Jag var ung när jag fick jungfrusilen poesi; det stod Bodil Malmsten på sprutan. Du kanske tycker att det är smaklöst att jämföra litteratur med droger, men det var Olof Lagercrantz som en gång i tiden föreslog att böcker skulle säljas på recept, liksom läkemedlen på apoteket. I vilket fall har jag aldrig blivit kvitt mitt beroende av poesi. När jag säger att jag läser poesi varje dag tror folk att jag skämtar, men jag lyder bara det citat som alltid stod på baksidan av Coeckelberghs ljusblå lyrikböcker: ”… Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.” (Charles Baudelaire)
Ett land som har två högkvalitativa tidskrifter som ägnar sig åt dikten är inget fattigt land. Sedan 1954 har Lyrikvännen i olika skepnader varit ett nav i debatten kring poesi, och sedan 2009 har Populär poesi varit en uppstickare. Är det en tillfällighet att båda har inställsamma namn? Behöver verkligen poesin denna åtbörd av mildhet? Förmodligen. Lagom till sommaren läser jag två färska nummer.
Peter Nyberg Mollung är gästredaktör för Populär poesis senaste nummer, N° 61 2025, som har ”Brukspoesi” som tema. Han var med och grundade tidskriften och drev den i tio år. Nu driver han tillsammans med Camlla Nyberg Mollung Tabergsådalens kulturhus i Norrahammar. För transparensens skull har jag i vår anlitats för att hålla författarsamtal där med Jerker Virdborg, Cecilia Davidsson och Andrzej Tichý.
Numret ägnar sig helt åt det gamla bruket, där kulturhuset ingår. Sexton poeter tolkar på var sitt sätt platsens historia, och blicken riktas också mot dess nutid, där ett blomstrande kulturliv håller på att byggas upp i de gamla lokalerna. Det blir sexton olika perspektiv, där var och en bidrar med sitt förhållningssätt, och det visar också att det trots vad sådana som Denise Rudberg säger finns en starkt levande tradition av arbetarlitteratur i Sverige. Hennes ord från intervjun i SvD i går: ”Vi har en jättestark tradition av arbetarförfattare, men de är inte särskilt många i dag.”
Bland de sexton namnen finns en del poeter som publicerat sig flitigt, som Kristian Carlsson från Smockadoll och Henrik Johansson (som bland annat skrivit några av de bästa arbetsplatsromanerna jag läst på senare år), och punkpoeten Louise Halvardsson. Men också Joel Berglunds sparsamt hållna ursinne över historiska oförrätter, som undviker att bli reducerat till neutralt redovisande:
hittade man en kvinna nedgrävd i skogen
mördad
närvarande i sin frånvaro
för att sedan försvinnna
hennes namn
ropar på sitt namn några kilometer bort
Det är en imponerande uppslutning poeter, som rör sig sömlöst mellan allvar och humor, mellan det uppsluppna och det stränga. Det är ett nummer av tidskriften som blir en antologi och ett tidsdokument, både över det gamla bruket och den nuvarande situationen för arbetsplatslitteraturen. Poeterna gör platsen levande och manövrar skickligt förbi allt som skulle kunna ha gjort det till en nostalgitripp.
I Lyrikvännens senaste nummer, Nr. 3/2025, saknas ett övergripande tema. Ett lockbete är nio dikter av Friedrike Mayröcker. De är från 2000-talet, och översatta av Ulla Ekblad-Forsgren. Det kommer en urvalsvolym i höst: alla lyrikvänner gnuggar händerna. Ett smakprov: ”äng gula narcisser men det är en porslinvinter, ännu gör det ont”. Sanna Samuelsson skriver en längre text om amerikanske poeten Richard Siken, och hans bok Crush från 2005. De ställen hon citerar är mycket löftesrika.
Den text jag dröjer längst vid är dock skriven av Fargo Nissim Tbakhi, som presenteras som palestinsk-amerikansk poet, författare och konstnär. Hennes essä, ”Anteckningar om hantverk- att skriva i folkmordets timma”, avslöjar språkets betydelse för hur en vardag upprätthålls, utifrån hantverket. Det är en förtvivlad text, och den är förtvivlat läsvärd.
Så kan Populär poesis nummer om bruket och det samspel mellan händer och mekanik speglas i Nissim Tbakhis essä om när hantverket korrumperas: ”Framgångsrikt Hantverk är avhängigt etiska och politiska misslyckanden. […] påtryckningar och påtryckningar tills det som är viktigt, det vi behöver säga, knuffas ut i marginalen eller helt försvinnner.” Hon skriver motståndet ”mitt i intifadans långa mitt”, som hon själv uttrycker det. Hon uppmärksammar också det problematiska med vittneslitteraturen, som lätt infinner sig i tjänstgöring åt lagens tyglande och tillrättaläggande: ”lagen kommer inte att rädda oss, det är lagen som dödar oss.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.