The Emperor of Gladness, Ocean Vuong, Jonathan Cape

 

Ocean Vuong växlar mellan att skriva poesi och att skriva prosa. Efter två formidabla diktsamlingar – Natthimmel med kulhål och Tiden är en mor – samt en lika formidabel roman – En stund är vi vackra på jorden – har han nu på senvåren gett ut sin andra roman. The Emperor of Gladness lär komma på svenska i höst på Brombergs, men vi som har svårt att ge oss till tåls har förstås redan läst den på engelska.

Vuong påbörjade boken redan 2015, det vill säga innan han debuterat. Vad är då ”Gladness”, kanske du undrar? Det är en liten håla i Connecticut, där en nittonårig deprimerad kille, Hai, ställer sig på en bro för att begå självmord, men räddas av en åttiotvåårig änka, Grazina. De blir sedermera goda vänner, där Hai agerar som hjälpreda åt den stundtals svårt dementa kvinnan, och ser till att hon tar sin bromsmedicin, som med en smidig eufemism får heta ”vitaminer”. Till exempel leker de krig, och gränsen mellan vilka krigen är styrs av hennes mående – ibland leker de det amerikanska inbördeskriget, ibland Vietnamkriget (det som kallas ”det amerikanska kriget” i Vietnam). För att hålla Grazina någorlunda på jorden har Hai en stående fråga: ”Vad heter presidenten?”

Svaret är Barack Obama, något Grazina oftast är medveten om. För året är 2009. Hon tampas med elementen på den ogästvänliga platsen, och en oväntad vänskap uppstår mellan det omaka paret. Men det är lång ifrån någon feelgood i linje med – vad vet jag? – Tisdagarna med Morrie eller Driving Miss Daisy. Det finns många spöken från Grazinas förflutna, och även Hai hemsöks av ett dåligt samvete, då han ljuger för sin mamma att han går läkarlinjen. I själva verket är han svårt beroende av opioder och gör inte mycket annat än att då och då vara Grazinas personliga sköterska, hon som i sin tur hålls gisslan av ett förflutet som krigslyktning.

Det är som väntat en ren fröjd att ta del av prosa skriven av någon som är i full besittning av romanens alla färdigheter. Så målas bilden av Gladness upp i all sin brist på glans och glädje: ”We are the blur in the windows of your trains and minivans, your Greyhounds, our faces mangled by wind and speed like castaway Munch paintings.” I folkmun kallar de stan för ”djävulens armhåla”. (Vad var det Kurt Vonnegut kallade Dresden? ”The arse of the world.”) Där får Hai jobb på en liten sylta, med en chef som drömmer om att bli en stjärna i wrestling-cirkusen.

Bilden av USA som målas upp är sträng och dyster. Den ironiskt namngivna staden Gladness blir ett mikrokosmos, som härbärgerar många av de problem USA ställts inför under 2000-talet, som arbetslöshet, lågkonjunktur, drogberoende, trasig offentlig sjukvård, polarisering. Genom Grazinas mentala tidsresor får vi inblick också i historiska problem, och den rasism som landet fortfarande befinner sig i. Med snillrik komposition väver Vuong in familjehistorierna – både Grazinas och Hais – och skapar en juxtaposition som belyser skuggsidor och trauman i både den personliga och kollektiva erfarenheten, och det är kanske det som imponerar mest med just den här romanen, att följa Vuongs utveckling som författare. Här ges en lektion i skillnaden mellan att önska det som skänker lycka och att önska det som är acceptabelt: hellre det som är acceptabelt, eftersom det har en chans att bli mer varaktigt än lyckan.

Kanske en oväntad liknelse, men på något plan skriver Vuong en uppdaterad version av Thomas Hardys romaner, de som kartlade och återgav ett lantligt engelskt 1800-tal, där Vuongs fokus ligger på de problem USA står inför. Båda har en förmåga att låta individer representera ett större sammanhang, utan att låta den allegoriska överbyggnaden skymma berättelsen. Båda har också utvecklat en sund skepsis mot all form av sentimentalitet, som får dem att våga närma sig stora och starka känslor och skildra dem på ett sätt som måste kallas naket och rått. Hård realism, helt enkelt, förmedlat på ett sinnligt och vackert språk. Det här är en avsevärt längre, avsevärt mer ambitiös roman än En stund på jorden är vi vackra.

Vuong lutar sig mot det pretentiösa, utan att få det att tippa över och bli överlastat, i denna roman som ytterst handlar om den tunna gränsen mellan att ljuga för sig själv och att ljuga för sin omgivning. Den glömska som Grazina drabbats av blir både en välsignelse och en förbannelse: ”Because to remember is to fill the present with the past, which meant that the cost of remembering anything, anything at all, is life itself. We murder ourselves […] by remembering.” Romanen tar också upp om det ens går att åldras med värdigheten i behåll (tveksamt, va?).

Inledningsvis sa jag att Ocean Vuong växlar mellan poesi och prosa. Fast gör han det? Är inte hans skrivande i sig genreöverskridande, med berättande dikter och poetisk prosa? Grazina blir skärrad när hon får höra att Hais planer är att bli författare: ”You wanna be a writer and you want to jump off a bridge? That’s pretty much the same thing, no? A writer just takes longer to hit the water.” Vuong är en författare som tar sådana språng i sitt skrivande, och varje ny bok är en gåva.