Två saker kännetecknar den svenska samtida serieromanen. Dels är den ofta tecknad i en indiestil som är primitiv och gritty, dels är den ofta utpräglat självbiografisk. Det är ingen tillfällighet att den första doktorsavhandlingen i världen om självbiografiska serier var svensk – Nina Ernst Att teckna sitt jag, som kom 2017.
Därför är det inte förvånande att Scott Hubers första serieroman Ingen brist på tankar är både självbiografisk och tecknad i den gråmelerade stilen, där indie-estetiken förstärks av en skrift som gärna lånar sig till skrivstilen. Det handlar om Scott och hans anknytningssvårigheter. När han var barn skilde sig föräldrarna. Parallellt med de minnena får vi en historia i nutid där han har svårt att bli kvar i relationer någon längre tid. Pappan berättar att han blivit lämnad, ett mönster som sonen upprepar.
Det finns en kille som Scott fortfarande är kär i, vars namn är redacted (överstruket). Han blev dumpad på snapchat, och försöker nu ta sig vidare, vägledd av välmenande kompisar. Scotts självkänsla är låg, och som alla i hans situation gärna konstaterar, har han ”ingen brist på tankar”, vilket också blir en talande titel för hans självbiografi så här längt. När kaffe hälls upp blir det i en Det osynliga barnet-mugg, vilket förstås är högst signifikativt.
Huber är utbildad på konstfack, och det är en bildmässigt genomarbetad komposition, som styr berättelsen och ger den stadga. Det är en stil med några smått surrealistiska drag. Djur blir Scotts följeslagare, med en talande anka som inleder och avslutar historien. Även om Scott har kompisar är det här en skildring av ensamheten och dess påverkan på psyket, illustrerat i en anekdot om en man som dör i sin lägenhet, och det tar tre år innan hans lik upptäcks – de enda meddelanden han hade i sin mobiltelefon var spam från Greenpeace. Trots ensamhetstematiken finns det en fin scen där Scott som vuxen försonas med sin pappa.
Jag skrev nyligen om Alva Skogs serieroman Taggig, som också har ett HBTQ+-tema. Hen fokuserade också på huvudpersonens relation till pappan, fast på ett mer sårigt sätt. Huber jobbar med det monokrona, med några enstaka gula inslag. Det är en särpräglad stil, som pendlar mellan det fördragsamt behagliga och det nervigt oroande. Olika populärkulturella fenomen ingår i berättelsen, som tinder, Dardels ”Den döende dandyn”, musikinslag av Lill Lindfors och Sara Parkman, samt filmtittande på Brokeback Mountain.
Det är en serieroman som tar sig an en erfarenhet med kaosig energi. I kaoset uppstår en del insikter av universellt slag: ”Att inte be om kärlek för ofta för att bli avvisad men ändå tillräckligt för att överleva.” Många kan nog känna igen sig i Hubers allmängiltiga berättelse om att bli sviken, och hur svårt det är att upprätthålla balansen mellan att vilja förstå vad som händer och faran i att övertolka vartenda lilla besked och varje ringa tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.