Jag läser på omslaget att Anna Margolin ”idag räknas som en av de främsta modernistiska poeterna på jiddisch.” Jaha – jag kan inte nämna en annan modernistisk poet på jiddisch, och jag misstänker att det säger mer om läget för mindre språks poesi än om min beläsenhet. Men brister går att åtgärda. I går skrev jag om Detta är natten, urvalsvolymen som Beila Engelhardt Titelman färdigställde. Och nu har jag också läst Jag är en gyllene bro över staden. Anna Margolins poetiska värld, hennes doktorsavhandling som framlades nyligen vid Åbo Akademi. Den belyser boken med dikterna på ett utmärkt sätt.
I korthet några ord om Margolins liv. Hon föddes som Rosa Lebensboym 1887, i en ortodox judisk familj. Hon bodde större delen av sitt liv i USA, efter att ha lämnat man och son i Palestina. I USA var hon verksam som journalist, och gav ut en diktsamling 1929. Sedan isolerade hon sig och tystnade som poet. Orsaken var depression. Först många år efter sin död har hon uppmärksammats och hyllats, med engelska översättningarna av dikterna som skrevs på jiddisch. Det här är den första avhandlingen som uteslutande koncentrerar sig på Margolins poesi.
Engelhardt Titelmans metod är den tematiska litteraturkritiken. Hon använder sig av teorier från Jean-Pierre Richard och Jean Starobinski, med några sidospår kring intertextualitet i Julia Kristevas anda. Starobinski ledsagar henne till en inlevelsefull läsart: ”The work must be listened to.” Definitionen av modernism – som ett sätt att uttrycka själen – hämtar hon från Kjell Espmark. Kapitlet om melankoli lånar inslag från Sigmund Freud och Karin Johannisson. Hon utkristalliserar två teman som bildar huvudparten i avhandlingen, ”det sökande subjektet” och ”det kämpande subjektet”. Det är en fruktbar tolkning, som betonar dels Margolins längtan efter andlighet, dels det motstånd hon mötte som både judisk och kvinnlig författare.
Ska dikterna läsas självbiografiskt eller inte? Den komplexa relationen mellan fiktion och självframställning illustreras med ett lösryckt citat: ”Mitt liv var en dikt, / och nu, min dikt, blir du livet.” Teman är flexibla och förändras över tid, men också av olika läsarea. Det är konstruktivt att inte söka slutgiltiga tolkningar, och det är en styrka i avhandlingen, hur Engelhardt Titelman går i dialog med andra uppfattningar utan att helt vederlägga dem. Det gör hennes egna tolkningar mer dynamiska.
Intertextualiteten är ju litteraturvetenskapens djupaste kaninhål, där det är lätt att förvilla sig. Det blir en truism att uttrycka att många av hennes dikter delar motiv och teman och ”talar med varandra i ett komplext mönster”. Engelhardt Titelman hittar många som har inspirerat Margolin, och det är förstås mer regel än undantag. Kanske det hade räckt att dröja vid några få av dem. Mest givande blir undersökningen kring Else Lasker-Schüler, som Margolin också översatte. Att hon också nämnde några andra namn som influerat henne behöver inte betyda så mycket: man säger så mycket. En gång i tiden sa jag att Stephen King var min favoritförfattare.
Engelhardt Titelman förankrar Margolin i modernismen, som hon identifierar med viss vaghet utifrån kriterierna: ”diktinnehållet, hennes medvetna avvikelse från traditionella poetiska former, det mångtydiga bildspråket samt det tydliga inflytandet från franska symbolisters estetik och senare modernistiska rörelser”. Det är lite synd att avhandlingen lite för ofta nöjer sig med att konstatera att ”här finns inte utrymme till att …” eller ”vi ska inte fördjupa oss i det här …” eller ”avhandlingens utrymme tillåter inte att …” Resultatet är att översikten sker på bekostnad av närläsningen.
Ändå finns det partier där närläsningen åstadkommer god insikt i Margolins poetiska skapande. Man kan fråga sig om det som gör Margolin till en så bra poet är just hennes förmåga att förhålla sig till den modernistiska kanon. Det är lätt att införliva henne i den tradition som sades bryta mot alla traditioner. Engelhardt Titelmans översättningar skiljer sig en smula från urvalsvolymen som kom 2018, men de förblir ganska tydliga exempel på hur just den modernistiska dikten såg ut under 1920-talet.
De två huvudkapitlen om subjekten tillför ändå något väsentligt i bilden av Margolin. Annars är avhandlingen i hög grad refererande, ibland ställningstagande på ett lite väl försiktigt vis. Blir det därmed mindre övertygande? Inte nödvändigtvis: Engelhardt Titelman visar tydligt sin djupa förtrogenhet med Margolins poesi och poetik, och hon rör sig flyhänt över den samlade och osamlade produktionen. Där finns också utläggningar kring hur hon förhöll sig till bönen som ett redskap mot högre andlig längtan och insikt, och mindre som en ren förhandling eller transaktion.
Den här avhandlingen fyller definitivt ett tomrum, och gör litteraturvärlden en smula större. Det är ingen liten bedrift. En av Margolins tidigaste dikter har fått ge titeln till avhandlingen: ”Men jag vill inte ha lycka. / Jag vill ha min sorg och min hemlighet. / Jag är en gyllene bro / över staden av stål.” I en av dikterna lutar sig Engelhardt Titelman mot Avraham Novershtern, som läser raden ”Jag skall vara stilla” som ”ett försiktigt uttryck för en stark vilja som strävar mot självbehärskning och total kontroll över sina känslomässiga uttryck.”
Så kan det förstås vara. Men jag läser i raden in en av Hedda Gablers kusligaste repliker i Ibsens eponyma pjäs. Det är strax innan självmordet som hon läxar upp sin träbock till man: ”Herefter skal jeg være stille.” I Klas Östergrens översättning: ”Jag lovar – jag ska hålla mig stilla i fortsättningen.” I William Archers gamla översättning från 1891, som Margolin torde haft tillgång till: ”After this, I will be quiet.” I andra sammanhang refererade hon till just Hedda Gabler, och det är inte allt för långsökt att se något makabert i Margolins dikt.
Det finns hos Margolin ett aristokratiskt arv från Schopenhauer och Nietzsche, att ställa medelmåttan mot konstnären och geniet. Vad är skillnaden mellan den begåvade konstnären och geniet? Är det något så enkelt som oviljan att kompromissa? En naturbegåvning för att inte kunna anpassa sig? Geniet är den som går för långt. Att läsa Margolin och att läsa om Margolin nu så här snart hundra år senare kan göra en pessimistisk och deprimerad. Jag avundas hennes tro på konstnärens unika förmåga att se och konstruera nya världar, något vi med förlov sagt inte sett mycket av under det tidiga 2000-talet.