Låt mig berätta vad jag menar; Att lära sig själv att leva, Joan Didion, översättning Magdalena Sørensen, Ulla Danielsson, Natur & Kultur

I december 2021 dog Joan Didion. Det som skulle bli hennes sista bok utkom samma år, och den utkommer nu på svenska: Låt mig berätta vad jag menar har översatts av Magdalena Sørensen och är en klippbok med tolv essäer som tidigare inte hade publicerats i bokform – med ett signifikant undantag. Undantaget är essän ”Varför jag skriver”, som fanns med i en svensk urvalsvolym som Atlas gav ut 2008. Påpassligt nog utkommer den, Att lära sig själv att leva, i Ulla Danielssons översättning, i nyutgåva, nu i Natur & Kulturs regi.

 

Lika mycket som jag kan beundra Didion kan jag störa mig på hennes självupptagenhet, hennes privilegierade position, och hennes ibland påfrestande provokativa anslag. Att författare är narcissister är kanske en yrkessjukdom man får räkna med, men den kan bäras mer eller mindre klädsamt. Eller så är jag bara oförstående inför de hyllningar som hon ofta får. Till exempel återtrycks Jan Gradvalls pompösa och inställsamma efterord i den äldre utgåvan (meningar som inleds med formuleringar liknande ”När jag träffade Joan Didion …” borde strykas i samtliga efterord). Och den dyrkan av allt amerikanskt som förekommer hade jag också gärna sluppit. Det är väl typiskt att så mycket geni- och legendförklaras som kan förklaras vara gott hantverk enbart.

 

Låt mig berätta vad jag menar innehåller essäer skrivna 1968-2000. Hälften är från 1968 – samma år som den inflytelserika genombrotts-samlingen Slouching Towards Betlehem utkom. Didion har kallats reportern som skriver med en skalpell – ja, och det var i beundrande ordalag! För det ligger något kusligt objektivt, skrämmande distanserat i hur hon tar sig an sina ämnen – ämnen som i hög grad är levande människor. Då och då trippar hon över den farliga gränsen och blir kall när hon försöker vara cool. Samtidigt måste en reporter vara hjärtlös, och jag betvivlar inte att hon verkligen kunde vara det: helt inriktad på en story, och då kunde hon se mellan fingrarna i moraliska spörsmål.

 

Bäst fungerar hennes essäer när hon skriver minimalistiskt. Att hon hade Hemingway som ideal förvånar inte, och att den tidiga Bret Easton Ellis tog intryck av henne är lika följaktigt. Texterna är rappa, effektiva, slagkraftiga. Titeln är en smula missvisande, då den innehåller både ”mig” och ”jag”: i själva verket är personliga pronomen förhållandevis sällsynta.

 

Det var när hon i sin ungdom skrev i Vogue som hon lärde sig att trimma ned sina meningar, av bristen på utrymme. Men är det alltid till gagn att välja en sparsmakad stil? Nja, den rapphet som blir vinsten av kort meningsbyggnad sker på bekostnad av följsamheten mot tanken, som till sin natur är dynamisk och meandrisk och associativt prövande; det är främmande för tanken att begränsa sig av stränga förmaningar och kategoriska regler, skrivna eller oskrivna. Idealet: variation. 

 

När hon skriver om dagstidningar 1968 är åsikterna förvånansvärt aktuella. Likaså fungerar en text som återger när hon ratades av Stanfords universitet som sjuttonåring som en påminnelse om våra ideal. Denna text skriver hon också 1968, och menar att tiderna har blivit bistrare, och stressen och pressen blivit mer påtaglig, och framtidsutsikterna mycket mer utstakade på förhand. Det kan behöva läsas av den som i våra dagar – 2022 – fortfarande stressar över saker som det går att göra något åt. Alltså är hennes obryddhet rätt föredömlig.

 

Men Didion är ärlig också i hur hon refererar till sig själv som något annat än en intellektuell. En intellektuell skulle inte heller komma undan med de plattityder som hon lite för ofta frekventerar: ”Jag skriver uteslutande för att komma underfund med vad jag  tänker, vad jag betraktar, vad jag ser och vad det betyder. […] Byter man meningsbyggnad förändras meningens betydelse, lika definitivt och obevekligt som kamerans placering förändrar det fotograferade föremålets betydelse.” Ursäkta, men det här låter som något för lågstadiet.

 

Så, vill en ha mer cerebrala utmaningar ska en förstås hellre läsa Susan Sontag, som på tänkandets område är överlägsen Didion. Å andra sidan lyckas Sontag bara undantagsvis skriva lika rent, lika snyggt, lika ändamålsenligt som Didion. Den tunna volymen – bara strax över 100 sidor – är en god ingång till Didion, men det är den tjockare – en bra bit över 450 sidor – som innehåller de mer givande godbitarna. Klassikerna, om man så vill. Ändå är det gott om insikter också i det som skulle bli hennes sista bok. Hon besöker det mytomspunna Hearst-slottet, tidningsmagnaten Randolph Hearsts fantasivilla och förebilden för slottet Xanadu i Citizen Kane, och når en slutsats som är både beklagansvärd och upplyftande: ”När en plats görs tillgänglig för ögat upphör den i viss mån att vara tillgänglig för fantasin.” 

 

Men här kan man för all del också ta del av en kvantitativ studie av det första stycket i Hemingways A Farewell to Arms, som lämnas oöversatt, då närläsningen är så specifikt inriktad på originalets ordval och interpunktion, ned på stavelsenivå. Annars fungerar översättningarna, av Sørensen respektive Danielssson, rätt bra. Att Didion gillar Hemingway är ingen nyhet och inte förvånande. Här finns även intressanta iakttagelser kring andra amerikanska fenomen, som Nancy Reagan (i båda böckerna), Robert Mapplethorpe, och Martha Stewart. Och många fler, speciellt i den mer utförliga tidigare samlingen.

 

Att skriva är något annat än att tänka, och Didion är avsevärt bättre på det förstnämnda. Med mina förbehåll i behåll är det här förstås ändå två tunga pjäser i den svenska bokutgivningen, en begivenhet som man får vara bra tank- och stillös för att förbise. Vad jag saknar är väl bara två saker: ett namnregister, speciellt i den tjockare boken, samt den sågning av Woody Allen som hon hade förutseendet att utföra redan 1979 i The New York Review. Den kommer ju om något att leva kvar och behålla Didion i ett kollektivt läsminne.