Dagsmeja, Mats Ahlberg, Balders förlag

 

För cirka tjugo år sedan hölls en omröstning om vilket som var det vackraste ordet i svenska språket, och vinnaren blev ”dagsmeja”, ett ord jag fick slå upp i en ordbok (som man gjorde på den tiden), för i min uppväxt i det egentliga Norrland – Umeå – användes det aldrig, även om jag fattar att sydsvenskar gillar när istappar smälts i det bistra solskenet. Dagsmeja är också titeln på Mats Ahlbers bok med betraktelser, samlade under en relativt lång tid.

Ahlberg var fram till årsskiftet mångårig redaktör och utgivare på kulturtidskriften Balder. Hans bok är ett exempel på nature writing. Det närmaste jag kommer att tänka på är Anne Dillards korta essäböcker, som också pejlar in stämningslägen som naturen orsakar. Ahlberg skriver krönikor om möten med naturen, och det är just mötet som är hans angelägna ärende.

Där finns förstås också en del möten med människor, men dessa möten tillåts inte övertrumfa möten med exempelvis en räv på blixtvisit. Det vore förstås lätt att raljera över de idealistiska anspråken i denna otidsenliga bok. Men varför otidsenlig? Jo, vi har ju gett upp naturen: studera nuvarande regerings åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Deras lösning: att helt ignorera alla avtal som siktar på att hejda temperaturökningarna. Gissa om det kommer att slås värmerekord i sommar.

Livet sägs enligt filosofin vara så vackert eftersom det har ett slutdatum. Numera får vi väl säga detsamma om naturen. Jag växte upp i den inbilska tron att det skulle få vara för evigt, men vi vet ju att det bara är en tidsfråga – solen hinner inte ens slockna innan vi har förstört allt liv på den här planeten. Ahlbergs inkluderande av skogen och lantlivet inbegriper också en vädjan mot mejerinäringens monopolisering och kapitalismens fatala skadeverkan på lantbruket.

Den här typen av tankeböcker inbillar jag mig var vanligare förr (och med förr menar jag för precisionens skull det sena 1900-talet). Ahlberg driver ingen tes utöver att betona det värdefulla som finns i naturen. Mer specifikt: vördnaden för det som lever – i människan, i djuren, i växtligheten. På gott och ont har boken tillkommit under en längre process, som i ena stunden kan referera till journalisten Ulla-Carin Lindquists sjukdom och död (hon dog 2004), och i nästa resonerar kring Carl-Göran Ekerwalds 92-årsdag (han dog för en dryg månad sedan, 101 år gammal). De politikernamn som refereras till heter Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. 

Men tidsspannet gör det också till ett ovärderligt dokument. Och texten om Lindquist tillhör bokens vackraste, när Ahlberg återger dotterns ord i radion att något av hennes kommer att finnas kvar om de vill det – en iakttagelse som kopplas ihop med ett äldre minne av en man i Port-au-Prince lyfte rissäckar som om de vägde ingenting alls. Det finns en kraft som kan lyfta vilken tyngd som helst, menar Ahlberg, utan att ”sorgen blir mindre eller mister något av sitt innehåll. Men vår kärlek lyfter den ur gravitationens skugga.”

Med poetens blick rör sig Ahlberg i naturen, och betraktar träden och djuren med förundran. Skräddarna som löper över vattenyta på en småländsk sjö ”syr ihop själva sjön”. Och ödmjukheten smittar av sig. ”Mötesplatser” hade varit en alternativ titel. Inrikespolitikens svängning mot ett mer oblitt samhälle kan också registreras i boken, med Ahlbergs empati för flyktingar och papperslösa. Den debatten är också något som har gått förlorat, då politiken nu enbart snackar om gängvåld, krig och hårdare straff.

Betraktelserna i denna korta bok på knappt hundra sidor är blygsamma, och i brist på bättre ord hyggliga. Ahlberg reder ut relationen mellan att tycka och att tänka, och menar att det sistnämnda allt mer fått stryka på foten, på bekostnad av gaphalsars åsikter. Något säger mig att det blivit ännu värre sedan just den krönikan skrevs. I det litterära kretsloppet ska också finnas böcker som denna, som tänker mer än den tycker.