12 maj 2025

Litterär kalender 2025, [red] Magnus Halldin, Samfundet De Nio och Norstedts

 

Finns det en röd tråd i den senaste antologin som De Nio sammanställt? Den litterära kalendern som publicerats sedan 2003 har en sedvanligt brokig samling essäer, dikter och prosatexter, samt en obligatorisk intervju med mottagaren av samfundets stora pris (i år gör Yuikiko Duke en sympatisk intervju med Göran Greider). Men det är lönlöst att leta efter en röd tråd: här råder andra ideal, med infall som rör sig hit och dit bland kanoniserade och apokryfiska författarskap.

Det är just på blandningen av ämnen det kommer an. Var annars får vi möjlighet att läsa en nyskriven text av Gabriella Håkansson? Här presenteras hon som ornitolog, i en text som tar sin utgångspunkt i året 1816, och biätaren Merops apiaster. Jonas Ellerström skriver 37 anteckningar om sömnen – också det välkommet (”Nätterna är svarta som skiffer”, skriver han, där jag läser in ett underförstått ”chiffer”). Likaså är Sanna Samuelssons text om vidskeplighetens plats i mjölkningsrobotens tid intressant, om pastoralen och mylingen, en text som i all sin korthet väcker förhoppningen att mer ska komma – ämnet utlovar en hel bok.


Och Jörgen Lind skriver en blottläggande text om Gustav Mahlers musik, och formulerar sig vackert om skapandet i allmän mening: ”Den lyckade boken vore fruktansvärd, alltså inte i mån av framgång, utan att den i sin fullbordan nådde fram till min bestämmelse”. Blottar sig – i bästa mening – gör också Julia Ravanis, i en text om det intima förhållandet mellan naturvetenskapen och skönlitteraturen. Genom Tolstojs Anna Karenina lärde hon sig ”att kärleken är starkare än någonting annat, men att den trots det ändå inte räcker till för att kompensera allt man offrar för dess skull.” Häpnadsväckande nog avslöjar hon också att hon pluggade fysik för att det hjälpte henne att slippa tänka (det är också anledningen till att jag läser skönlitteratur … skoja!).

Även Torbjörn Elensky skriver om Mahler, om det rätta ögonblicket som kan visa sig i jakten, i bergochdalbanan, i känslan kvällen före julafton, i väntan på Godot, i Marshmallowtestet … Clara Diesen skriver om några bemärkta stolar, däribland köksstolen i Leonard Cohens ”Hallelujah”. Och John Swedenmark skriver en oförliknelig text om radbrytningar i W.S. Merwins engelska översättningar av Lars Norén. Låter det nördigt? Vänta bara!

För kolla här: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson har hittat papyrusfynd från Oxyrhynchos, en antik stad i Egypten. Det har resulterat i översättningar av fragment från Archilochos, samt en hel del vardagliga texter – brev och officiella dokument, slavförsäljningskontrakt och skildringar av lekar med sköldpaddor som tema. För den som vill öka sin förståelse för det dagliga livet i antiken är det förstås nödvändig läsning. Dikterna av Archilochos kan läsas parallellt med Sapfo: ”en gud har skyddat dig / jag lämnats ensam kvar / i mörker / översköljs av ljus igen”.

Här växlas friskt mellan olika texttyper. Kristoffer Leandoer har översatt dikter av D.H. Lawrence (skamligt missförstådd och underskattad i Sverige), men även om dikterna är strålande dröjer jag längre vid Leandoers initierade presentation av författaren. Här visas hur våra svenska arbetarförfattare stod i beroendeställning till Lawrence, något som kunde påpekas oftare. Leandoer skildrar en Lawrence som är lika mångsidig som Strindberg och Almqvist, men också en bister slutsats: ”ett visst mått av elakhet krävdes av den som ville bli skönlitterär författare.” Hur var det Graham Greene sa? Varje författare har en skärva av is i sitt hjärta.

En tidigare pristagare av De Nios stora pris var Lars Forssell, som den nuvarande ledamoten Johan Svedjedal presenterar. Intressant nog var Birgitta Trotzig en smula motvillig mot att ge pris till Tomas Tranströmer, som hon kallade en ”minor poet […] med faktiskt nästan bara en sak och en ton (ehuru kristallklar)”. Är inte Forssell också en aning bortglömd? Jag hittar flera likheter med Göran Greider, årets pristagare: folkligheten, pacifismen, vänsterengagemanget. Är Greider den sista representanten för en genuin vänster?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.