Mingel, Skurups skrivarlinje 2025, Ellerströms

I lördags läste jag Gunnar Nirstedts debattinlägg i DN om de seniora förläggarna Per I Gedin och Eva Bonnier, som beklagade sig över förflackningen inom det litterära fältet, och att det var mycket bättre förr. Nirstedt håller inte riktigt med, och tipsade om de nya möjligheterna som finns för oetablerade författare, till exempel genom nystartade tidskrifter (både online och i pappersform) och de många uppläsningar som rutinerade rävar sällan visar intresse för.

Bild: Skurups skrivarlinjes instagram

Ett annat tips är Skurups skrivarlinje, som sedan 1986 ger ut en antologi med bidrag från vad som stundom kan bli etablerade författare: Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý, Ylva Gripfelt, David Zimmerman, Anna Axfors, Frej Haar, Maria Bodin, Alice Dadgostar, Ylva Gripfelt, Isak Gröndahl, Ellen Nordmark … 

Det står fortfarande skrivet i stjärnorna vad som eventuellt ska hända med årets arton aspirerande författare, som nu ger ut antologin Mingel. Att det här finns talang med potential att väcka intresse hos någon som heter Gedin eller Bonnier i efternamn tar jag för givet, likväl som att de genast kontaktar Skurup för att lägga vantarna på någon eller några av dem.

En sak man bör ha i åtanke när man läser debutanter är en viss fördragsamhet för små skavanker. Ibland kan jag ta mig för pannan när någon tar ett felbeslut, men det är som det ska vara. Perfektion är dessutom gravt överskattat, och förhoppningsvis något de här arton författarna inte strävar mot. I gengäld hittar jag arton modiga namn. Bara sex av dem skriver poesi, vilket möjligen speglar en verklighet, där den konventionellt skrivna prosan dominerar.

Poesin först då? I bokstavsordning, för säkerhets skull. Agnes Bjerlin Åkesson utnyttjar mellanrummen i sitt bidrag, i något som befinner sig mittemellan fragmentet och narrativet. Det är en diktsvit där det latenta våldet bidar sin tid, och kontrastverkan skickligt och effektivt speglar innehållet. Fylgia Flohr skiver i blandformen prosapoesi och skildrar en ganska typisk kärlekshistoria, med drag av fiktion (vilket föranleder följdfrågan: är kärlek en fiktion?), men frasen ”Vilken frihet att vara din” ger det hela ett starkt intryck av autenticitet och originalitet.

I Nellie Johanssons dikter är det kortkort, i hårt hållna fraser om kroppen och vad som krävs för att överskrida dess begränsningar. Clara Lundberg i sin tur blandar prosa och poesi och söker nya former för berättandet, i en skildring av en socialdemokratisk finansministers vedermödor (med ganska oväntad utgång). Hos Johanna Philipson dominerar ett brett känsloregister, och Minna Righard ger i sex tablåer förutsättningarna för ett relationsdrama, mittemellan det som sker och det som vore önskvärt.

Nu låter kanske min bedömning av poesin snål? I så fall beror det på att jag anar något som inte helt har utvecklats, och det är svårt att säga vart det ska ta vägen. Righard ger oss antydningar mot ett nyskapande förhållningssätt, medan Philipson skulle behöva konkretisera sina rader.

Och prosan är inte lättare att kategorisera. Tidigare år – jag har läst nio av de tidigare antologierna – har prosaisterna ibland en benägenhet att skriva för tamt och konventionellt. Här kan jag skönja mer experimentlusta än på länge. Generellt gäller för många av dem att de behöver samla på sig mer erfarenhet innan de kan kalla sig författare. ”Brinn för livet / och beskriv det”, som Bodil Malmsten formulerade det i en dikt. Eller med Sara Lidmans norrländska lakonism: ”Lev!”

Isak Adolfssons bidrag tar oss tillbaka till året 1869, med svälttider och desperation. Det är skickligt skrivet, och storyn är fängslande, men ivern att förklara för mycket går att bearbeta. Desto mer rastlös är Hanna Boman, och går en svår men lyckosam balansgång mellan det raljanta och det högstämda, i en språkligt innovativ och riktigt originell prosatext som klarat sig bättre utan onödig filosofisk barlast (jag hoppas det är sista gången jag i en skönlitterär text får läsa: ”Vad skulle Butler säga?”). Annars är det här en text som vågar utmana behovet att smickra läsaren, och behåller ett fränt tilltal, som en påminnelse att bra litteratur ska våga störa läsaren.

Lovisa Eriksson blandar olika former, och blandar också in Duras, som blir den mest väntade referensen. Bäst gillar jag storyn om killen som jagar en ADHD-diagnos för att få tillgång till medicinen (påminn mig om att jag inte ska bocka av varje drogreferens i den här samlingen, för det har jag inte utrymme för). Det jag gillar mest med Max Gazi Bergqvists queera bidrag är hur han avslutar sin novell om en ung man som inväntar mognaden: ”Jag lovar att jag ska välkomna dem, lärdomarna, förstörelsen. De får göra som de vill, med fria tyglar. Nyansera mig, men fram till dess, låt mig vara. Låt mig vara ung.” Det är ett desperat rop som bryter av skildringens tidlösa och själlösa knull (det blir inte bättre för attt det sker i Paris). Texten är som en Lana Del Rey-låt, där sjaskigheten blir något mer än en billig pose.

Azize Günes skriver med både drömsk blick och skarpsynt intelligens, där hon gestaltar en persons erfarenhet helt utan filter. Det är ett ovanligt sätt att berätta, och lika ovanligt är det att hon har valt att låta en äldre kvinna berätta. Det mer konventionella står Erik Hultin för, i en skräcknovell om ett barn i en skrubb: den fyller sitt syfte (att skrämmas). I Elsa Kempes text är det två tjejer i skolåldern som utgör huvudpersonerna, i en skir skildring av något obestämbart. Och Nicholas Martins två noveller är det glömskan som är det sammanhängande temat, och han är något på spåren i sin strävan att förmedla upplevelsen av sorg.

Glömskan finns även i Erik Nilssons bidrag, som handlar om demens. Han lutar sig starkt mot det absurda. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men både Martins och Nilssons novell avslutas identiskt, med att en person säger till en annan: ”Vi måste nog prata om en sak”, respektive: ”det är något vi behöver prata med dej om.” I Ulf Rådbergs text är det nära till skrönan – kanske den svenska litteraturens svåraste gren – där tiden gått i stå. Det handlar om en schimpansunge som rymmer från cirkus någon gång kring 1960, och tas om hand om en luffare. Det är en väldigt originell novell, där jag egentligen bara har betänkligheter kring slutet.

Moa Sjölins två noveller utspelar sig i ett slakteri och på stranden. Det är uppenbart en författare som söker ett eget uttryck, och det kan hon säkert finna, men hon behöver renodla berättandet – språket har hon redan till skänks. Slakteriet förekommer även hos Isaias Tuolde, som detaljerat och grafiskt skildrar livet på landsbygden, i novellens form. Han har definitivt ett eget uttryck, men liksom när det gäller Sjölin hade jag önskat mer av exempelvis Rådbergs och Hultins förmåga att också berätta en historia.

Nåväl, det är ett mingel som nu är avslutat. Deltagarna har lanserat sin bok och bör hörsamma vad Nick Caves mamma sa till honom när han uttryckte mindervärdeskomplex inför att få en medalj av professorer på ett universitet i Australien: ”Head high – and fuck ’em all!” Med andra ord ska de fortsätta hålla huvudet högt, vara stolta över sin bedrift, och oavsett om vi får se deras namn i en egen bok i framtiden har de åtminstone en gång debuterat. Avslutande råd: se inte bakåt – se framåt.