Solkatt på vit vägg, Heidi von Wright; Ett ljud, Håkan Lindgren, Ellips

För tio år sedan gav mikroförlaget ut en bok, Min amatörbotaniska självbiografi, av mångsysslaren Eva-Stina Byggmästare i en nystartad serie ”lilla e”. Först nu utkommer fortsättningen, med två böcker signerade rutinerade skriftställare. Dels poeten och bildkonstnären Heidi von Wright och dels essäisten Håkan Lindgren. Formatet är häften i något som liknar chapbook, i sobert pastellig formgivning.

 

Heidi von Wrights bok är kortare. Solkatt på vit vägg är kortprosa i lyrisk skepnad. I den här texten rör sig ett berättarjag genom en tillvaro präglad av ovisshet. Det är en röst som slår hål på sina egna utsagor. Där finns mörker och en otydlig diffus skräck – eller om det bara är obehag. ”Det är något som inte är som det ska vara”, som det står i en text. von Wright utgår från citat från bland andra Louise Glück och Ola Julén. Den senares ominösa dikt ”Jag har längtat så länge efter hösten / och nu är det höst” varieras några gånger, bland annat i en tidig ramsa om regn, som inleds ”Natten handlar om natten”:

 

Regnet släpper inte taget. Så öser det ner. Jag förstår allt, ibland låtsas jag. Att låtsas innehåller också någonting. Var är alla. I ögonen finns hoppet. I tröttheten finns lugn. Det finns en oro som inte lägger sig. Jag har längtat så länge efter natt och nu är det natt.

 

Mittemellan poesi och prosa rör sig von Wright varsamt men bestämt. Rösten är neurotisk och irrande, och texten görs rytmisk och svängig med små medel. Det är drillat, men samtidigt nyckfullt och otåligt, bland annat tack vare en vässad humor som livar upp hela framställningen. Det blir en språklek om att förlora kontakten, kontrollen, identiteten.

 

I Håkan Lindgrens längre novell Ett ljud följer vi Kjelle, som vaknar av ett otäckt ljud och kvällsvandrar. Han träffar lite löst folk, följer med dem och pratar om UE (urban explorations) och dricker lite hembränt. Det som inleds som en suggestiv skräcknovell utmynnar dock i en slags socialrealism, som väl visar att den största skräcken inte kommer utifrån utan inifrån oss själva.

 

Lindgren har tidigare skrivit essäer i bland annat Axess och SvD, och gör här vad jag antar är debut som skönlitterär författare. Det är en lovande skräcknovell som har närmare till Magnus Dahlström än till Stephen King. Jag-formen får hans novell att luta mot Poes maniska berättarjag, men jag hinner tröttna på Kjelles bestyr. Det är skickligt gjort att skapa en så levande karaktär, med ett eget språk, egna tankar, egna perspektiv. Det är inte utan att han går en på nerverna.

 

Nog är det ett bra initiativ från Ellips med dessa miniböcker. De blir en uppsamlingsplats för sådant som inte riktigt förekommer annars. von Wrights poetiska prosa är något att skära sig på, och Lindgren skriver en prydlig vårdad prosa som förstärker det kusliga intrycket. Båda texterna behandlar något som i brist på bättre ord kan kallas ”det bekymmersamma”, och man blir inte helt klok på dem. Som det ska vara, med andra ord.