Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria, Thomas Götselius, Glänta produktion

 

Det är handen som skriver. Eller snarare: som skrev. Nu är det ju tummen som sköter skrivandet åt oss, när vi hankar oss fram på våra smarta telefoner. Eller nä, det är för de yngre av oss inte ens tummen, utan tungan: det räcker med att ge Siri eller Chat GPT muntliga kommandon för att den ska sköta skriften. Tycker du att det här låter deprimerande? Vänta bara: det dröjer inte länge förrän vi har AI som kan läsa våra tankar, och då kommer det att räcka med att vi formulerar något i tanken – en kan ju hoppas att AI då blivit bättre på att hantera semikolonet – och så får vi det i nedskriven form.

Än så länge har vi handskriften kvar (mina elever skriver fortfarande nästan alla sina uppsatser för hand), och Thomas Götselius har skrivit en ambitiös genomgång av relationen mellan hand och skrift: Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria erbjuder ungefär vad titeln utlovar, en exposé med väl valda genomslag genom historien. Till de saker vi får lära oss är att skriften – som väntat – är anpassad för de högerhänta. Inte så märkligt, då det i princip var olagligt att vara vänsterhänt fram till 1967.

Nu kan man förstås undra hur det står till med handstilen i dag, när det som skolelev gjorts möjligt att passera hela grundskolan utan att någonsin fatta en penna? Sår här kanske: ”detta faktum, att skolungdomens skrivfärdighet är bedrövligt dålig och att det faktiskt ser ut så, som skulle den bli alltmer bedrövlig med varje ny årgång eller generation ungdom, som passerar genom skolorna.” Är det skoldebatten 2025? Nä, det är faktiskt ett inlägg från 1939.

Anekdotiskt kan jag förstås lätt hitta exempel på dåligt handstil från mina nuvarande elever, men det fanns precis lika bedrövliga exempel åren kring 2000, när jag började som lärare, och telefonerna endast ägnades åt att spela Snake och skicka en handfull sms per dag. Så försämringen är i värsta fall marginell, något Götselius också är inne på.

Som sig bör inleder Götselis i antiken, och tar oss vidare i sina sex kapitel genom medeltiden, 1600-, 1700- och 1800-tal, där han hejdar sig vid Carl Jonas Love Almquist och Herman Melville. En observation kring det material de antika skribenterna nyttjade, vaxet, tål att uppehålla sig vid: ”Man skriver inte på vax, man skriver i det, som en plog rör sig i åkern, vilket av allt att döma givit upphov till standardmetaforen för skrivande under antiken: att plöja.” Götselius fokus är litteraturhistoriskt, varför det blir en smula snålt att han knappt nämner Sapfo, som Jesper Svenbro en gång lanserade en teori om att hon var den första författaren som själv skrev ned sina dikter.

Från antiken hamnar vi i klostren, som förvaltade texterna. Inte alltid med estetiska rättesnören som ideal. Götselius vägleder med kunnig blick: ”Distinktionen mellan scriptura och litterare, mellan Skriften och litteraturen, bildar det grundläggande paradigmet för kristendomens diskurs.” Från medeltiden har vi också den urgamla bilden av grammatikläraren som sträng och straffande. Kanske inte så konstigt att två luttrade språklärare höll en föreläsning för mig när jag var ny lärare: ”Ordet ’plikt’ ska inte bara låta som en bestraffning – det ska också kännas som en bestraffning.” Fru Grammatik avbildas ofta med ett spö i näven.

Under medeltiden uppstår också föreställningen om skrivandets plågor. Det var väl Carl Johan Vallgren som i en intervju hävdade att det en författare behöver mer än något annat är bra sittfläsk. Så här yttrar sig en av de skrivande medeltidsmännen: ”Ni vet inte vad det är att skriva. Det är en övermäktig syssla: den kröker din rygg, den förmörkar din syn, den krossar din mager och dina revben.”

Så blir författaren först under 1300-talet synonymt med någon som har en penna i sin hand. Så småningom med hjälp av gåspennan, som inte underlättade skriften, eftersom den krävde skötsel med jämna mellanrum. Ändå visar Götselius att de stålpennor som blev tillgängliga först i början av 1800-talet blev ett arbetsmiljöproblem, då skrivmusklerna inte fick sin nödvändiga regelbundna vila. Därav begreppet ”skrivkramp”, som knappt någon kände till innan dess.

Här finns också historien om en av de många svenska kungarna med dyslexi, Karl XI, som ändå eller kanske just därför slogs hårt för att göra landet läskunnigt. Det här var under stormaktstiden, alltså 1600-talet, och här låg Sverige för en gångs skull före andra nationer när det gällde bildning. Något gick snett på vägen … Sedan på 1800-talet blir det förstås intressant med ett utförligt resonemang kring Almquists mästerliga roman Amorina, och hur dess intrikata blodssymbolik möjligen kan ha förstärkts av att författaren valde rött bläck när han skrev den. Och kapitlet om Melvilles kopist Bartleby blir förstås extra angeläget när vi så sent som i fjol fick en nyöversättning av denna pärla till novell.

Efter att ha tillbringat en icke oansenlig tidsmängd, kvällar och helger, åt denna digra lunta, som avslutas med cirka 100 sidor noter och register, infinner sig en viss mättnad. Att kalla Götselius arbete för grundligt är en underdrift. Språkligt kan jag ibland störa mig på att han då och då skippar infinitivmärket ”att” när verbet anländer efter viss fördröjning efter hjälpverbet ”kommer”, som när det olyckligt nog sker i två meningar efter varandra: ”Ingen kan tillägna sig författarens tankar utan ändra dess form […] Den litterära texten kommer därmed ses som ett autentiskt uttryck …”

Möjligen förlorar han sig också understundom i det interna, fast å andra sidan: vem ska väl läsa om inte de som roas av just de interna och nördiga resonemangen? Förlåt, men yngre svensklärare – en given läsekrets så sent som på 90-talet, kanske – är ju inte intresserade av att lägga tiden på annat än att bingetitta på tv-serier och på att gejma.

Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm, Paul Éluard, översättning Erik Lindegren, Ilmar Laaban & Pierre Zekeli, Modernista

 

Först av allt: vilken strålande titel! Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm heter Modernista nya utgåva med dikter av franska modernisten Paul Éluard. Nu rör det sig inte om några nyöversättningar, detta. Lindegren och Laabans översättningar är från slutet av 1940-talet, och Zekelis bok med valda dikter är från 1975 (vilket verkar vara enda separatutgåvan av hans dikter). Å andra sidan torde dessa äldre översättningar vara svåra att lokalisera för den hugade.

Éluard var soldat i första världskriget, något som ledde till en livslång pacifism. Magnus Bremmer har skrivit en fin introduktion, som visar hur Éluard ingick i dadaismens innersta krets, tillsammans med André Breton, Philippe Soupault och Louis Aragon. Strax därpå slog han sig samman med främst Breton för att skapa surrealismen, en betydligt mer fruktbar av modernismens många -ismer. Besvärande nog skulle han också skriva en hyllningsdikt till Stalin – men ingen är ofelbar.

Det som kan förvåna en läsare av dessa dikter som i flera fall har cirka hundra år på nacken är kanske att de ter sig så beskedliga eller tillrättalagda. Har tiden desarmerat sprängkraften i modernismens dikter? (Not: det är som att lyssna på Sex Pistols låtar från 1976-77. Inte fan är de så chockerande eller ens stökiga längre?) Det kan vara så att vi som läser poesi har vant oss vid modernismens excesser. Éluard bevarar en fot i traditionen – en klok metod hos en poet som vill skriva dikter med längre bäst före-datum än den egna samtiden. Det vildsint bildrika riskerar lätt att bli sökt och ansträngt.

Dikterna blir cykliska, och om inte alla så går de flesta av vägarna till kärleken. Éluard prisar kvinnor – i obestämd form och i plural. Med andra ord: han söker till skillnad från andra manliga genier inte efter den förlösande kvinnan i bestämd form singular: hon som är en fantasmagori. Mer handlar det om att vara i världen, och låta världen vara i en. Men om dikterna saknar wow-ögonblick kan de hellre erbjuda lowkey storhet.

För det är inte som att Éluard egentligen lever på sina starka dikter – med undantag för ”Trädens heraldik”, som är en encyklopedisk dikt om underbara träd – medan jag ofta får anledning att dröja vid enskilda rader, som dessa:

Kärleken bor i världen för att glömma världen.

Jag blir friare endast i någon annans armar.

Vår kärlek behöver kärleken / Mer än gräset regn. (Jämför Everything But the Girl: ”And I miss you / Like the deserts miss the rain”.)

Jag blir också förtjust i en helt kort dikt, som kan likna Pounds imagismer, en tvårading: ”Döden kom helt ensam, gick sin väg helt ensam / och den som älskade livet förblev ensam.” Vad dikterna förmedlar är någon som verkar vara livrädd för glömskan.

En av dikterna, som här heter ”Förälskade kvinnor”, har tidigare översatts av den egensinnige Ekelöf (han skulle förstås ha uppskattat den här bokens titel om motstånd och dröm). Hos Pierre Zekeli:

Att klä av natten

Ögon att bryta stenar

Leenden utan att tänka sig för

För varje dröm

Nakna sjöar

Och vilsna skuggor[.]

Hos Ekelöf blir det:

För att avklä natten

Ögon att krossa stenar med,

Tanklösa leenden

Och för var dröm

Byar av snörop,

Sjöar av nakenhet,

Skuggor av rotlöshet.

Kanske Modernista med den här boken på ett blygsamt vis vill skapa en poetisk 1900-talskanon. Boken anländer lite drygt ett halvår efter den fina T.S. Eliot-volymen, och för ett par år sedan kom ju Siv Arbs gamla Sylvia Plath-översättningar i nyutgåva. Inte mig emot: det finns givetvis fler intressanta namn att upptäcka från 1900-talet. Varför inte den på senare tid aktualiserade Pablo Neruda? Eller Elizabeth Bishop?

Att läsa den här boken med Éluards dikter får mig att minnas när jag var nyexaminerad lärare och hamnade på Per Brahegymnasiet hösten 1998 och tyckte det var en god idé att ägna typ hela terminen åt modernismen (tbh, ingen klagade). Då fanns Éluard representerad i de antologier som jag konsulterade, liksom mer än en handfull av Lindegrens dikter – något som jag befarar har ändrats nu. Den modernistiska poesin är ju tacksammare att studera än prosan, för vad ger det att läsa 2-3 sidor Proust, Joyce eller Woolf?

Tu Fus liv, Eliot Weinberger, översättning Christoffer Stuveback, Rand

 

T.S. Eliot förärade sin långdikt Det öde landet med fotnoter, och blev förstås hånad av sin samtid (konsensus löd att en dikt som kräver fotnoter är som en tavla som föreställer en hund, men som kräver en plakett där det står: ”detta är en hund”). Från en Eliot till en annan: Eliot Weinbergers bok Tu Fus liv kräver ett långt förord av Martin Svensson Ekström för att upplysa om bakgrunden och kontexten. Är detta verkligen nödvändigt, och hur många läser ens ett förord (5-10 % av läsarna, på sin höjd)?

Nåväl: det är mycket bråte som ska forceras innan vi tar del av dikterna, men vi får veta en del om den historiske Tu Fu, som levde under 700-talet i Kina. Född under relativt välsituerade förhållanden slår han sin håg mot poesin. Han skrev uppemot 1400 dikter, och framträder i tre olika skepnader: den vise och lärde skriftställaren, fyllbulten och skrytmånsen, samt den melankoliske och svartsynte grubblaren.

Hur självbärande är då dikterna som Eliot Weinberger skriver? Weinberger är amerikan, känd för att ha skrivit böcker om litteratur och politk, men även sina introduktioner som översättare till engelska av bland andra Octavio Paz och Jorge Luis Borges. I den här boken, som utkom i hemlandet förra året, finns 58 korta dikter som har Tu Fu som utgångspunkt. Snarare än en regelrätt översättning är det en tolkning som liknar en tänkt självbiografi från den kinesiske föregångaren. Ett liv flimrar förbi i dessa korta dikter.

Inspiration har också hämtats från Wen T’ien-hsiang, som 1280 satt fängslad och tog hjälp av Tu Fus dikter för att uthärda isoleringen. Weinberger skriver under covid-pandemin, vilket i sig liknar en fängelsedom, och flera av dikterna betonar ensamheten. Givetvis har även poeten Eliot, och kanske i ännu högre grad den andra landsmannen Ezra Pound, fungerat som ledstjärnor.

Det finns en viss lågmäld humor, en viss nedtonad melankoli, och mer än en avsevärd del tillbakadragen livsleda: ”Nuförtiden är jag sorgsen redan innan jag är full och full har jag ingenstans att ta vägen.” Raderna liknar sentenser eller aforismer, fast i så fall trasiga aforismer. Är det en brist? Nja, snarare bör vi väl vara skeptiska mot de aforismer som är för uttänkta och för perfekta. Weinberger vill inte ge oss den typen av färdigpaketerade visdomar. Han talar i gåtor. Det finns en ytspänning i dikterna, som får dem att hela tiden vara på vippen att kantra. Naturen bildar en fond, och ja, hellre det än att använda den som projektionsyta:

Dagen bräcker; dunklet flyr: stjärnorna glesnar;

snön håller upp;

skator på tornen och en kråkflock tar till flykt;

floden nästan stilla längs stadens murar;

det dröjer innan jag är hemma igen.

Han skriver om kriget som åderlåter riket på män men utan att det bekommer de styrande så mycket, då det ju finns pojkar att tillgå. Men vem skriver så? Weinberger förstås, men poängen är att tanken redan finns hos Tu Fu. Krigen är sig lika över tid. Genom dikterna löper den västerländska stoicismen, som gör sig ytterst bra i denna miljö: ”Törnbuskar tycks endast växa där människor går” och ”Papegojor är klokare än människor: de vet att de lever i bur” är två sådana barska sanningar.

Om Emily Dickinson en gång uppmuntrade oss att säga sanningen snett kunde det sägas att Weinberger föreslår att vi ska säga sanningen med en reprimand. Samtidigt är det här dikter som inte direkt inbjuder till tolkning: vad du ser är vad du får. Tur då att vi skänks så mycket av att läsa Weinbergers poesi, som med sitt finurligt poetiska buktaleri ger oss en insyn lika mycket i den egna personen som i Tu Fus historiska liv. Därmed bestrider han i någon mån T.S. Eliots gamla diktat att poesi inte handlar om att ge uttryck för en personlighet, utan som ett sätt att röra sig bort mot det personliga.

The Slicks. On Sylvia Plath and Taylor Swift, Maggie Nelson, Fern Press

 

Berömmelse kan spela hemska spratt med din hjärna och få din själ att rosta sönder, enligt några av Morrisseys gamla textrader, och det är svårt att tänka sig en mer sönderrostad själ än hans. Sylvia Plath sökte berömmelsen – och fick den postumt. Taylor Swift har egentligen sedan hon debuterade som sextonåring varit fastkedjad vid berömmelsen. Poeten och essäisten Maggie Nelson – känd för böcker som Argonauterna och Blått – har fört samman Plath och Swift i essän The Slicks.

Det är en tunn skrift, vars titel hämtats från en av Plaths dagboksanteckningar om den hett åtrådda berömmelsen: ”I will slave and slave until I break into those slicks.” Att sammankoppla Plath med Swift är ingen långsökt tanke, då det finns åtskilliga paralleller mellan deras aggressivt skrivna dikter/sånger. Plath uppvaktade berömmelsen, men kärleken var obesvarad. Jag läste nyligen några vackra ord av Per Wästberg, om hans vänskap med Kristina Lugn, hon som sa: ”min kärlek till livet är obesvarad”. En svensk motsvarighet till kopplingen Plath-Swift kunde ställa Lugn samman med Lykke Li.

Det finns det som förenar och som åtskiljer Swift och Plath. Medan Swift på sin skiva ”The Tortured Poets Department” lajvar psyksjuk var det en realitet för Plath (en av anledningarna till det första självmordsförsöket var oron över de höga sjukhuskostnaderna i USA, och att hon efter att ha separerat från Ted Hughes bodde kvar i England berodde till stor del på att NHS, den fria engelska sjukvården, gjorde att hon kunde ta barnen till läkare utan att ruinera sig).

Det är förstås en skillnad i att skriva dikter och att skriva sångtexter. Nelson erkänner skillnaden i uttrycksform, och tillstår att flera av Swifts poetiska texter är platta, banala, eller ”corny”, men de funkar ju ändå. ”I know the bottom”, skriver Plath ominöst i sin kanske bästa dikt, ”Elm”, och Nelsons slutsats är att det är grundare i Swifts botten: ”I cry a lot but I am so productive, it’s an art”. Kanske Nick Caves ord om att kasta sig i avgrunden och upptäcka att den bara når en upp till knäna kan appliceras på Swift – Plaths avgrund är en riktig avgrund.

Men det fina med Nelsons essä är att hon läser Swift mer i egenskap av epiker än som lyrikförfattare. Därmed visar hon samband mellan de olika låtarna genom åren, och hur turnén som fokuserade på olika ”eror” på ett snillrikt sätt raderar ut den konventionella och begränsande synen på kvinnor: ”the eras are not defined by stations of life associated with girlhood or womanhood, such as maiden, wife, mother, and so on. Instead they are defined by artistic achievement, represented by the unity of the album.”

I Sverige har en märklig debatt förts de senaste veckorna om algoritmernas intåg i kulturen, där ”störst automatiskt blir bäst”, som en förklaring till det stora fokuset på artister som Swift, Rosalía och Charli XCX. Det kan förstås också bero på att de här artisterna gör briljant popmusik. Eller bara att pop alltid betraktats med skepsis av kritikerna, som sett den som lättviktig i relation till den seriösa rockmusiken, som helst ska trakteras av skäggiga farbröder i rutig flanellskjorta med en sliten telecaster som främsta tillhygge.

Plath tvekade inte inför att ta in sin tids katastrofer, när hon låter Förintelsen agera fond i flera av dikterna i Ariel. Och Swift får förstås kritik för att hon inte sjunger om Ukraina och Gaza, men då behöver jag ställa frågan: Gör Håkan Hellström det? Nähä, men då kan vi gå vidare.

Varför är Swift så hatad? Är folk rädda för vad det ska avslöja om dem: att de i grund och botten är basic bitches, hela bunten? För få saker är så skrämmande som det populära – folk vill vara unika, känna att de är undantag. Popularitet är en fängelsecell, och det spelar ingen roll hur mycket folk som står utanför påpekar att den är av gyllene snitt – det är fortfarande något som stänger in och förhindrar. Nelson påminner att kvinnor löper en dubbel risk om de skriver utlämnande: ”When women make the personal public, the charge of whorishness always lurks nearby.”

Plath kunde vara sexuellt explicit i sina dagböcker, och dikterna i Ariel var råare och frispråkigare än någon annan kvinnlig poet skrivit, med möjligt undantag för Anne Sexton. Swift är mer kysk, menar Nelson, även om det finns mer än sexuella anspelningar i låtar som ”Wood” på senaste skivan ”The Life of a Showgirl”. Fast Nelsons essä skrevs ursprungligen 2024, och uppehåller sig lämpligt nog vid Swifts då senaste alster, ”The Tortured Poets Department”. Plath fortsätter att vara aktuell: i vår kommer en efterlängtad kritisk utgåva av de samlade dikter, med fotnoter och förhoppningsvis ett mer generöst urval än det Ted Hughes sammanställde till den utgåva som omtyckts och omtryckts sedan 1981.

Den viktigaste lärdomen består i hur Nelson lyckas argumentera för hur Plath och Swift tar sina respektive konstnärskap i besittning. Båda rör sig smidigt från rollen som musa till skapande konstnär, en rörelse mot agens. Med stöd i en essä av poeten Alice Notley visar Nelson hur kvinnor generellt getts rollen av att vara den som lider och överlever, något Plath och Swift överskrider med sitt skrivande.

Julnovell, Jonas Bonnier, Akt förlag

 

I dag är det första advent. Snart är det december, och dags att försöka överleva ännu ett ”Whamaggedon”. Oddsen ökar för varje år, eftersom det är så sällsynt numera att ens öron i offentligheten utsätts för spontana attacker från någon radiokanal. Kanske det är en trend att litteraturen börjat intressera sig för julen som högtid, ungefär som det var förr (Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg, Astrid Lindgren …).

Förra året lanserade Alva Dahl sin Adventskalender, och Akt förlag ger sedan ett par år också ut en Adventskalender. Dessutom städslas varje år en författare att skriva en julnovell: för två år sedan Jonas Karlsson, i fjol Kristina Sandberg. Årets författare heter Jonas Bonnier, vilket kan få en att dra det billiga skämtet att förlaget har låtit fler män som heter Jonas skriva julnoveller än de kvinnor som har anlitats. Tips till kommande år: Jonas Gardell och Jonas Hassen Khemiri (det slår mig att båda förstås redan har skrivit julnoveller …).

Bonniers bidrag heter ”Jul på Sveriges radio”, och handlar om Jonas Bonnier som vikarierar i Sveriges Radios stora byggnad där de högsta cheferna håller till på våning 7 och städaren på våning -2. Jonas fattar sympati för den syriske städaren som verkar ha jobbat i huset sedan forever, och när han får höra att han inte firat jul någonsin startar Jonas en insamling för att köpa nya sneakers åt honom (de ohyggligt fula Hoka-skorna …).

Denna insamling växer i styrka, då fler och fler avdelningar får dåligt samvete och vill bidra. Tydligen finns det hur många under- mellan- och överavdelningar som helst inom Sveriges Radio. Välmenande förslag slutar sällan lyckligt inom kortprosan – tänk bara på farmodern i Flannery O’Connors novell ”En bra karl är svårt att finna”, som vill ta sin familj på en trevlig familjeutflykt, och det slutar med att hela familjen utplånas (sensmoral: sätt aldrig en blåst människa i chefsposition …).

I våningen allra längst ned, -3, hittar Jonas ett bortglömt ljudarkiv, där en mystisk man ger honom ett rullband som städaren ska få i present. Allt det här låter förstås oskyldigt och mysigt, men det blir snart mörkare än så, och mer absurt och surrealistiskt. Det blir också en satir över två saker: den löjliga hierarkin på arbetsplatser med oräkneliga mellanchefer, samt den anonymitet som påverkar arbetstagare (även de med fast anställning …).

Den här novellen är förstås läsvärd, och uppenbarligen skriven av en durkdriven författare som kan novellgenrens mest elementära grunder. Kanske problemet ligger just i att ramarna för novellen är snäva, i synnerhet när en novell publiceras i det här formatet. Förlaget vill med sin bok slå ett slag för högläsningen, vilket förstås är hedervärt. Men bra noveller kan också utmana genrens förutsättningar, så som har gjorts på senare år av suveräna författare som Hanna-Linnea Rengfors, Ia Genberg, Linda Örtenblad (och i viss mån Annika Norlin …).

I den västra natten. Dikter 1965-1990, Frank Bidart, översättning Jonas Brun, Rámus

 

Det var 2017 som den amerikanska poeten Louise Glück introducerades på svenska med boken Averno. Det ledde till sju översatta diktsamlingar, något som givetvis underlättades av hennes Nobelpris 2020. Den första hade översatts av Jonas Brun, som nu har tagit itu med en annan amerikansk poet, som är fyra år äldre än Glück. Boken I den västra natten utkommer på samma pigga förlag som Glück, Rámus, och innehåller Bidarts fyra första diktsamlingar. Nobelpris igen?

Till det ovanliga hör att han vänder på ordningen för sina tre första samlingar, som utkom 1973, 1977 och 1983. Därmed står den tredje samlingen, Offret, först i boken (efter en prolog med nyskrivna dikter). Man påminns om hur David Bowie gjorde sitt stora urval till cd-versionen av ”best of-boxen ”Nothing Has Changed” från 2014, där låtarna gick från de nyaste bakåt till de äldsta.

Bruns förord betonar Bidarts dragning till det dramatiska uttrycket, och det finns onekligen något teatraliskt över dikterna. Det här är en tillgång, då kontentan blir starka dikter, som i en av de nyast skrivna dikterna: ”Det finns en NATT inuti NATTEN, – / […] Den kärlek jag känt är kärleken hos / två människor som såg, / inte på varandra, utan åt samma håll.” Den klassiska bildningen står sig stark, med uttalade referenser till Hegel, Nietzsche, Johannes av Korset, Horatius, Vergilius, Catullus, Rubaiyat, Waslav Nijinsky. Bibelorden är inte heller långt borta.

Ett annat drag är flitigt bruk av versalt skrivna ord, samt kursiveringar. Sammankommet bidrar det till ett rastlöst intryck, något som förstärks av formatet, som premierar de längre skrivna dikterna. Informationen att Ezra Pound hör till förebilderna förvånar inte. Det gör dikterna ibland något malande (det kan kännas som hur det brukar vara att försöka lyssna på Erik Niva), samtidigt som det liksom hos Pound finns enskildheter som är oerhört förtätade och explosivt vackra eller bara belysande sanna: ”Jag säger till mig själv: / ’Vansinne är att kräva en mening.’”

Det pratiga i dikterna kan ta över, och jag får dessutom svårt att förlika mig med en översättning som föredrar styggelsen ”även fast” framför ”trots att” eller ”även om”, även om det sker i en dialog. Det vore frestande att leda Bidarts poesi in i den rika Walt Whitman-fåran, med pratiga och resonerande vardagligt skrivna dikter, samtidigt som han skriver en slags bekännelsepoesi, om än mindre direkt än Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath. Hans diktjag observerar och studerar världen mer än de ingriper i dess skeenden. Han skriver om allt som gör åverkan på kroppen och på själen.

Frank Bidart har haft en lång karriär som poet, och sedan den här boken utkom i USA har han gett ut ytterligare sex diktsamlingar. Det som går att läsa här ger bilden av en något ojämn poet. Han visar sig kunna vara både oresonlig och resonabel i dialoger som förmedlar en motstridig natur. En av de märkligare dikterna är en längre rolldikt om just Nijinsky:

– Borde världen

ångra Kriget? Borde jag

ÅNGRA MITT LIV?

… Låt vår gravskrift bli:

I lidandet och mardrömmen

väcktes jag till sist

till min egen natur.

Ännu märkligare är en rolldikt där mördaren, pedofilen och nekrofilen Herbert White (den märklige regissören James Franco har givetvis gjort film av dikten – han har ju även filmatiserat nekrofilen i Cormac McCarthys roman Guds barn). Vadan denna fascination för det monstruösa i människan? Det konstnärliga sökandet efter ett förlösande svar blir tämligen fruktlöst eller bara banalt: ”– Helvetet kom när jag såg / MIG SJÄLV … / och inte stod ut med / det jag ser ...” Det som återstår är chockverkan. Dikten är från 1973, samma år som Alice Cooper på sin ”Billion Dollar Babies”-turné introducerade giljotinen och spelade låtar som ”I Love the Dead”. Ursäkta mig medan jag kväver en gäspning.

Fyra berättelser, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

 

På svenska finns sedan tidigare fyra av Han Kangs elva romaner. De kompletteras nu på hennes födelsedag av en liten volym noveller på svenska: Fyra berättelser är liksom de två senaste glädjande nog översatta direkt från koreanskan av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Novellerna har tillkommit under en tjugoårsperiod.

I förordet skriver Ellen Mattsson om den instängdhet som många av de kvinnliga protagonisterna erfar hos Han Kang. Detta tema gör sig tydligt i samlingens första novell, ”Min kvinnas frukt”, som kan läsas som en ouvertyr till romanen Vegetarianen (som utkom 2007). Även här är det en kvinna som förvandlas till en växt – ett scenario som givetvis låter sig tolkas både bokstavligt och allegoriskt. Väljer man den bokstavliga läsarten är det en skräcknovell som illustrerar det kanske kusligaste av allt: när mardrömmen görs verklig.

Även om Han Kangs tonläge är så verserat att det har orsakat jämförelser med Kafka undrar jag om det inte hellre är Edgar Allan Poes skräcknoveller som är en mer givande referensram. Poe laborerade också med historier där verkligheten på något sätt bekräftar inslag av det övernaturliga. Det finns också en viss dragning åt mörk humor som Han Kang delar med Poe – förvisso även med Kafka. Eller varför inte bara erkänna att hon liksom dem skriver genuint originell litteratur? Kanske det här är ett tecken på att vi rör oss mot en kultur som inspirerats av surrealismen – en kultur som godtar de oväntade mötena och som vägrar ge det rationella tänkandet monopol på hur världen ska uppfattas.

I novellen om kvinnan som blir en växt står mannen för förnuftet och kvinnan för frihetsbehovet. Då blir novellen en moralitet utan pekpinnar, som gestaltar hur det moderna urbana livet med sina föroreningar besudlar själen. Inte konstigt att kvinnan reagerar, kan tyckas, och blir alltmer utmärglad och allt tystare. Han Kang ifrågasätter vårt sätt att leva som allenarådande och konfronterar oss också med den obehagliga eller bara obekväma frågan: ”vad betyder det ens att leva?”

I andra novellen ”Europa” är det en manlig berättare som är så förtjust i sin vän Ina att han börjar klä ut sig till kvinna för att närma sig henne – han vill vara (som) hon. Som Björk en gång skaldade (”Bachelorette”), ”Love’s a two-way dream”, något denna bachelor till berättare inte riktigt verkar ha fattat. Novellen tar upp det som nästan blir av, på sitt sorgliga sätt. ”Tillfrisknande” handlar i sin tur om en kvinna som fått svåra brännskador på foten efter en felbehandling för en stukad fot.

Kroppen är ofta hos Han Kang en yta för förändring, för skapande-akter, för det som inte är beständigt eller pålitligt. Allt kan utmanas i hennes berättelser. Karaktärerna är ofta en slags losers, men med viss moralisk resning. De är hjältar tack vare sitt motstånd, som förädlar deras lidanden. I ”Tillfrisknande” upplever huvudpersonen ”en glädje på gränsen till vanett”, ett kategoriserande som kunde stå som motto för Han Kangs skrivande. Det är ett skrivande som liknar hemligheter och drömmar, där vi ju har för vana att fylla i konturerna i efterhand för att göra dem begripliga för det vakna sinnet.

Förvandling och matvägran är återkommande inslag i berättelserna. Det går att läsa den här tunna boken som en utmärkt introduktion till Han Kangs författarskap, för den som fortfarande så här ett år efter Nobelpriset inte har upptäckt henne ännu. Då finns här en provkarta över hennes skrivande, allra tydligast i den sista novellen, ”Nio stycken”. Jag har svårt att tänka mig en läsare som efter att ha läst denna inte genast kastar sig över de fyra romaner som hittills har översatts. Det här är en författare som framkallar både oro och ett beroende.

Alfabetet som sjuksal för sårade, Lesyk Panasiuk; Osynliga dikter, Olena Herasymjuk; När skogen faller, Maksym Kryvtsov, översättning Mikael Nydahl, Ariel & Ellerströms

 

Tiden går, och Putins orättfärdiga krig i Ukraina bara fortsätter. Statistik som räknar de döda kan på intet vis ge en fullgod förklaring till det ukrainska folkets lidande, med de långvariga effekterna på ett skövlat land långt efter att en eventuell fred kan fastställas.

Ärligt talat: vad kan poesin göra? Är inte poesin, som W.H. Auden i en dikt förkunnade, något som inte får någonting att hända? Jag har läst de tre häften från Ukrainska poeter som färdigställts av förlagen Ariel och Ellerströms, med Mikael Nydahls översättningar. I det korta perspektivet: kriget fortsätter. Men kan det långa perspektivet ge hopp om förändring?

Lesyk Pasiuk, född 1991, tjänstgör nu som soldat i Charkivregionen. Han fortsätter publicera sig som poet – urvalet Alfabetet som sjuksal för sårade är experimentellt utformat, med dikter där språket slitits sönder. Det kan påminna om Erik Lindegrens söndersprängda sonetter i mannen utan väg eller Georg Trakls otroliga dikt ”Grodek” från första världskriget, om ”döende krigare, deras söndriga / munnars vilda klagan” (översättning Camilla Hammarström).

Hos Pasiuk dominerar ursinnnet, vanmakten och förtvivlan: ”De ryska soldaterna / kommer framkrypande / likt daggmaskar ur sitt svarta ryssland / för att dö i pölar av ukrainska tårar”. En ockupationsmakt kan tillintetgöra allt materiellt, men motståndet överlever. Pasiuks dikter gestaltar poetens suveräna trots.

Olena Herasymjuk är också född 1991, och har tjänstgjort i sjukvårdsbrigaden. Hon har tidigare publicerat en bok om de författare som mördades av den sovjetiska terrorn, och dokumenterar nu de poeter som mördas under den ryska invasionen sedan 2022. På ett ytligt plan är hennes dikter mer hoppfulla: ”horisonten är jämn som en benpipa / plötsligt spränger höga röda pilar / av ljus upp bakom den – / det är skenet / från fria städer”. Men hon skriver också en poesi som uttalat vill överrösta tigandet från länder ”som inte har upplevt krig på århundraden”, vilket förstås träffar en svensk läsare mitt i hjärtat.

Går det att förmedla en unik situation och göra den begriplig för oss som inte lever i krig? Jag har ägnat några kvällar åt att se tv-serien ”It: Welcome to Derry”, om Stephen Kings påhittade monster. Nu upptäcker jag att fiktiv skräck inte längre skrämmer mig, efter att ha ägnat större delen av mitt liv åt skräckfilm. Verkligheten har blivit för skrämmande, så varför skulle jag bli rädd för det som uppenbart bara är påhittat?

Sorgligt nog är Maksym Kryvtsov inte längre i livet: han stupade i januari 2024. Strax innan dess hann han publicera en samling under titeln Dikter från skottgluggen. Han skriver om hur ”gatorna och fälten / blev till nya Golgata / men med kulor istället för spikar / och artilleri istället för spjut”. Det är dikter som ges en förskjutning mot förmaningar och får mig att ifrågasätta om det jag har läst ska kallas poesi.

För om Auden hade rätt i att poesi inte får någonting att hända vill jag hävda att han antingen har fel, eller att de här tre ukrainska häftena innehåller något annat än poesi. För nog händer det något i mig när jag läser, något som får mig att söka efter lämpliga hjälpinsatser till det ukrainska folket.

(Också publicerad i Jönköppings-Posten 24/11 2025)

Den sista fjärilen. Dikter från Gaza, Nima Hasan, översättning Jasim Mohamed, Bonniers

 

Samtidigt som jag läser Nima Hasans dikter från Gaza – en bok som på svenska heter Den sista fjärilen – läser jag tre ukrainska poeter som också behandlar krig. Det finns fog att ställa sig frågan: är detta poesi? Som bekant yttrade Theodor Adorno sin stränga uppmaning efter andra världskrigets fasor: ”Efter Auschwitz är det barbariskt att skriva poesi”. Det kan förstås tolkas som att det är ett moraliskt svek att fortsätta skriva om skönhet när världen är så ful.

Eller med Bertolt Brechts ord: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Ingen ska betvivla att Nima Hasan, som varit verksam som socionom i Rafah men nu bor i ett tältläger, låter orden vila inför det pågående folkmordet i Gaza. Om vi enas att det hon skriver är poesi måste vi tänja på genrens förutsättningar. Jasim Mohamed, som har översatt och skrivit ett efterord, menar att hon överskrider vittneslitteraturen och skriver ”realtidsestetik”.

Dikterna skrevs för att publiceras på facebook, och den här boken är första gången de samlas i bokform på något språk. Det finns en direkthet i hur dikterna berör bomber och stridsvagnar, men sådana rapporter kan vi förstås ta del av från nyhetsförmedlingen. Det mönster som visar sig då är fruktansvärt igenkännligt: ett krig är ett krig är ett krig. Hasan kallar landet hon bebor för en ”ghoul”, alltså en likätare – onekligen en originell bild.

Det Hasan då kan bidra med är att demonstrera hur längtan efter normalitet inte kan kuvas av någon ockupationsmakt. Hon längtar efter de basala behoven, att hungern ska stillas – en realitet i en ort där hjälpsändningar och matkonvojer konsekvent stoppas av Israel. Hon längtar också efter kärlek. Men allra mest att det vidriga och skändliga kriget ska upphöra: ”Mammorna i Gaza / är inte som andra mammor / De knådar deg med tårar / och matar landet med sina barn”.

Hasans dikter är också mer konstnärligt utformade än de bulletiner som når oss från journalistiken. Att poesin är krigets modus kan förklaras rent praktiskt, som en förklaring till att det skrivs så få romaner under krigstid: det går fortare att skriva dikter än att skriva romaner medan bomber faller omkring dig. Därför var det poeterna som skildrade skyttegravarna i första världskriget. Hasan skriver om hur svårt det är att upprätthålla en trygg vardag när döden är så påtagligt närvarande. Då kan det finnas fog att börja tvivla på vad ens sinnen förmedlar.

I en sorgligt lakonisk kommentar informeras vi om att poetens föräldrar inte finns längre:

och nu är det jag som måste hitta på en berättelse

som distraherar piloten

i planet från att släppa sina bomber

på barnen när de är ute och leker

Vad är det här för värld som ställer människa mot människa på det här sättet? Vad som återstår är ett uttryckligt format ”tänk om” – ett hopp om en annan och bättre värld, en värld där barnen inte behöver leka en lek som heter ”Strimla kroppar”. Det finns skärvor av skönhet, men frågan är väl om man ska nöja sig med skärvor.

Är det då poesi, böcker som denna och den ukrainska trion? Kanske det är både mer och mindre poesi än den som skrivs på säkert avstånd från större katastrofer. Samtidigt har vi Emily Dickinsons ord att tillgå: ”Att högljutt kämpa kräver mod, / men tapprare är ni, / som gå till storms i bröstet / mot smärtans rytteri” (översättning Erik Blomberg). Hos Hasan hittar jag ett trots som väl ändå får sägas vara poesins starkaste drivkraft, från Ekelöfs ”Non Serviam” till Shelleys undertecknande av ett brev när han var i tioårsåldern: ”I am NOT your obedient servant”.

Faskikel 20. Världens minsta skräck, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Diskret

 

Man måste föreställa sig Emily Dickinson småleende om hon hade fått kännedom om namnen på de svenska förlag som ger ut hennes dikter på svenska under de senaste åren – från Anti till Diskret (det låter som en rad i någon av hennes dikter). I en tidig dikt som inleds med ett nästan emfatiskt ”om”, ”If I should die”, avslutar hon: ”¨Tis sweet to know that stocks will stand / When we with Daisies lie -”. Nu har hon varit död i 139 år, men fortsätter behålla sin status som 1800-talets ojämförligt mest relevanta poet.

Förlaget Anti verkar tyvärr vara vilande, så nu kliver Diskret in och tar över de böcker som UKON och Jenny Tunedal gemensamt håller på att översätta, med en bok om året sedan 2021. Fast ”böcker” är väl att säga för mycket: mer liknar det pamfletter, eller med originalets ord ”faskiklar”, det vill säga trådbundna häften som Dickinson själv hade färdigställt och som upptäcktes strax efter hennes död. Fast den volym som utkommer nu i höst i liten upplaga (300 ex) och som bär nummer 20, kallad Världens minsta skräck, är beklagligt nog häftad med aggressiva stift och inte trådbunden som de tidigare.

Nåväl: det är alltid en högtidsstund att läsa Dickinson. När jag tidigare läst de svenska översättningarna har jag inte kunnat motstå lockelsen att jämföra med originalen, något som sällan är till översättarnas fördel (det här är förstås UKON och Tunedal fullt medvetna om och helt transparenta med, och påpekar det i förordet). Men nu ska försöka avhålla mig från att plocka fram de engelska originalen.

Till varje bok hör ett utsökt förord, som var för sig bildar en utmärkt introduktion och vägledning till författaren – allt en hängiven Dickinsonläsare kan önska, och mer därtill. I just det här förordet talar UKON och Tunedal om hur örat och lyssnandet är centrala inslag i just dessa arton dikter, som alla är från året 1862, när hon stod på toppen av sin produktivitet (hon fyllde 32 det året). För en poet är förstås hörseln det viktigaste sinnet. I förlängningen handlar det om uppmärksamhet, något som också berörs i förordet.

Dickinson kan vara lika sträng som hon är munter; hon är ofta lika lättsinnig som hon är tungsint; lika lekfull som hon är omsorgsfull; och hon har lika lätt till det flyktiga som till det beständiga. Du kallar det här för paradoxer – hon skulle inte hålla med, bara säga att det är så här hon är funtad. Ta dikten som i Franklins utgåva har nummer 399. Raden ”Två Världar – likt Publiker – skingras –”. Tack vare en upplysande not lär vi oss att verbet ”skingras” skingras i tre olika riktningar, tre olika alternativ: ”upplöses – . avlägsnar sig – . retirerar –”. Hur vet en poet vilket ord som är det rätta?

Det är väl instinkten som styr, och Dickinsons instinkt är så stark att den är brännande. ”Vågar du se en Själ i ”Vit Hetta”?” inleds en annan av dikterna i den här samlingen, och det är inte utan att man som läsare bemöter det med ett serietidnings-”gulp”. ”Fröken Farlig” kallade jag Dickinson när jag en gång skrev en essä om hennes poesi i Lyrikvännen. Perspektiven kan vara hisnande, livsfarliga, men också belönande.

Givetvis är de här dikterna tolkningar, varken mer eller mindre, och de lägger sig i anslutning till tidigare försök. Men jag börjar mer och mer tro att det är ett misstag för en översättare att så att säga lägga sig ”dikt an” originalen. UKON och Tunedal är självständiga översättare – båda hör ju till de mest lysande svenska samtidspoeterna – och därför kan deras arbete på sina håll bli så bra att jag inte ens längtar efter att uppsöka originalen. Vad som lätt kan konstateras är att de lyckas utomordentligt med att återskapa många av Dickinsons orena eller halva rim, där ”sång” får rimma på ”klang” och ”förstå” rimma på ”ihåg”.

Ett par av dikterna har vi kunnat läsa i Sven Christer Swahns översättning, däribland den som karskt förkunnar: ”Du behöver ej vara hus / […] för att hemsökas” (Swahn). Här blir det: ”Man måste inte vara ett rum – för att bli Hemsökt –”. Eftersom jag kan större delen av dikter som dessa utantill behöver jag inte kontrollera att Dickinson har ordet ”chamber” i sin dikt.

En av mina absoluta favoriter, ”The soul selects her own society”, inleds så här av UKON och Tunedal:

Själen väljer eget Sällskap –

Sedan – stänger hon Dörren –

Till sin heliga Majoritet –

Ingen mer –

Swahn: ”Själen väljer umgänge själv – / sedan – sluts porten / för gudomlig majoritet – / Ej kvar på orten –”. Och Horace Engdahl: ”Själen väljer sitt eget Sällskap – / Och stänger då / Om sin gudomliga Beslutskraft – / Stig inte på –”.

Ja, så där kan man hålla på. En annan favorit inleds så här i den nya översättningen:

Hon låg där som på lek

Livet hade gjort ett hopp –

Tänkt återkomma –

Men inte snart –

Hennes glada Armar, halvsänkta –

En liten paus bara –

Ett ögonblick som glömt

Hur börjar man om?

Jämför Ann Jäderlunds översättning från 2012:

Hon låg som om på lek

Hennes liv hade löpt iväg -

Med avsikten att vända -

Bara inte ännu -

Hennes muntra Armar, halvt fallna -

Som om när leken höll upp -

Ett ögonblick hade glömt

Knepet att börja -

Ja, vad väljer vi? ”Knepet att börja” eller ”Hur börjar man om?” ”The Trick to start -”