Snällheten är ingen uppskattad gäst när skönlitteraturen bjuder på läsfest. Det här har väl sagts ungefär lika ofta som JVVF-tropen har apterats av folk som till skillnad från mig aldrig har hållit i en osäkrad handgranat (en av de dumma sakerna jag ägnade mig åt i Boden, sommaren 1986). Ändå väljer Skurups skrivarlinje att anlita denna ovälkomning som bärande tema för sin 39:e antologi. Snälla, alltså. Det är kaxigt gjort.
Nytt för i år är att författarna får en kort presentation med födelseår och –ort, något jag har efterfrågat när jag har läst de sex senaste samlingarna samt ett par av de äldre. Åldersspannet är 20 år från den äldsta till den yngsta, och som vanligt är det ungefär jämnt skägg mellan prosan (nio stycken) och poesin (elva stycken). Nytt för i år är också möjligen en större jämnhet mellan de tjugo aspirerande – ibland blivande – författarna. Jag betonar ”blivande”, och är inte säker på att alla kommer att nå ända fram till att bli publicerade med en bok i eget namn.
Jämnhet, är det ett gott tecken? Jodå, jag finner åtminstone stort nöje i att läsa många av texterna, och gläds åt att formatet är ganska generöst tilltaget: åtminstone tillräckligt för att en del av dem ska göra starka och djupa intryck. Tidigare i år har jag ansett att det kan bli aningen för tillrättalagt, att jag gärna sett mer experiment både inom prosan och inom poesin, men i år får jag mitt lystmäte. Många verkar vara intresserade av att tänja på skönlitteraturen som paraplybegrepp. För poeterna brukar det här komma helt naturligt, men glädjande nog verkar också prosaisterna ha smittats av poeternas upptåg.
Prosan först. Hedvig Halldenius: ”Jag frågar mig själv: förutsätter sinnesintrycken nödvändigtvis ett Jag som förmedlar?” Här finns en dagbok från ett pars resa från Köpenhamn ned till Hamburg och Amsterdam. Det utvecklas till ett socialt reportage med ett berättarjag som läser böcker och läser av situationer i vardagen. Det är helt klart skrivet av någon som har hittat sin egen röst. Detsamma gäller Matilda Bjärle: ”Konst ska leva, jag ska stelna.” Det blir en undersökning av tristessen och ångesten i en text som väcker många konstruktiva frågor, och stilen är glasklar och skarp.
Joar Gerhardsson: ”Det är som om en underliggande oro håller på att överrösta oss.” Även Gerhardsson går reportagets ärenden i sin text om vindkraftsverkens eventuellt skadliga påverkan. Hans stil liknar en mindre sävlig Sebald. Hilda Lorentzon har också en helt egen stil: ”Hela E4an var ett minfält för tårarna.” Hon skriver en trilogi om Gullan och gör en tidsresa bakåt till 70-talet, och utvecklar den autofiktiva genren med originellt bildspråk, till exempel i liknelsen mellan en människa och låset på en lada, som går att öppna först med lite trilskande och trugande manövrer och när det väl går upp får man se en vacker insida. ”Är det elakt att jämföra sin son med en lada?” frågar texten och jag som läser vill svara att det är skönlitterärt hållbart.
Det liknar inget jag läst tidigare. Likaså Ella Rydberg har utvecklat en stil som tar ut svängarna i sin prosatext ”Älskling”: ”Älskling känner sig påkommen i sin apati.” Det är en text som viger samman det absurda med det maniska, och kan i sin konsekvent hållna teknik erinra om Stig Larsson, även om jag tvekar mellan om det mest liknar hans prosa eller poesi. Linus Rössels bidrag är ett svart hål av den spelberoendes förutsägbara nitlotter: ”Att jag var så nära, det måste betyda något.” Förutsägbart, men ändå skapas en nerv i texten som imponerar storligen med sitt borrande av obehaget i spelarens jakt på förlösningen som aldrig infinner sig. Återigen kan jag inte komma på någon som skrivit om en sådan protagonist, fast det känns som att Henrik Bromander borde ha gjort det.
Lykke Eder-Ekman bidrar med finfina miljöskildringar: ”Stockholm är som en tonåring som bara sagt nej.” Texten handlar kort sagt om dålighetslivet, och är slängigt självmedveten men fångar ändå stilfullt kärlekens gryende eller om det är dess utslockning. Edvin Ljung har en dikt och några längre lägesrapporter som också rör sig mot utkanterna, i skildringen av en väns boende: ”Det är en svinstia och det luktar äckligt och vid en första anblick ser det ut som att han samlar på FUP-material.” Om Rydbergs prosa liknar Stig Larsson kanske Ljungs liknar Elis Monteverde Burrau (det skulle i så fall vara den ende i samlingen som uppenbart hämtat influenser därifrån, vilket vederlägger rykten om EMB:s totala dominans på skrivarskolornas elever).
Alice Rosslin Westerhov: ”Men han visste inte längre om han skulle be för sina medmänniskor eller be för att bevisa sin egen värdighet.” Den här texten om en by närmar sig dokumentärstilen med sikte på parodin, som en skruvad Astrid Lindgren-saga om det instabila i våra livsval. De här nio författarna visar att på Skurup har det varit ett starkt år för prosan. För poesin då?
Bulëza Pika skriver klokt om det svåra i att tillägna sig ett språk på en främmande plats: ”smeknamn kan inte ges / till det som glöms /till det som ligger för långt bort / för att smeka”. Det är starka dikter om uppväxt och om att vara, som det heter i Eva Dahlgrens sång, ”ung och stolt” (underskattad). Edvard Henriksson bidrar med fjorton Malmödikter med stark närvaro, där han använder något så oväntat som den sapfiska strofen. Han behärskar både formen och innehållet, det vill säga att han förmedlar en erfarenhet i sin strävan att återuppliva det som på 80-talet kallades ”platsens poesi”:
Stängda portar kring monumentet. Gastar
väntar stumt vid hållplatsen. Skeppet plogar
Malmös gator med lyktors gula sken och
vi är dess djuphamn.
I Smeralda Calderóns pratiga dikter finns en närhet till prosan, utan att det blir prosaiskt: ”Jag ska vara en tom säng idag, tänker jag och inser att jag redan misslyckats.” Dikterna lever högt på sitt originella bildspråk, men jag undrar om inte Calderón behöver renodla mer, även om jag förblir osäker på om det ska ske åt det kondenserande eller expanderande hållet. I Thea Birdes dikter finns i gengäld det starkt koncentrerade: ”När jag vaknar blänger rummet på mig täcket i linne tyngre än järn”. Hon skriver ovanligt pregnanta resevykort från Centraleuropa, och söker sin form – och finner den, och etablerar därmed sina intryck med bett och udd i dikter som jag gillar mycket.
Tea Johansson söker sig också mot ett annorlunda uttryck, och använder handskriftens typsnitt i dikter som balanserar mellan det söta och det äckliga: ”pupillerna saknar frågetecken”. Det är excentriskt men inte ansträngt, eller med Søren Ulrik Thomsens ord, utsökt mer än sökt. Även Makz Bjuggfält uppvaktar sambanden mellan det söta och det äckliga: ”Vi jagar / inte kött, bara något / som inte rinner me- / llan våra fingrar.” Pissoar må vara ett av svenskans fulaste ord, men han skriver en dokudikt om pissoarens funktion som en historisk fristad för homosexuella, och ledsagas av en gedigen litteraturlista. Han lånar den historiska romanens drag och skriver något som i brist på bättre kunde kallas ”historisk dikt”, och han hör till de många i den här antologin som gör något nytt.
Jakob Engs diktsvit har han kallat ”Nattens skål”, och visar att det går att skriva nyskapande dikt även inom den mer traditionella formen: ”Låt mig knäppa upp förhänget / in till drömmens mörka insjö”. Hans dikter hittar fram till nya definitioner av skönhet. Paula Westerberg går också ärenden åt det absurda: ”A Whispering Angel vinner.” Hennes novellistiska texter verkar ha skrivits i dialog med Gertrude Stein, i sin envetna kadenser av upprepningar och strävan att tillskansa sig pengar genom att spela på hästar.
Victor Lundvall Nielsen har i fyra av sina dikter också hittat den sapfiska strofen, och i fyra andra sonetten: ”I toners mattning drar, min hy ihop sig fri / Ett transformerat hopp, dermatisk harmoni / Försonad fuktig glow är rest ifrån de döda”. Säg när du senast läste en sonett om skincare, eller en poet som ställer samman Hölderlin med Kent? Även om dikterna är lite väl vidlyftiga uppmuntrar jag ambitionen. I E. Munch Öjebos dikter är det ovanligt nog vänstermarginalen som är ojämn: ”Männen ser på medan hon vandrar över den kala jorden bort mot / klipporna i fjärran, gränsen bortom.” Det ger en läsning som orsakar viss oordning i ens varseblivning, och det är förstås kreativt och välkommet – dessutom står det i samklang med innehållet, som bland annat innehåller en märklig födsel.
Elisa Moberg slutligen skriver också en poesi som beter sig som poesi brukar göra, men gör ändå något nytt i dikter om incestuösa barn:
på axel: varm
mot kind: varm
över hand: ännu varm
på panna (två fingrar): först kall, sen
varm, varm
värme
Ännu ett starkt bevis på att poesins framtidsutsikter inte behöver målas i allt för mörka kulörer.
Eftersom jag gillar den här boken så mycket: beror det på att jag har blivit snällare? Jag vill inte tro det, utan tycker att ju mer jag läser, desto mer kräsnare blir jag. Och jag är av den åsikten att det ska ställas krav också på debutanter. Litteraturen mår inte bra av silkesvantar. Skurup har haft ett starkt år, kanske för att den inbördes konkurrensen har sporrat dem till stordåd. Jämnare behöver inte heller betyda att topparna saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar