Nyligen utkom Madeline Millers långnovell Galatea på svenska, och sedan tidigare har vi kunnat läsa Kirke. Det här är en författare som aktualiserar antikens myter på ett förträffligt sätt, och det började hon med i sin debut Sången om Akilles, från 2011. Att den blivit populär på sociala medier de senaste åren kan nog delvis förklara varför den kommer på svenska nu, men inte varför det har dröjt så länge: redan innan TikTok-skaran upptäckte den hade den hög status bland HBTQ+-människor.
Samtidigt ska inte TikTok-effekten överdrivas: det är liksom inte Millers fel att många hajpar hennes roman. Hon behöver inte anpassa sin historia till nutiden på något krystat sätt för att göra antiken levande och relevant.
Berättelsen är välkänd för den som tagit del av Homeros Iliaden, eller eventuellt filmen Troja som kom 2004. Alltså halvguden Akilles öde, utifrån kriget om Troja. Det är berättat från den emfatiskt skrivna vännen Patroklos perspektiv. Stackars Patroklos har råkat knuffa en mobbare så att denna slagit i huvudet och dött, och straffas med landsflykt. När Akilles skickas till kentauren Keiron för att öva stridskonst följer Patroklos med. Efter tre år tillsammans är de ett par, till Akilles mammas förtret – havsgudinnan Thetis, alltså. Och så uppdagas att prinsen Paris har rövat bort den vackra Helena från kung Menealos, och så inleds slaget om Troja, med Akilles som stridande part, och Patroklos som vapenbärare.
Miller vet vad som behövs för att gjuta liv i en berättelse för att göra den spännande trots att utgången är så given. Dessutom är ju slutet ödesbestämt – Akilles är medveten om att kriget medför hans egen död. Det Miller gör bra är människogestaltningen. Porträttet av Patroklos är inkännande och inlevelsefullt, och han görs till en levande gestalt, trovärdig och autentisk.
Visst kan man tycka att hans blick på Akilles är tröttsamt idealiserande, men den är å andra sidan tänkbar som en naturtrogen skildring av förälskelsen. Med det sagt blir det lite för många inzoomningar på Akilles blonda hår och släta hud, och att han saknar brister. Vreden kanske du undrar över, den vrede som Homeros betonade som så avgörande för hans debacle. Jodå, den finns där, men den balanseras av ett oväntat tålamod. Är det för att göra honom mer modern? Han blir i vilket fall i den här romanen mer komplex än den platta och endimensionella typ Homeros gör honom till.
Patroklos blyghet och mindervärdeskomplex är fint tecknat. Och den hemliga, klandestina kärleken mellan honom och Akilles är fullt tänkbar även den. Att ett fiktivt verk som aktualiserar antikt stoff lätt får ett didaktiskt drag är väl oundvikligt, och en del referat är oundvikliga: ”Som Odysseus sa var det vanligt att pojkar var varandras älskare. Men den sortens vanor övergavs när de blev äldre, såvida det inte gällde slavar eller pojkar som fick betalt. Våra män tyckte om att erövra; de litade inte på en man som själv blev erövrad. […] Alla kände till Tantalos eviga kval. För att bestraffa hans förakt för deras förmågor hade gudarna kastat ner honom i underjordens djupaste håla. Där pinade de kungen med ständig törst och hunger, alltmedan mat och dryck fanns strax utom räckhåll.”
På samma spår är krigsskildringen onödigt utdragen, något som förvisso motiveras av att krig gärna antar sådana förlopp. Det hade kanske också varit svårt att skildra det tioåriga kriget på ett mer komprimerat sätt. Miller undervisar på Yale University om just hur man bearbetar antikens verk för en modern publik.
Det är en balansgång. Patroklos tvingas följa med till krigsskådeplatsen som Akilles högra hand. Och tja, han lånar också bokstavligen ut sin högra hand i deras enda sexscen, när de onanerar åt varandra. Miller anpassar sin roman till en publik som eventuellt skulle förfasa sig över mer explicita sexuella aktiviteter än så – här dominerar trånaden. Och våldtäkterna som utförs på krigsoffrens kvinnor, förstås. Här har historien stått still genom årtusendena. I sin essä ”Iliaden eller sången om styrkan” skriver Simone Weil om nutidens oförmåga att se bortom de materiella värdena, att det också borde gå att tillämpa exakthet på känslor: ”Begreppet gräns, mått, jämvikt, som borde vara normer för vår livsföring, står nuförtiden enbart i teknikens tjänst. Vi är geometriker bara när vi vänder oss till materien; grekerna var geometriker framför allt när det gällde övningen i dygd.”
Akilles mamma Thetis skuggar sin son och hotar Patroklos. Hon är förfärande och liknar i viss mån Rilkes änglar från Duinoelegierna. Och det ödesbestämda som hägrar över Akilles och Patroklos distanserar historien från vår tid. Eller? För nog har vi, hm, vuxit ifrån den typen av vidskeplighet? Det blir inte riktigt klart varför grekerna så starkt trodde på dessa profetior. För att de så ofta slog in? Att så tjänstvilligt utföra människooffer, till exempel, tillhör det som borde få en nutida läsare att ifrågasätta normer. För självklart finns det också hos oss företeelser och vanor som kommer att väcka avsky hos framtidens människor.
Även om de krigiska idealen är normaliserade i den här berättelsen öppnas för en pacifism hos till exempel Odysseus, som försöker spjärna emot kriget och bara motvilligt deltar som soldat. Detta hör till förtjänsterna med Millers roman, dessa små inslag av tvivel och subtila förskjutningar. Kärlekshistorien mellan Akilles och Patroklos är i sig inte så märkvärdig och ter sig ibland lite ologisk, men det hindrar inte att romanen lyckas hålla spänningen vid liv. Och ja, det är mycket död, men också mycket liv.
Att Sången om Akilles blivit så populär kan nog delvis förklaras med att den grekiska mytvärlden är så stark, och att många fortfarande känner sig bildade när man tar del av den. Det hela liknar i viss mån de Illustrerade klassiker – alltså tecknade serieversioner av fiktiva verk – som var populära när jag var barn. En genväg till bildningen, javisst, men i Millers fall också en fördjupning – välskriven och engagerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.