotbollsfeber som aldrig återskapats. Hon bryr sig inte ett iota om fotbollen, men söker sig till en glänta där det finns en spännande kille, alldeles för gammal för henne, och alldeles för farlig.

Till det yttre liknar det här en novell av Sara Stridsberg, och det säger jag verkligen inte för att förminska Jackson. Även här skapas stor spänning, parad med olust, i och med att relationen mellan tjejen och den unge mannen är så uppenbart skev och olämplig. Hon stjäl snacks och öl åt honom, och det brukar bara gå på ett enda sätt i sådana historier. Vuxenblivandet är ju en initiationsrit som tar hårdare på somliga.

I Sofia Jannoks novell ”Guohp´ahkku” är det två pojkar som ”skidrar” på fjället för att hålla koll på renhjorden, och närapå fryser ihjäl i det bistra klimatet. De får oväntat besök av en uråldrig kvinna som de kallar ”Mögelgumman”. Jag är inte särdeles imponerad av den korta berättelsen – även här krävs en utfyllnad, här i form av ett förord av författaren, men det tillför inte så mycket. Själva berättandet gör sig för beroende av tell, på bekostnad av show – det vill säga, för lite gestaltning. Det är ingen dålig novell, men möjligen hämmas Jannok av att ge sig in i mångsysslandets domäner. Säg när det senast blev bra när en artist eller kändis skrev skönlitteratur? Jonas Karlsson, skådespelaren, är en habil författare, men ärligt – hans talanger som skådespelare överträffar vida allt han utfört som författare.

Möjligen hämmas Jannok också av omgivningen. Dagerman, Jackson och kanske allra främst Andrea Lundgren bidrar med utmärkta noveller, så det blir en orättvis jämförelse med en amatör bland proffsen. Lundgrens novell, ”Det som sker med en”, är hämtad från novellsamlingen Nordisk fauna från 2018. Den klarar sig hur bra som helst på egen hand. En kvinna från storstaden sitter på nattåget upp mot norra Norrland, rätt in i skogen. Så, mitt i natten, blir tåget stående. Kvinnan vaknar från en dröm, och alla passagerare verkar ha klivit av tåget – in i skogen? Där dimman är som tätast …

Liksom Dagerman är Lundgren i full behärskning av sin stil och sin berättarteknik. Men hennes noveller blir inte lika stela som hans. Hon lyckas också levandegöra skogen, låta den bli ett väsen med förmåga att inta människans inre tankar och bevekelsegrunder, och påverka oss på djupet med sin skrämmande dragningskraft. Kvinnan tänker om den nordliga skogen: ”här uppe fanns utrymme för vad som helst.” Kanske skogen är vår genuina tillhörighet, och vad säger det om oss i så fall?

Tusen år hos Gud, Stig Dagerman, Bakhåll

 

Det är ofattbart att Stig Dagerman endast var 31 år gammal när han avslutade sitt liv. Han var betydligt yngre än medelåldern hos de 40 debutanter jag de senaste åtta åren nominerat till Borås Tidnings debutantpris (34 år). Vid 26 års ålder hade han gett ut fyra romaner, en novellsamling, en essäbok, samt fyra pjäser. När han dog 1954 hade det dock dröjt sedan han gav ut dessa böcker. Han hade påbörjat en stor ambitiös roman om författaren Carl Jonas Love Almqvists exiltillvaro i USA, som skulle publiceras några veckor efter döden.

Detta romanfragment, Tusen år hos Gud, får väl betraktas som en kuriositet i Dagermans författarskap; vad som månde ha blivit får vi aldrig veta. Nu har Bakhåll gett ut fragmentet, med ett initierat efterord av Hans Blomqvist (som dramatiserat texten för teatern). Och jag tar mig an den med viss bävan, ty Dagerman är en knepig författare på flera plan.

Dels är han notoriskt svårläst med sin intrikata meningsbyggnad, dels ställer sig alltid ångesten i vägen för det han berättar. Han är som en Kafka utan humor, eller en Faulkner med något nyktrare vision. Ändå innebar det ofullbordade projektet en ny riktning för hans skrivande, vilket ter sig mindre konstigt om man tänker på att det gått åtta år sedan den sista romanen, den ojämna Bröllopsbesvär. Fast, ojämnheten är inbyggd i allt hans skrivande, inte minst i hans kanske bästa roman, De dömdas ö, som innehåller partier som vida överträffar allt jag har läst av svenska författare (möjligen om Birgitta Trotzig undantas), men är samtidigt så tillkrånglad och stundtals så långtråkig att jag inbillar mig att den borde ha hetat De dömdas öken.

Nu hinner förstås det här inledande kapitlet knappast ens bli ojämnt. I London söker Gud upp vetenskapsmannen Isac Newton. Det föranleder embryot till ett möte mellan vetenskapen och tron, med estetiken och konsten som bisittare. Hårklyverier avhandlas med klädsam distans från berättarperspektivet, och fysikens lagar utmanas. Det finns hos Dagerman en stilens perfektion, som både kan imponera och irritera, för vad återstår för en läsare här när författaren förbrukat allt syre?

Det är ändå i stora drag en mer uppsluppen författare här, en friare Dagerman än den ångestridne 40-talisten. Det otyglade förhållningssättet passar honom bra, och det är svårt att undvika spekulationer i hur en roman hade sett ut, med den ambitionsnivå han föresatte sig. Eller är det snarare så att en roman med så grandios planering bara hade kunnat sluta i fiasko? Det ligger något storhetsvansinnigt i ambitionen, eller om det bara är vansinnigt.

Jag kan inte låta bli att se Dagerman som en återvändsgränd. Det må vara sant att jag har läst allt av hans penna, somt med stor beundran, men jag har svårt att se hans författarskap som en inspirationskälla för någons skrivande. Kanske det stämmer, som har yttrats någon gång, att han helt enkelt var för fransk för svenska förhållanden? Han har hängivna läsare i Frankrike, men jag märker sällan att yngre svenska författare någonsin har en djup förtrogenhet eller innerlig relation till Dagermans böcker. I viss mån påminner han om en enmansorkester, som drar i en massa tåtar i alla riktningar och får det att låta på ett mångbottnat och nyanserat sätt. Det är imponerande utfört – tänk att en enda författare kan ha ett så rikt formspråk! Men svänger det?

Min själ är inte vek. Dikter i urval, Emily Brontë, översättning Isabella Nilsson, Ellerströms

Av de tre kusligt begåvade systrarna Brontë, som levde kring mitten av 1800-talet, var den näst yngsta, Emily, den som förevisade den kusligaste intelligensen. Hennes roman Wuthering Heights (Svindlande höjder på mjäkig svenska) är en oöverträffad roman i gränslandet mellan poesi och prosa, mellan trånande romantik och brutal realism.

Det är mindre känt att systrarna också skrev poesi. Emily Brontës poesi har högst anseende, men på svenska har översättningarna varit försumbara. Detta korrigeras nu en smula med en nätt volym på nitton dikter, i boken Min själ är inte vek, i Isabella Nilssons piggt egensinniga tolkningar. Det kan förvåna att Josefin de Gregorio i förordet försynt påpekar att det är ett misstag att kalla Wuthering Heights för ”romantisk” – men då glömmer hon att den brittiska romantiken är, för att citera Anthony Burgess, något helt annat än chokladhjärtan och Barbara Cartland-romaner. Att som de Gregorio hävda att Brontës roman var ”påverkad av” romantiken är att säga för lite – den hade varje rad av Byron, Shelley och Keats i sitt blod och DNA.

Ursprungligen sattes volymen med systrarnas dikter, Poems by Currer, Ellis and Acton Bell, samman för att familjen behövde pengar. Emily var ungefär lika skeptisk till att publicera som sin namne, Emily Dickinson (hon som skrev: ”Publication - is the Auction / Of the Mind”). Nesligt nog såldes boken endast i två exemplar. Titeln till Nilssons urval, som skett i samarbete med Sofie Livebrant, Min själ är vek, syftar på Emily Brontës förmodligen mest kända dikt, ”No Coward Soul Is Mine”. Men känns inte svenskan för vek, ställd mot originalets ståtliga proklamation? Det finns gott om tillfällen att jämföra i denna tvåspråkiga utgåva.

Hur förhåller sig då Nilssons tolkningar, jämfört med hur hon tog sig an Dorothy Parker härförleden? Traditionalister får färre anledningar att sätta sin Haworth-marmelad i vrångstrupen, för dessa tolkningar är långt ifrån lika radikala eller anakronistiska – med något signifikant undantag, givetvis. Nilsson tar sig rätten som översättare att då och då infoga något som kunde ha yttrats under 2000-talet. Och varför skulle hon inte? Emily Brontë var inte främmande för att utmana med sina dikter, och om de ska ha en funktion nu är det en bra metod att låta dem hitta nya sätt att utmana.

Medan somliga menade att Nilsson gick för långt i sina Parker-tolkningar har hon här hållit igen, och det är på gott och ont. Blir inte Brontë reducerad till en tamare poet därmed? Kanske är det svenskans fel. Vårt språks förbannelse. Till varje poet hör ett nytt idiom, och Nilssons styrka ligger förstås i hur känsligt hon lyckas hitta en naturlig svensk prosodi till originalets kombination av välljud och det som Charlotte Brontë i en passage i Jane Eyre kallade ”a discord” (som i svenska översättningar omväxlande kallas ”en anomali” och ”ett skärande missljud”). Så kan det möjligen förvåna en smula att Nilssons översättning av ”Den gamle stoikern” inte avviker så mycket från Erik Blombergs gamla översättning.

Så här låter då Emily Brontë på svenska anno 2025:

Syskons fötter springer ystra

genom daggig timotej

Klä dig, damen lilla – lystra!

Sommargrönskan väntar dej

(”Her sister’s and her brother’s feet / Are brushing off the scented dew / And she springs up in haste to greet / The grass and flowers and sunshine too”)

Visst, Nilsson tar sig friheter, men vad vore alternativet? Underlaget kan tyckas snålt, och kanske bilden av Emily Brontë hade behövt fördjupas en aning. Titeldikten lästes på Emily Dickinsons begravning, och den amerikanska poeten hade ett eget exemplar av dikterna av Currer, Ellis och Acton Bell (med andra ord, Charlotte, Emily och Anne Brontë). Emily Brontës dikt, ”I’m Happiest When Most Away”, som inte ingår i det här urvalet, använder tankstrecket på ett sätt som kan sägas förebåda Emily Dickinsons egenartade bruk av detta skiljetecken: ”And the eye can wander through worlds of light – / When I am not and none beside – / Nor earth nor sea nor cloudless sky –”

Ibland undrar jag om svenskan trots allt inte blir rentav svårare för en ung läsare idag: ”Men du har alltid funnits där; / en lisa för ett blint begär –” Hur många gymnasieelever idag vet vad ordet ”lisa” betyder? Min gissning är att de lättare förstår originalet: ”Thou hast found a voice for me – / And soothing words are breathed by thee –” Vi ska inte heller bortse från att Emily Brontë ofta låter modern, före sin tid, så det är ett gott betyg till en översättning att den tar hänsyn till denna förmåga att bevara sin aktualitet.

Det har förstås konstaterats tidigare, men det tål att upprepas, att Isabella Nilsson har en unik språklig förmåga, något som måste kallas absolut gehör. Det är en egenskap som i bästa fall blir synbar vart tionde år. På 90-talet kunde vi avnjuta Lotta Olssons formfulländade sonetter, och på 00-talet Malte Perssons språkekvilibrism. Nilsson, som debuterade på 10-talet, verkar i denna tradition. Genom denna bok återskapar hon en autentisk röst från det förflutna och låter den klinga rätt in i vår tid. Det är ett sällsamt mirakel som sker med en bok som denna.

De sista smekningarna, Kjersti Anfinnsen, översättning Marie Lundquist, Flo

 

Häromåret läste jag Kjersti Anfinnsens Øyeblikk for evigheten, en finstämd roman om en åldrad kirurgs vardag i väntan på att det egna livet ska upphöra. Det slog mig redan då att det syntes märkligt att författaren – född 1975 – kunde vara så insatt i hur en betydligt äldre människa tänker. Men så tänker förstås bara den som underskattar författares fantasi och förmåga att leva sig in i andra människor. Är inte detta ett av skönlitteraturens vackraste mirakel?

Den romanen var del två i vad som liknar en diptyk. Den kommer i svensk översättning senare i vår på Flo förlag, som specialiserat sig på två saker sedan lanseringen 2018: dels litteratur från länderna kring Östersjön, dels nästan undantagslöst fantastiska böcker. Låt mig genast säga att Anfinnsen inte är något undantag från den regeln. Nu har jag läst den roman som föregick Øyeblikk från evigheten, alltså den första boken om den sedan en tid pensionerade kirurgen Birgitte Solheim. De sista smekningarna är en roman som på ett utsökt sätt kombinerar sitt lågmälda anslag med en historia med potential att beröra läsaren i flera aspekter: både hjärtat och hjärnan utgör mottagare av budskapet.

Det är med små medel Anfinnsen berättar, och Marie Lundquist har svarat för en oerhört kompetent översättning. Annars inleds romanen nästan lika dramatiskt som Camus Främlingen: ”Gudrun är död. Min bästa vän från barndomen.” Så har alla omkring Birgitte dött, och hon umgås endast via skärm med sin syster Elisabeth, av förklarliga skäl – Birgitte bor i Paris. De har ingått i något som kunde kallas passiv vapenvila.

I fiktionen blir gamla ofta reducerade till stereotyper: antingen gjorda till åtlöje eller upphöjda som krutgummor och -gubbar, närmast provocerande rekorderliga. Anfinnsens protagonist är ingetdera. Med galghumoristisk svada berättar hon om hur livet ter sig för den som anar att det inte finns så många år eller månader eller veckor och så vidare framför sig, där det förutsägbara slutet får skarpare kontur och tjockare färg. Med sina korta kapitel gör Anfinnsen nedslag i Birgittes liv. Det är en behaglig lunk som rör sig kring polerna ensamhet och minnen av något annat.

Vad var detta ”annat”? Liksom en annan sorgsen åldrad romanprotagonist, butlern Stevens i Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen, har Birgitte valt jobbet framför allt annat. Hon är barnlös, och även om hon dejtar en man som heter Javier är det en ganska håglös romans. Hon läser om hur andra äldre ensamma Parisbor utnyttjas av kriminella som rånar dem, något hon själv aldrig skulle råka ut för. Nä, för hon är smart, och ganska genomcynisk.

Cyniska människor favoriseras i litteraturen, vilket kan förvåna, då de är så impopulära i verkligheten (har du någonsin försökt på allvar att bli vän med en cyniker?). Men det finns trots allt något älskvärt hos Birgitte, som kan få en att tänka på vissa romanfigurer hos Sigrid Combüchen. I En simtur i sundet utbrister en av karaktärerna: ”Jag hatar intimitet mellan främmande människor.” Något liknande sker flera gånger hos Anfinnsen, som när systern berättar om sitt fantastiska blodtryck: ”Det är något makabert med gamla människor som skryter om sin hälsa.”

Men det finns också något vanskligt i att vara intelligent i en medioker omgivning (tror du mig inte, fråga Ibsens Hedda Gabler). Eller med Ida Theréns ord från Det osynliga templet: ”Ingen vill vara vän med ett geni.” Och Birgitte var i sin yrkeskarriär något av ett geni, som en av få kvinnliga hjärtkirurger med internationellt rykte. Så handlar det något om vådan i att vara en smula bättre än andra: plötsligt blir allt du säger uppfattat som en elakhet. Möjligen förväxlar Birgitte sitt eget förfall med världens, men det är i så fall ett förlåtligt misstag. Vi tror gärna att världen upphör med oss själva – vill vi det, rentav? Det finns ju saker som tyder på att detta inom överskådlig tid blir verklighet.

Genom den korta romanens tidspann upplever Birgitte att hon blir alltmer osynlig. Jag vet inte om hennes tillstånd ska kallas depression eller om det bara är vanlig uppgivenhet. Det är förstås svårt att anklaga en gammal människa för att vara för pessimistisk – det borde vara ett privilegium som till exempel poddande söner ska ge fan i att slå mynt av i sentimentalt drypande och strategiskt dramaturgiska dokumentärfilmer. Det finns inte ett uns sentimentalitet i Anfinnsens metod. Egentligen borde bara de gamla få vara bittra, pessimistiska och cyniska – som jag längtar (skojar?)!

Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta, Lukas Moodysson, Wahlströms & Widstrand

 

Det är nästan fyrtio år sedan Lukas Moodysson debuterade som barnsligt brådmogen poet. Sedan dess har han haft en inledningsvis firad karriär som filmregissör, gett ut en handfull romaner av skiftande kvalitet, samt lite då och då och närmast förstrött återvänt till poesin. Senast med Apo kryp hos 2007.

Och så nu ännu en diktsamling, Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta. Som titeln antyder sänker sig mörkret över tankarna och sinnelaget. Dikterna består till största del av ett minnesarbete kring den egna släkten och kompisar från förr. En av dessa kompisar är vapendragaren i den famösa “Malmöligan”, Kristian Lundberg, som dog 2022.

Genom hela boken blandar Moodysson ett docerande tonfall kring nutida samhällsfrågor med resignerade tillbakablickar, mer eller mindre uppgivet hanterade. Vi som läst poeten Moodysson tidigare känner igen oss: här finns en politisk analys som övertydligt och onyanserat demoniserar det som för stunden dominerar nyhetsflödet. De samhällsfrågor som tas upp hade krävt en vassare behandling.

På så sätt antar diktsamlingen formen av oredigerad dagbok. Varje gång det ser ut att bli intressant punkteras det av ett trams som minst sagt har använts förr av den här poeten: “oj där kommer en snygg tjej oj det är ju min fru hon kommer med gelénallar till mig”. Annat pendlar mellan det irrelevanta och det skojfriska, med oklar utgång vad som får sista ordet.

Mörkret smyger sig fram och överlistar diktjaget. Det är ett mörker som saknar riktning, och det kan gälla som rubrik för hela diktsamlingen. Som filmregissör blev Moodysson med rätta hyllad, medan han som poet alltid fått jobba i motvind. Det här har fött en revanschlusta hos honom, och den har jag tidigare uppskattat och sett som en viktig beståndsdel i hans poesi.

Det är också tydligt att Moodysson inte kapat banden med surrealismen. Det står förstås honom fritt att skriva sin poesi på det här sättet, men jämfört med två av hans uttalade förebilder, Gunnar Ekelöf och Bruno K. Öijer, sker hos dem ändå en utveckling från ungdomspoesins yviga dikter till den mognare, mer återhållsamma poetik de båda skriver när de passerat ungdomens obligatoriska sturm und drang-period.

I stora drag sympatiserar diktjaget med konstnärskap som är konträra. Ett sådant är Göran Sonnevi. Vad förebilden har och som Moodysson kunde ha lärt sig, är ett konsekvent förhållningssätt. Han verkar vilja skriva dikter som kommenterar ett samhällsförlopp speglat i den egna upplevelsen, men han avstår från att vila i de känslor som uppstår.

Samtidigt som Moodysson klagar friskt på trivialiseringen av samhället bidrar han till dess spridning med en bok som bara nuddar vid exempelvis det mörker som boktiteln utlovar. Bokens olika trådar bildar inget enhetligt mönster. I ena stunden följer diktjaget slaviskt tv-programmet “Robinson”, och i nästa finns reflektioner kring en utbredande antisemitism. Den egna dödsångesten kan leda till tankar om att hunden behöver matas.

Jag sa inledningsvis att det gått nästan fyrtio år sedan Moodysson först skapade uppmärksamhet med sin poesi. Obeaktat kvaliteten på hans valpiga första diktsamlingar var det ändå en upplevelse att läsa honom; den humor han hade då verkar han emellertid ha slarvat bort. På andra plan verkar tiden ha stått stilla, och det är verkligen på gott och ont. En tonårig poet kommer undan med ganska mycket med påkopplad charm, medan den drygt femtioårige poeten får anstränga sig mer.

Tyvärr märks inte riktigt den ansträngningen här. Då och då anlitas håglösa referenser till Lana Del Rey med fler samtida konstnärer, likväl som återkommande frågor kring The Cures nya skiva och när den ska anlända och vad den ska heta. Otur för Moodysson att den släpptes under tiden boken skrevs, och att den låter precis som man kunde ha förväntat sig efter sexton års uppehåll. En ny diktsamling av Lukas Moodysson efter arton år ger intryck av att ha styrts av lika förutsägbara mekanismer, och jag läser den med en axelryckning.

(Också publicerad i Vi 2/2025)

Blomsterspråket, Maria Margareta Österholm, Dockhaveri

 

Kommer ni ihåg gurlesken? För drygt tio år sedan utkom Maria Margareta Österholm med sin doktorsavhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som bryr sig ett skvatt om vad som sker i den svenskspråkiga litteraturen. Den tog upp queera och gurleska inslag hos författare som Mare Kandre, Inger Edelfeldt och Monika Fagerholm.

Österholm är också skönlitterär författare, och utkom häromåret med en roman skriven i gurleskens befriande anda, Allra käraste otyg. Nu utkommer på samma förlag en ny roman, Blomsterspråket, och den är exakt så skevt gurlesk som man hade hoppats på. Det är också fint att hon tillägnar boken Aylin, som torde vara doldisen Aylin Bloch Boynukisa, som dog 2013 och förblir kanske 2000-talets mest oinfriade löfte (tips: läs Min käft är fylld av tänder och tid).

Den här romanen är ett sorgearbete. På en utbildning för blivande florister träffas Fauna och Iselin. De planerar en egen blomsterbutik som ska heta Blomsterspråket. Men så insjuknar Iselin i hjärntumörer och dör, och Fauna famlar ensam i ett efteråt av tomhet och sorg. Deras projekt måste överges, och det skulle ha gått i växandets tecken, det som överskrider döden – det som inte låter sig göras. I sin rygg har Fauna en skåra, och i skogen bor mylingarna, som vill locka henne ned till tjärnen. Kroppen görs till både begränsning och möjlighet.

Stilen är överspänd och melodramatisk, och mycket medvetet så. Vad var det nu för ord Nabokov la i Humbert Humberts mun på första sidan i Lolita, för att beskriva dess stil? ”Prunkande”, och sällan har jag lockats så att få använda det ordet om en svensk författares stilblommor, som i den här romanen av Österholm. Det är genrelitteratur för den som gillar till exempel den gotiska romanen: ett stilistiskt överdåd som inte erkänner några begränsningar. Så här kan till exempel Österholm beskriva bifiguren Bastian, första gången Fauna får syn på honom: ”Hon bara dras in i det rostbruna hårets långa mörker, kavajen i stilen morfars soffa, en dovt orange växtlighet, som löven innan de faller.” Vad ska sådant kallas, om inte sällsynt precision? Med andra ord: What’s not to like?

Det konstnärliga utförandet finns så klart i blomsteruppsättningarna – jag skojar inte, det är en underskattad konstform, och Österholm lyckas förmedla något av detta i de blomsterarrangemang som skildras. Det finns en kunskap här som vi borde tillvarata och värdesätta mer, det vill säga uppskatta det som är vackert. Blommorna blir också en idealisk symbol för det flyktiga, och att vi måste bli bättre på att ta vara på det vi har innan det försvinner. I vänskapen finns alltid en morgondag, en framtid, inbillar vi oss.

Här finns också en symbios mellan biologi och botanik, i en konsekvent genomförd analogi. Sorgen är med romanens ord en långdistanssport. Och det är många känslor som ska inrymmas, också de olämpliga och de fula. Att jämföra med författare som Maria Gripe och Selma Lagerlöf är förstås en orättvisa, men det kan också göras för att peka ut några avgörande skillnader. Hos både Gripe och Lagerlöf finns det en berättarröst som skapar trygghet, medan Österholm arbetar mer med att skapa osäkerhet. De svenska författare som jag på rak arm kommer att tänka på är kanske Andrea Lundgren och Helena Österlund (främst den besynnerliga Kari, 1983).

Eller varför inte den kanadensiska Marian Engels (om du inte har läst hennes roman Björnen, vad väntar du på?). Naturen är ingen spegel för människans ego, utan något vi måste lära oss att leva i samverkan med. I springan mellan det kyska och det sexiga utspelar sig Österholms roman, där tryggheten är som allra mest instabil. Håller berättelsen hela vägen? Nja, mot slutet tappar romanen styrfart och en viss matthet infinner sig. Det ska ändå sägas att jag fram till dess tjusats och ängslats i lika mån, och det är ingen dålig kombination för ett konstnärligt arbete.

Det alldeles oavsett finns åtskilligt att som läsare hämta här, bistra sanningar:

Verkligheten var aldrig Faunas förstahandsval men nu bor hon i den.

Det är inte så många som vill kyssa en arg boll av sorg.

Det är inte de vi vill ska spöka som gör det.

Dockhaveri är ett förlag vars utgivning nog går många förbi – de hör till litteraturens undervegetation, men det är beklagligt om inte fler fick upp ögonen för böcker som denna, som berikar och införlivar fantasin i det med förlov sagt lite väl rigorösa svenska prosafloran. Till boken hör Linda Spåmans teckningar av blommor, med korta bildtexter som antar formen av poesi. Till favoriterna hör Spökorkidé, Ögontröst och – ack! – Förgätmigej … (de tre punkterna gestaltar tre tårar på någons kind just nu).