Nymph, Stephanie LaCava, Verso

 

Bathory är ett bra namn på en protagonist som är modell, sexarbetare, språkvetare, latinforskare och lönnmördare. Det är namnet på den legendariska seriemördaren Elisabeth Báthory, ungersk grevinna på 1500- och 1600-talet, som lär ha mördat ett stort antal unga kvinnor för att dricka deras blod. Det blev också namnet på det första svenska black metal-bandet, och det är deras inflytande som gav pappan i Stephanie LaCavas nya roman incitamentet att döpa sin dotter till Bathory, ofta kallad Bath (uttalas ”bat”).

Nymph är titeln på denna LaCavas tredje roman, och den är okonventionell så det förslår. Om man undantar den sista av mina tio läkare som konstaterade en ovanlig släng av borrelia hos mig för snart sju år sedan (”Nej min vän, du blev inte biten av en fästing, utan av en nymf!”) har väl knappt någon sedan Bellman snackat om nymfer. Men nu verkar det vara dags!

Okonventionell är alltså denna roman, som kidnappar både bildningsromanen och pikaresken. Med humoristisk frejdighet berättas historien om Bath, om hennes kaotiska uppväxt med leksakskaninen Cookie (eventuellt är det en åsna) som nästan enda sällskap och bundsförvant. Hon är en bokmal, med tidig utvecklad och rätt stark dödsdrift. Uppväxten pendlar mellan det stabila och det osäkra, mellan tryggheten och uppbrottet. Föräldrarna ägnar sig åt viss olaglig verksamhet, där det först så småningom klargörs för dottern att pappan är en sedan flera generationer professionell yrkesmördare.

Där finns också basketspelaren Kobe Bryant med för att gestalta idrottens metaforiska dödande av sin motståndare. Men gränsen mellan det bildliga och det bokstavliga upphävs ganska lätt – i verkligheten, och så också i fiktionen. Där finns också en målning av Rembrandt, sedan en tid försvunnen vid en stöld i Boston. Den visar Jesus i stormen på Genesarets sjö, och reproduceras vid innerflikarna.  

Förvisso är Baths liv ovanligt, men på något sätt lyckas LaCava ändå göra hennes erfarenheter någorlunda relaterbara och märkligt universella. Även för oss som inte halkat in i de känslomässiga bråddjup och de moraliska betänkligheternas avgrunder som hon ständigt uppsöker finns det likheter. Alla liv kretsar kring hemligheter som inte får yppas, och den ovisshet som uppstår i mellanrummen mellan misstanken, förnekelsen och bekräftelsen.  

Åtskilligt har sagts om genren ”no plot, just vibes”, en etikett som orättvist häftats fast på författare som Ottessa Moshfegh (men hallå, både Eileen och Lapvona, de titlar som senast anfördes, drivs av sin plot). Det finns absolut något av detta drag hos LaCava, att hon i stort sett klarar sig utan plotten (eller så är det jag som slukar boken under juluppehållet en för tillfället ofokuserad läsare). Hon förlitar sig på en sardonisk humor i rakt nedstigande led från den hårdkokta diktionens doyenner, Dashiel Hammet och Raymond Chandler. Här är det en apoteksanställd som kallar Bath för ”Månen”, eftersom han bara ser till henne en gång i månaden.

LaCava har begåvats med en stilens coolhet, som undviker att bli alltför ansträngd. Hennes svartsynt amoraliska saga delar inslag med Kristoffer Viitas roman Demon Time från förra året (ni vet den som gav upphov till förra årets märkligaste kultursidesdebatt). Efter halva boken växlar dock LaCava upp: kapitlen blir kortare, effektivare, eller bara otåligare skrivna. Det är till bokens fördel. Den förklaring jag fick av min läkare vara att nymfen som attackerade mig var en ofullkomlig fästing, och kanske ska Bath uppfattas på ett liknande sätt, som ett mellanled i människans livscykel, att hon inte är fullvuxen. Fästingnymfen är livsfarlig, och det är Bath också.

de minste bærer vann; Det er lytt mellom diktet og verden; tilhørighetstersklene, Casper André Lugg, H//O//F; Bonnier

 

På svenska kom häromåret i Ann Jäderlunds översättning Casper André Luggs diktsamling Mariabiotoperna. Han har varit dubbelt aktuell på norska i år, med dels en grön bok, Det er lytt mellom diktet og verden, ett urval redigerat av Katrine Heiberg, och dels en röd bok, den helt nya samlingen tilhørighetstersklene. Dessutom utkom för något år sedan en vit bok, de minste bærer vann.

Till den gröna boken har Heiberg skrivit ett fylligt efterord, som utför flera ambitiösa närläsningar av Luggs dikter. Men hon ritar också ut några linjer i författarskapet, och hittar både kontinuitet och utveckling. Hos Lugg är allt levande, och Heiberg betonar den aspekten – hans förhållande till ekopoesin, som han både visar samröre med och håller sig på visst avstånd ifrån. En av hennes slutsatser: ”Det er ikke vi som skal ta plass i naturen, det er den som skal ta plass i oss.” Det låter enkelt, men som bekant är det något som typ ”glöms bort” när vi ställs inför de naturens resurser som vi anser oss ha rätten att utnyttja.

Att ta del av urvalsvolymen gör det tydligt hur Lugg gått mot ett allt mer komprimerat uttryck genom de åtta första diktsamlingarna, utgivna mellan 2011 och 2022. Han hittar ständigt nya förhållningssätt till naturen. Och Heiberg visar hur Lugg ständigt söker upp gränsen i sin poetik: ”Adskillelsen er også det som gjør berøring mulig. Uten grensene, ingen forbindelse mellom tingene. Om ikke det var for avstanden, ville heller ingen nærhet vært mulig, og ingen kjærlighet.”

Det är en underdrift att påstå att Lugg varit sin poetik trogen genom hela sitt författarskap. Redan i tredje boken överger han i stort sett versalen, likväl som punkten, och de senaste fyra böckerna har titlarna helt skrivna i gemener. Det kan tyckas vara en petitess, men det är i samklang med Luggs blick på världen, hur den saknar hierarkier och värdering. I förhållande till naturen blir själva språket och alfabetet en del av det som förtrycker.

”Överdrivet”, invänder du? Det handlar mer om att vårda gränserna, som det står skrivet redan i debuten, Lite rekviem: ”Avstanden / mellom å si gress / og å trå / barbeint over”. Titeldikten ger uttryck för en sorg som inte erkänner några avstånd mellan närvaro och frånvaro:

Ditt fravær

setter grensen

for mitt språk.

Et jeg opphører ikke

ved grensen. Jeg

oppstår.

Din død

er fortsatt

et du.

Diktens första rad anspelar möjligen på Wittgensteins ord om att ens språk är ens världs gränser. I detta finns den hemvist Lugg söker efter. Tanken om gränser återkommer i följande bok, Dagene er som gress: ”Det finnes ingen omkrets / i deg / bare en kjerne / som trekker alt til seg”. Så skriver Lugg om det som uppstår i mellanrummet mellan upplevelsen och språket och de förmågor vi har för att uppfatta världen. Det sker med en unik närvaro, som i brist på annat väl ska kallas ”poetisk”, om man med det syftar på en förmåga att se till också det obetydliga och subtila.

Det abstrakta kommer till oss i sina minsta beståndsdelar, och det här är en tanke som nyligen har uppstått hos mig, att den samtida skandinaviska poesin håller på att omformulera det sublima, och därmed skapa nya estetiska ideal, fjärran från forna storslagna visioner. Där är Lugg helt klart ett av de viktigaste namnen. Han skriver underförstått om hur våra sinnen stärks i dessa möten med naturen i dess obetydlighet. Här krävs inga stormar, raviner eller forsande vattendrag för att det sublima ska manifestera sig.

Det sublima består då av erkännandet av vår gemensamma hemvist i naturen, som Lugg högst medvetet aldrig tecknar i dess storslagenhet. Med minimala medel visar han ändå vad som gör den till en storhet i våra liv. En svensk läsare kan påminnas om Harry Martinsons insats i sina många naturdikter: en nyfikenhet inför marknivån. Därför handlar Luggs dikter i egentlige mening inte om ”naturen”, utan om skogen, träden, gräset, älven, vinden, snön …

Där tillåts den också förbli gåtfull och ouppklarad. Den tillåts också vara en sluten resurs, som endast kommer till oss genom likheter (som Heiberg uppmärksamt påpekar är liknelsen Luggs främsta stilmedel). Så kan titeln till samlingsvolymen uppfattas utifrån en dikt ur samlingen Tilgi det virkeliges blomstring: ”stille mellom bønnen lecver / skogen linn og ask og lønn / det er lytt mellom diktet og verden”. Hur ska den raden förstås, att det är ”lytt” mellan dikten och världen? Med hjälp av google translate får jag alternativen ”gap”, ”tystnad”, ”lyssnande”. Detta enskilda ord blir en nyckel som öppnar upp det hemlighetsfulla i Luggs dikter – men det är en nyckel som inte passar låset, och som bild för poesin kan jag tänka mig sämre.

Det kanske också förklaras varför dikter är så svåra att översätta, även om Jäderlunds försök är hedervärt. Jämför ”den sårede / hjelperens stemme / i skogen står / mitt minste kår” med svenskans ”den sårade / hjälparens röst / i skogen står / mitt minsta villkor”, där jag inte är säker på att ”kår” verkligen betyder ”villkor”, utan snarare ”önskan”. Å andra sidan behåller Jäderlund diktens betydelsebärande rim. Fast en svensk läsare klarar sig oftast utan att behöva konsultera översättningen: ”hvem holder ut blant skogens minste / selv å være den usettte grensen”.

I boken sted for løpende hjerte från 2021 laborerar Lugg med både helt versalt skrivna dikter och en svit skrivna i den kursiverade stil Jäderlund gjort till sitt signum. Så kan Luggs dikt läsas som en indirekt kommentar till hennes dikter: ”føttene her / delte syners ruhet her / slik er skåret / nesten stort som ordet nå”. Utvecklingen i Luggs dikter är märkbar i den vita boken, de minste bærer vann, som tillkom på begäran från Møllebyens litteraturfestival, som bad ett antal poeter att skrivna med det radikala hoppet som utgångspunkt. I den gröna urvalsvolymen är drygt hälften av den vita boken med. Lugg visar med dikterna hur allt också är något annat. Här finns också nio brev, som ställer uppfordrande frågor: ”Er vi frarøvet hverandre, eller er naturen frarøvet oss?”

Och i den i år utkomna tilhørighetstersklene finns 37 numrerade kortdikter, som återigen uppehåller sig mer vid skogen än vid naturen. Det första vittnet är en trop som återkommer i flera av Luggs böcker. Han skriver en närgången besvärjande dikt, och i hans projekt finns en vilja att bedriva ekopoesi utan att agitera: ”hvem vil være den første / till å slå rot i luften”. Att inventera världen kan innebära en önskan att behålla den, att sörja det som håller på att gå förlorat – eller att bara visa alternativ till den nuvarande livsföringen.

Kungens natt; Över mitt ögas dag, David Zimmerman, Pamflett; Irrlicht

 

Tidigare i år gav David Zimmerman ut Ark, en av årets finaste svenska diktsamlingar. Varför nöja sig med det? Han har nämligen gett ut ytterligare två märkliga böcker i år, och jag läser med höga förväntningar. De har möjligen flugit något under radarn hos många, utkomna på mindre förlag i det mindre formatet. Det är dels ett häfte i förlaget Pamfletts serie Poesipamfletten, Kungens natt, dels ett häfte i förlaget Irrlichts pågående serie med installationer av ljud och text, Över mitt ögas dag.

Till Över mitt ögas dag finns en QR-kod som ger tillgång till en inspelning där Zimmerman med hypnotisk röst läser dikterna, delvis ackompanjerad av Lisa Stenbergs ljudverk. Jag anbefaller denna lyssning, som förstärker det milt excentriska i dikterna. Delvis har Zimmerman utgått från Vilhelm Ekelunds översättningar av antika grekiska gravskrifter. Så täcks lager på lager, där Zimmerman skriver i dialog med Ekelund i dialog med grekiska epigram. En aning svindlande blir det allt: ”Allt blir inte marmor / även litet bi kan frysa / eller andra ansikten / som jag aldrig vetat”.

Dikterna i sig är fragmentariska, och sprider sig över boksidan. Samtidigt hålls de samman av en uppenbar vilja att dokumentera inte bara ett förflutet, utan också en samtid. Zimmerman blir sällan uttalat politisk, men det finns ett drag mot indignation över sakernas nuvarande tillstånd, eller ett agg mot det som hotar vår värld: girigheten, egoismen, intoleransen, oviljan att uppfatta det som är vackert. Så blir dikten i sig ett starkt ljussatt rekviem:

med lungornas omfång skrapar

natten, dold av

rapporter om nya lagar

och större skada är

glömskan hur ungar plötsligt

redan är vana

och tvättar sig själva och står i sitt nu

I pamfletten Kungens natt förekommer en dialog mellan ”jag” och ”kung”, där det antika Grekland återigen bildar fond. Konturerna av kungen Oidipus kan anas, men det är i så fall ett porträtt som betonar det tidlösa hos makten, och de politiska beslut som drivs igenom utan vare sig eftertanke eller omtanke (det låter bekant för den som följt de senaste årens inrikespolitik). Där finns den dubbla betydelsen i ordet ”tron”:

kung    Men i slutet på den där sagan.

              Vad betyder ordet tron

jag        Kungens stol eller

              som i detta fall som

              i att ha en tro. På Gud

              Något som bestämmer

              som ser dig hela

              tiden förstår du

Tidlöst är också härskarens storhetsvansinne, och oförmågan att anpassa sig till omvärlden och hellre kräva att den ska stämma överens med ens egen övertygelse. I Ekelöfs satir över den svenska funktionalismen, dikten ”Till de folkhemske”, skriver han: ”Av hänsyn till de estetiska kraven / (som också är ändamålsenlighetens) / har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga”. Hos Zimmerman kan det heta: ”Husen här, så raka hårda / att alla får som torra tankar […] Riket ska bli rakt och starkt / av Höga Tankars murbruk”. Zimmerman snabbspolar sig genom historien, där det finns en och annan pik mot de härskare som för tillfället styr riket.

De här två böckerna kan i någon mening sägas fungera som hur det var förr när artister använde b-sidorna till singlar för att experimentera (en bra början: ta del av Siouxsie and the Banshees samling ”Downside Up” för att följa denna utveckling). Ibland blir Zimmermans projekt onödigt snårigt eller internt, och får mig att tänka på vissa konstinstallationer som sällan sagt mig mer än ingenting. Ändå finns det i de enskilda dikterna saker som fäster, och även om de båda böckerna kommunicerar mer med varandra än med läsaren vill jag inte vara utan en avlyssning av vad de har att säga varandra.

Dead and Alive. Essays, Zadie Smith, Hamish Hamilton

 

En del författare är så kända att de inte ens behöver visa sitt ansikte för att vi ska känna igen dem. Zadie Smith är en sådan: på omslaget till hennes nya essäsamling, Dead and Alive , vänder hon ryggen åt fotografen, så vi ser endast nacken, turbanen och den sannolikt dyra vita blusen. Fotografen vänder hon gärna ryggen – men aldrig läsaren, skulle man kunna säga. I det korta förordet ger hon en vacker bild åt sitt skrivande: ”The house of an essay may sometimes be strangely shaped or have a complicated floor plan – but the door is always open.”

Det här är med andra ord en inbjudande bok, och jag stannar gärna länge i det hus hon har byggt åt sina essäer, där den äldsta är från 2016, men de flesta från de senaste två-tre åren. De samlas i fem delar: en om konst, film och musik, två om politiskt tänkande och omtänkande, en om sorgen efter döda kolleger, samt en om bekännelser – en kanske mer privat sida av Zadie Smith. Fast i ärlighetens namn drar hon sig generellt inte för att skriva privat, och det ska vi vara tacksamma för då hon lyckas forma det till allmängiltiga erfarenheter.

Hon skriver inkännande om misogynin i Lucien Freuds konst, och ställer den mot den mindre kända Celia Pauls målningar (ett par av dem är reproducerade i boken). Vad Smith framför allt gör är att hon vrider sin blick – och därmed vår blick – både i sidled och uppåt. Hon skriver om den villkorade kolonialismen, hur starkt den präglar en vardag långt in i de moderna tider som inte längre tillåter slaveri. Alla lättnader följs av eftergifter. Hon citerar Walter Benjamins ord att varje dokumentering av civilisationen dokumenterar samtidigt barbariet.

I Smiths syn på konst dominerar optimismen: all stor konst högtidlighåller i någon form livet. Hellre än att stämpla konst som misogyn eller rasistiskt borde vi endast fråga: ”Är den intressant?” Låter det möjligen en aning libertinskt? Men konst ska inte ansöka om legitimitet från Socialstyrelsen. En av lärdomarna hon har dragit efter att ha umgåtts med konst i flera decennier lyder att stora konstverk ofta får en att tänka: ”Jamen, så där ser inte jag på saken, men det är ändå ett betydande verk!” Hon skriver starkt om filmen Tár (en film som utmanar ens syn på moral, och kanske det enda mästerverk filmkonsten har åstadkommit de senaste 20 åren): ”I have this sense that every generation has about two or three great ideas and a dozen or so terrible ones.”

Jamen, exakt så ska ju essäns slipsten dras! Hellre kategoriska utsagor som inte behöver vara objektivt sanna, men som alltid väcker intressanta motfrågor. Så sett är essäerna i den här samlingen både temperatur- och intelligenshöjande. Bokens titel hämtar hon från en essä om fiktionens värde i ett samhälle som alltmer förlitar sig på manipulation i olika former. Fiktionen har gett Smith ett otal olika identiteter: ”for years now, in the pages of novels, ’I’ have been both adult and child, male and female, black, brown and white, gay and straight, funny and tragic, liberal and conservative, religious and godless, not to mention alive and dead.”

Genom essäsamlingen skriver Smith om etnicitet, ålder, kön, hudfärg och nationalitet. Hon skriver om åldersrelaterade fenomen, typiska boomer-erfarenheter som problem med appar (jag kan relatera). Hon skriver att hon i princip inte hade svettats på grund av någon fysisk aktivitet förrän hon var en bra bit över tjugo, och om ett eventuellt självmordsförsök i ungefär samma veva. Att skriva essäerna har för henne också handlat om att besegra algoritmerna, och det är en fin tanke – att dessa ibland långa och sällan utmynnande i några definitiva slutsatser faktiskt går emot en tidsanda som vill ha snabba och avgörande svar på alla frågor. I en av essäerna vidrör hon den farliga nationalismen som drog sina olustigt smeksamma fingrar över henne i samband med att det för en gångs skull gick bra för det engelska herrlandslaget i fotboll i något mästerskap.

När hon skriver om smartphones (gissa om hon äger en? svar: nej) oroar hon sig över den tystnad som breder ut sig i de offentliga miljöerna som tidigare präglades av barns stoj och lek. Numera, i väntsalar och i kollektivtrafiken, är barnen passivt stumma vid sina skärmar. Det får mig att tänka på Rachel Carsons alarmerande skrift Tyst vår, som för drygt 60 år sedan varnade för att fåglarna slutade sjunga på våren helt enkelt för att deras mat – insekterna – hade dödats av de giftiga bekämpningsmedel som sprutades ut över odlingarna. Men har Smith verkligen rätt? Pröva att åka tåg någon gång genom Sverige – nog är barnen minst lika högljudda som de alltid har varit. (Är det inte snarare de vuxna som blivit tystare, upptagna med sina Candy crushes och Wordfeuds?)

En av texterna är ett hyllningstal till Flannery O’Connor, efter att Smith fått ett pris från en tidskrift som O’Connor ofta skrev i (The Kenyon Review). Det hölls några dagar efter det senaste presidentvalet i USA, och handlar om fascisters dragning mot sentimentalitet. På något sätt är O’Connors noveller förstås ett bra vaccin mot sentimentalitet, men Smith visar också hur de avhandlar den hårfina skillnaden mellan goda intentioner och äkta godhet. Ett citat från O’Connor får avsluta talet: ”You have to cherish the world at the same time that you struggle to endure it.”

Dödsrunorna som handlar om fem författarkolleger hör till bokens starkaste texter, kanske just genom att hon undviker att skriva hagiografier. I stället får vi veta något nytt om Joan Didion (dålig musiksmak), om Toni Morrison (som Smith läste i tioårsåldern, helt on brand), Philip Roth (att han alltid ”skrev sin subjektiva sanning med hjälp av språk och litteratur, dessa tvillingmotorer vid litterarurens skamsna hjärta”), Martin Amis (vars roman London Fields Smith stal så mycket ifrån till sin debut att hon inte hade klarat sig i rätten), samt Hilary Mantel (vars romaner om Thomas Cromwell Smith i det längsta undvek eftersom hon själv ville skriva en historisk roman (The Fraud)). Det mest intressanta är kanske en stark läsning av den auktoritet som Didion tillät sig i sitt skrivande, det Vladimir Nabokov kallade starka åsikter, och som förstås också fanns i överflöd hos Nabokov-lärjungen Amis. Något av detta har spillt över på Smith, och det är till essäernas fördel.

Zadie Smith fick ett ojämförligt genombrott som tjugofemåring med sin debutroman Vita tänder 2000. Den har följts av sju ytterligare romaner, men om jag tycker att hon blivit en smula tråkigare som skönlitterär författare uppskattar jag essäerna ju mer jag läser dem. Det i stort sett enda som stör mig – förutom ett visst skrytsamt drag om sina kända författarvänner – är de överflödigt förnumstiga fotnoterna: antingen vet man väl, eller så googlar man bara? I sitt försvar för fiktionen skriver hon: ”I believe in a sentence of balance, care, rigour and integrity.” Det är en underdrift att hävda att hon i den här boken ofta – nästan alltid – lever upp till detta stränga krav.

Bübins unge, Mare Kandre, Nirstedt/Litteratur

 

De vackraste orden på engelska språket tillhör inte Shakespeare. De tillhör inte ens Shelley. Nej, det är dramatikern Christopher Marlowe – som Anthony Burgess oförtröttligt hävdade hade större talang än sin samtida mer beryktade bard – och orden som Faustus yttrar i det eponyma dramat när han skådar Helena från Troja, känd som världshistoriens vackraste kvinna:

Was this the face that launch’d a thousand ships,

And burnt the topless towers of Illium?

Sweet Helen, make me immortal with a kiss.

Her lips suck forth my soul: see where it flies!

Come, Helen, come, give me my soul again.

Here I will dwell, for heaven is in these lips,

And all is dross, that is not Helena.

Ändå kan jag inte låta bli att undra om Marlowes Faust för ett ögonblick tvekar inför åsynen: ”Was this the face …”? Det vill säga: var hon så vacker egentligen? Och kan inte den här idén tillämpas på somliga konstverk som blir hajpade: att när vi väl tar del av dem infinner sig ett slags tvivel – visst, det är bra, men överorden slösades i onödan?

Jag kan tillstå att jag ibland har lockats att säga mer än nöden kräver för att förmedla hur bra somliga författare är – Clarice Lispector, Samanta Schweblin, Lina Wolff, Sara Stridsberg, samt – förstås – Mare Kandre. När Nirstedt/Litteratur nu ger ut en nyutgåva av Kandres bästa roman Bübins unge har lyckligtvis Stridsberg städslats för att skriva förordet. Få svenska samtida författare kan väl sägas förvalta Kandres bättre än Stridsberg. Därför förvånar det en aning att hon tillstår att hon fram till nu inte ens har läst just denna roman av Kandre.

Men därmed blir denna mindre hovsamma text möjligen en bättre ingång än att någon – jag, till exempel – hade tillåtits fangirla över hur bra Bübins unge är. Då kunde det bli som för Faust: Var detta romanen som skickade tusen svenska författare för att försöka skriva något liknande …? Den läsare som inte läst den här romanen tidigare behöver inte läsa ett förord som förklarar dess storhet. Få författare tål att bli helgonförklarade, och det har väl närmast blivit en kliché att kalla Bübins unge för romanen som går att läsa om hur många gånger som helst (det säkraste kriteriet för en klassiker).

Till denna egenskap hör att den är mer beroende av att skapa stämning än att berätta en historia i vanlig mening. Vad det trots allt handlar om: ett berättarjag bor ute i skogen med modersgestalten Bübin och Onkel. Efter en tid anländer till familjen – utan förvarning – Ungen, som inkräktar och blir föremål för berättarens svartsjuka och olustiga begär. Men ankomsten av Ungen är i linje med romanens tematik kring förändring, utveckling, växande.

Den omgivande naturen är påträngande, klibbig, ogästvänlig, fientlig. Träden hukar sig, stenarna väcks till liv, getingarna ”morrar ursinnigt”. Hela tillvaron täcks av något osunt: ”Det svarta trädet börjar genast tänja sig: upprört, skräckslaget. Jag får en död, sträv smak i munnen, och husen står och slår, det luktar”. Varför ska vi läsa sådant? När Svenska Dagbladets kritiker Erika Vallin nyligen pratade i P3 Klassikern om Virginia Woolfs Mrs Dalloway menade hon att hon inte blivit en bättre människa av att läsa den, men bättre på att vara människa. Jag tror inte att det är många romaner som kan åstadkomma något så storartat, men Woolfs bästa romaner hör förstås dit, liksom Kandres bästa roman.

När och var utspelar sig den här romanen? Det går inte att säga: i något förflutet, ungefär som det är hos Selma Lagerlöf. Det går inte att säga vad den handlar om, vad den betyder: att utsätta sig för den innebär att ”bosätta sig i ett språk”, som Patti Smith så vackert formulerade sin relation till läsning i den nyutkomna Änglars bröd. Kandre skriver:

Man måste värja sig –

Man kan inte värja sig.

Skulle det gå att skriva en roman så här nu? Min erfarenhet efter nio år i Borås Tidnings debutantprisjury får mig att tvivla. Men det kanske stämmer att de riktigt stora författarskapen är återvändsgränder, i strid med Stridsbergs mening i förordet där hon listar nio svenska samtidsförfattare – inklusive sig själv – som skriver i Kandres anda. Det finns ju ett Mare Kandre-pris, och det har gått till flera av mina personliga favoriter. Men ändå: de stora författarna är extremister, vars böcker bildar ett minfält. Beträd dem gärna, men på egen risk. Det här gäller William Faulkner, Virginia Woolf, Clarice Lispector, Marguerite Duras, Birgitta Trotzig. Att läsa dem och bli inspirerad att skriva något liknande låter sig inte göras – inspirationen handlar mer om att liksom Kandre våga göra det ojämförliga, att våga utföra något som på allvar visar att allt är möjligt, att inget får stå i vägen för den konstnärliga visionen, och alla stora konstnärer är visionärer.

Det är förstås orättvist att jämföra en ojämförlig författare. Men om det någonsin funnits anledning att följa hur den amerikanska sydstatsgotiken kunde arta sig i svensk mylla är det här romanen som ger ett svar på det. Mer i Carson McCullers anda än i Flannery O’Connors. Men jag tänker också på en annan svensk författare, vars debutroman råkade komma ut samma år – den ett år äldre Magnus Dahlström. Hans Fyr – också ett mästerverk som borde komma i nyutgåva! – är ett slags tvillingverk till Kandres roman, även om som sagt sådana jämförelser är orättvisa. Vad de har gemensamt – förutom den förundran de väcker – är att båda vägrar göra några eftergifter åt tryggheten: de vägrar avge några förlösande svar.

Självfallet ska en roman som denna finnas tillgänglig för alla som behöver möta ett av svensk litteraturs relativt få moderna mästerverk. Bübins unge utkom senast för tretton år sedan. För några år sedan gav Thoren & Lindskog ut debuten I ett annat land (då fick jag skriva efterordet!), och i Nirstedt/Litteraturs Poesibibliotek har också Bebådelsen återutgivits. Om jag för ett ögonblick tillåts bli girig önskar jag att de vildsint skrivna böckerna från tidigt 90-tal – Deliria, Djävulen och Gud, Quinnan och Dr Dreuf – också kom ut på nytt, allra helst i billiga pocketböcker så att de unga som fortfarande bryr sig om läsning får läsa något som ställer hela tillvaron på spel.