När Oxford University Press förnämliga serie går under namnet ”A Very Short Introduction” är det en sanning med viss modifikation. Böckerna som presenteras är nästan 150 sidor långa. Men formatet är behändigt – böckerna kan man lätt stoppa ned i en kavajs innerficka om man behöver akut läsning på en bussresa till exempel. Typsnittet är så litet att innehållet blir ganska digert ändå.
Av någorlunda moderna författare är det inte så många som har förärats en egen volym, i denna serie som sedan 1995 har genererat drygt 700 titlar. Det är Jane Austen, Albert Camus, Dante, Dickens, Goethe, Henry James, Kafka, Shakespeare (4 böcker), Tolstoj och Zola. Och snart också Mary Shelley. Men först: Elizabeth Bishop, som alltså blir en av få renodlade poeter. Jonathan F.S. Post från University of California har skrivit.
För mig blev Bishop en ganska sen bekantskap, efter att jag läst några dikter när jag pluggade engelsk litteratur på universitetet. Då läste vi Robert Lowells ”Skunk Hour” och jämförde med Bishops ”The Armadillo” (”Bältdjuret”), men som jag minns det var vi mer inriktade på Lowells dikt – i själva verket hade Bishop influerat Lowell. För sju år sedan gav Ellerströms ut ett urval i boken Minnen av livet, och då passade jag på att också läsa Colm Tóibíns föredömliga bok On Elizabeth Bishop. När det utkom ett par nya böcker om henne passade jag på att skriva en understreckare (”En poetisk blick för vardagens rikedom”).
Glädjande nog fortsätter det komma nya böcker om Bishop, såsom denna, och en biografi med titeln Love Unknown. Men någonstans ska man börja, och den här introduktionen är en god ingång till denna spännande poet. Här påminns jag om vilka oerhört fina dikter hon är ansvarig till. Däribland den fantastiska ”One Art”, om konsten att förlora saker – en dikt lika hisnande rolig som den är avundsdjupt smärtsam. Och här kan också nämnas ”Arrival at Santos”, med några av den engelska poesihistoriens snärtigaste överklivningar (enjambements). Och likaså den upproriska ”Sonnet”, som publicerades postumt och är en av de friskast skrivna komma ut-dikter jag har läst.
Bishop dog 6 oktober 1979, men är att döma av intresset på andra sidan sekelskiftet mer levande och populär nu än någonsin. Hon skrev endast 90 dikter, och publicerade sig i bokform ungefär vart tionde år. Hon levde ett tillbakadraget liv, benämns ofta blyg, men var samtidigt vidlyftig i sina romantiska förbindelser. Hon hade ett sexton år långt förhållande med den brasilianska Lota de Macedo Soares, och ett hälften så långt förhållande med den 32 år yngre Alice Methfessel. Post särskiljer Bishop från några andra engelskspråkiga poeter, som Donne och Shakespeare, som kan kallas kärlekspoeter. Bishop var en poet som ibland skrev om kärlek.
Liksom Tomas Tranströmer – vars sparsmakade produktion hon har gemensamt med – beundrade hon konstnären Vermeer. Faktiskt var Bishop en ganska talangfull målare själv, och boken innehåller tre reproduktioner av hennes ganska udda interiörer (Post prisar med viss försiktighet hennes ”konstighet” (strangeness), som ett inslag även i dikterna). Ett av kapitlen behandlar just hennes relation till bildkonst, främst surrealismen, som Post ändå menar inte är den enskilda nyckel som låser upp till en förståelse av hennes dikter.
Fokus ligger på dikterna, och det är bra – Post gör fina närläsningar av flera av de mest kända. Jag nämnde tre personliga favoriter, men jag har många många fler. Det är töntigt att rangordna och jämföra, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att den engelskspråkiga poesin har Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde och Elizabeth Bishop. En av de poeter som beundrade Bishop var Robert Lowell, som kallade henne ”unerring Muse who makes the casual perfect”. Det är också blicken för vardagen som gör henne så unik och så unikt bra. I sitt tonfall och tematik kan hon vara både tillgänglig och exklusiv.
Även om det i första hand är en bok för den som bryr sig mer om poesin än om biografin finns några korta summeringar av bakgrunden. När hon var fem år gammal blev mamman inlåst på institution – pappan dog när hon var åtta månader gammal. Mormor och andra släktingar tog hand om henne. Bishop är känd för att hon var lesbisk och att hon var alkoholist. Hon opponerade mot bekännelsepoesin när den populariserades av Lowell och senare Anne Sexton och Plath, men det är liksom mycket en förenkling att ställa bekännelsepoesin som en antites till Bishops poetik.
Ett öde hon nu på senare år delar med Plath och Dickinson är att hon figurerat som huvudperson i flera filmer och romaner, som hämtar utgångspunkt i hennes biografi, i exofiktiva berättelser med mer eller mindre bäring på autentiskt material. Post påminner om hur värdefulla Bishops brev är. Hon skrev också noveller, men det är svårt att ställa dem i paritet med dikterna.
På gravstenen står slutraderna från dikten ”The Bight”: ”All the untidy activity continues / awful but cheerful”. Själv ville hon bara ha sista raden – ”awful but cheerful” är en fin summering av ett liv! – men Alice protesterade och tyckte det skulle bli för dystert. Och Bishop var egentligen inte dyster – inte enbart, och inte alltid. Dikterna är, om man tillåts använda en klyscha, livsbejakande.
Hon skrev en platsens poesi, och sällan mer så än i de brasilianska dikterna i Questions of Travel. Hon prisade Lotas förmåga att se, att betrakta världen – en förmåga hon själv excellerade i. Och dessa geografiska dikter pekar fram mot vår tids större och mer omfattande ekologiska medvetenhet. Så kan Bishop läsas utifrån detta prisma, likväl som från ett postkolonialt – hon bodde i Brasilien i sexton år – och som från en genusanalys och ett queert perspektiv.
Hon hävdade att de tre egenskaper hon beundrade mest i dikter var ”Accuracy, Spontaneity, Mystery”. Det finns i dikterna en rytm som gör dem musikaliska, och det är inte förvånande att ta del av informationen att hon under en period på 40-talet skrev sångtexter som var påtänkta för Billie Holiday. Men hon varierade sig också i dikt efter dikt, och återanvände sällan versformer när hon väl hade prövat dem – det var också så att hon kunde ägna upp till tio år att bli färdig med en enskild dikt.
Däremot var den mest perfekta av dem alla, villanellan ”One Art” (den med den obetalbara raden ”The art of losing isn’t hard to master”), enklare att slutföra – Bishop jämförde det med att skriva ett brev. Den balladform som hon använder – ibland barnkammarversen – var en språngbräda för hennes fantasi. Och hennes personliga favoriter var poeter som ytligt sett inte har så mycket gemensamt med henne: metafysikern George Herbert, dekadenspoeten Baudelaire och den egensinnige Gerard Manley Hopkins. Men det viktiga för Bishop var variationen, förnyelsen, och motståndet mot allt statisk och stagnerande.
När hon debuterade var ”kyla” och ”precision” två epitet som gärna fästes vid hennes gärning, men det är också en grov förenkling. Adrienne Rich – uttalat och offentligt lesbisk – ville att Bishop skulle vara mer öppen i att skildra sin sexuella orientering. Efteråt beklagade sig den något äldre poeten: ”I want closets, closets, and more closets!” Det finns dock några avslöjande kärleksdikter som förblev opublicerade under hennes livstid – en av dem är ”Sonnet”, vars slutord når fram till bekännelsen: ”the rainbow-bird / from the narrow bevel / of the empty mirror, / flying wherever / it feels like, gay!” Där finns också ”Breakfast Song”, med en intim och tydlig kärleksförklaring till Alice, som också indikerar hennes nära förestående död.
I dikten betonas Alices blå ögon – ”awfully blue” – en referens hon bevarade i flera av manuskriptversionerna till ”One Art”, en dikt som bär tydlig prägling av en kärlek som är på väg att upphöra. Den ”stoiska humor” som Lowell identifierade hos Bishop ger i dessa dikter vika – men inte helt ändå, för även om förtvivlan bereds utrymme finns det också plats för ett motstånd mot sakernas villkor. Så bärs hennes dikter av dubbla identiteter, inte enbart i kraft av att vara både spontana och kalkylerade, utan också genom att vara både allvarliga och raljanta. Som det står på graven: ”awful but cheerful”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.