När andra njuter, Quynh Tran, Bonniers

 

Den prisbelönte Quynh Trans andra roman handlar om en mamma och en dotter i Lund. Det är en stillsamt humoristisk och djupt allvarlig berättelse om vanliga människors sökande efter kärlek, skriven med respektfull blick för nyanser.

I sin debut Skugga och svalka skildrade Quynh Tran med osedvanlig precision hur det är att vara mitt i det som sker, men ändå känna sig utanför. Det här är en ovärderlig egenskap för en romanförfattare: förmågan att skildra en verklighet bortom polariseringar och svartvita förenklingar.

När andra njuter, Trans andra roman, handlar om en mamma och en tonårsdotter, bosatta i Lund. Maggie, mamman, har sitt ursprung i Vietnam. Hon gifte sig och hamnade i Sverige, men mannen är sedan länge ute ur bilden. Lana, dottern, har aldrig känt sin pappa. Hon har knivskurit en kille som tafsade på henne, och sedan dess vägrar hon bli ihop med någon.

Maggie jobbar på en japansk salong som ”värnar om stillhetens tradition”. Av beskrivningen att döma är det ett slags spa-anläggning (jag har aldrig satt min fot på en sådan, så jag har ingen aning). Hon har fått korn på en större lägenhet för henne och dottern, men de ska ha fyra månaders hyra i deposition, pengar hon saknar. Högerpolitiker som förespråkar att alla kan unna sig en buffert på ett par månadslöner brukar inte få gehör när de möter ensamstående mammor med lika låg inkomst som Maggie.

Tran växlar berättarperspektiv mellan mamman och dottern, ett grepp som varieras genom att det inte följer den gängse mallen att ge dem vartannat kapitel som huvudperson. Det är med förbluffande pricksäkerhet han tillägnar sig idiomen hos både mamman och den sextonåriga dottern, med extra plus för att ha kanaliserat en tonårings musiksmak (Sabrina Carpenter, Olivia Rodrigo och Alice Boman). Med fin språklig känsla och stillsam humor som inte söker bekräftande gapflabb ges vi ett dubbelporträtt av skör längtan.

Det som förenar de två huvudpersonerna är deras dröm om något större, och hur svårt det är att infria dessa drömmar utan att det får negativa konsekvenser. Hos Maggie handlar det inte bara om att få tillträde till en större lägenhet – hon längtar efter kärlek, liksom dottern gör det. Men båda har skadats på skilda sätt, och hos Lana finns våldet hela tiden latent, som ett uttryck för en frustration som vägrar verbaliseras.

För några år sedan handlade kulturdebatten mycket om identitetspolitik, där det ansågs ofint att gestalta det man inte hade omedelbar erfarenhet av. Det ansågs ”problematiskt” att exempelvis en man skrev utifrån en kvinnas perspektiv. Lyckligtvis har Quynh Tran inga problem alls att göra både Maggie och Lana till två trovärdiga karaktärer.

Det är också befriande att få ta del av två oansenliga individers öden. Kanske ser vi en återkomst för ”den vanliga människan” i den svenska samtidsromanen. Åtminstone har i vår Elin Persson med Pizzeria Roma och Hans Gunnarsson med Den smala lyckan demonstrerat att det är fullt möjligt att skriva extraordinära romaner om ordinära protagonister. Nu också Quynh Tran, med lika oförglömliga porträtt av de vanliga Maggie och Lana.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2025)

Tomhet och ömhet, Isabella Nilsson, Ellerströms

 

Att kunna se saker från olika perspektiv är en önskvärd egenskap, men inte alldeles lätt att uppnå. Vilken tur då att litteraturen finns – och i synnerhet poesin, kanske. För där kan det oväntade ske: mystiska samband uppstår när oförenliga företeelser sammanförs. Kärleken och hatet. Livsviljan och dödslängtan. Ledan och extasen.

Ja, eller Tomhet och ömhet, som är titeln på Isabella Nilssons nya bok, som likt föregångarna befinner sig i gränslandet mellan poesi och prosa, och där nonsens och allvar ges identisk dignitet. I hundra texter av varierande längd utforskar hon kärlekens lycksalighet och förkrosselse. Merparten av boken är en redogörelse för en affär med en gift litteraturkritiker: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser”, som texten lite lagomt gåtfullt upplyser.

Hur var det Stendhal beskrev det i Om kärleken? ”Kärleken är en ljuvlig blomma, men man måste våga gå och plocka den vid randen av en fasaväckande avgrund.” Nilsson bedriver en subtil form av litteraturkritik genom att låta sin kärlekshistoria speglas i böcker av Marguerite Duras, Knut Hamsun, Clarice Lispector, och använder författarna som språngbrädor för sina originella påhitt, alstrade av en blixtrande intelligens och en beundransvärd språkkänsla.

Inte heller räds hon de sublima farorna som Stendhal antyder. I kärleken till mannen formas en besatthet som ekar av mästerverk som Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät, hon som skildrade kärlekens lovsång med dessa ord: ”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet.” Det krävs mer än en gnutta hybris för den som ger sig på att skriva ett klassiskt triangeldrama, men Nilsson har tidigare – med sin Nietzsche-pastisch En bok för ingen – visat att hon inte räds modet att mäta sig med de bästa.

Och därmed är vi läsare bara att gratulera. För Nilsson är en författare som höjer insatsen för varje bok hon skriver. Tidigare har jag läst henne och ofta skrattat rätt ut i luften – kanske för att hon vågar möta svåra och jobbiga ämnen på ett så dråpligt och drastiskt sätt. Den här boken saknar inte heller mörker, men jag märker att jag flera gånger ofrivilligt drar efter andan, i någon slags bekräftelse på hur oerhört pricksäkra hennes iakttagelser kring kärlek och åtrå är. Jag läser och upplever en fysisk reaktion: jag flämtar till, överrumplad av det enkla faktumet hur bra den här boken är.

För att bli extra tydlig: det här är en magnifik bok som tveklöst går att ställa i paritet med Stendhal och Smart, men också med Roland Barthes, vars Kärlekens samtal är en av de böcker Nilsson nämner. En av de kortare dikterna får illustrera: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. / Jag faller på din.” Alla invändningar blåser bort av sådant, och jag kan inte annat än falla handlöst för den här häpnadsväckande boken.

Nilsson rannsakar nyktert affären med den gifte mannen, och skriver klarsynt om kärlekens bestraffningar och belöningar, där båda systemen är lika våldsamma och extrema. Inbilla dig inget annat än att det här är en historia som inte väjer för pinsamma detaljer eller skoningslösa avslöjanden. Effekten blir så mycket starkare när de mörka inslagen ibland bäddas in i ett visst mått av poetiskt lull-lull. Men det är en lindans i avsaknad av skyddsnät, där språket är den hårt spända linan som Nilsson dansar på.

Vore det enbart frågan om ekvilibrism skulle jag nog inte gilla det lika mycket, men Nilsson låter sitt språk hacka sönder. Ibland i ordvitsar som kanske inte alltid undkommer fällan att bli ansträngda, men till största del genomför subversiva attentat mot rimlig grammatik och lämpligt ordval. Som hon skriver i en längre text om melankoli och misslyckanden: ”jag är glad och tacksam sålänge jag får vara ledsen och otacksam”.

Som författare står Isabella Nilsson för något helt nytt och helt eget, men det är bara en del av storheten i hennes författarskap. Hon erbjuder en respit från allt jobbigt och ger nya perspektiv, genom att våga experimentera med så allvarliga saker. Hon visar att i ömheten finns dess bundsförvant våldet, och att vi inte kan få det ena utan det andra. Alternativet är tomheten, och den är vi inte betjänta av.

(Också publicerad i Vi, 4/2025)

Jag hjälper dig inte, Lina Rydén Reynols, Ellerströms

 

Det finns ett före och ett efter avseende ganska många saker. I framtiden tror jag att den svenska poesins historieskrivning kommer att tala om ett före och ett efter Lina Rydén Reynols häpnadsväckande entré. Debuten Läs mina läppar, som utgavs av Nirstedt/Litteratur 2019, var ett radikalt verk: mångsidigt och utmanande, men framför allt var det en poesi som kom till liv vid högläsning. Nu utkommer på Ellerströms en diktsamling som – efter en halvtvär gir med allegoriska ”poesiromanen” Använd dem som du vill – fortsätter i debutens anda.

Det är en förbryllande bok, förbannat svår att kategorisera som annat än ”experimentell diktsamling”. Den är helt uppburen av styrkan som uppstår av vissheten att det är exakt så här dikterna ska skrivas. I korthet handlar det om våld, om den oroliga samtiden, men det är också en manual till ett liv som inte betraktar döden som dess antites. Dess ingång lyder: ”Stumt är ingenting som lever / Men vad lever”.

Omslagets låter titeln speglas och ställas upp och ned. Även det är genomtänkt och kongenialt med bokens innehåll. Poesi ska skrivas på tvären (alla sanningar ska sägas snett, som Emily Dickinson visste). Rydén Reynols poesi är inte heller inställsam. Att läsa henne påminner om det omslaget försöker demonstrera: bokstäverna förflyttar sig, orden går itu, språket blöder sönder, men ny mening (åter)uppstår. Det är dikter som uppvaktar ens vilja att läsa dem fram- och baklänges. Diktjaget lever, men är också dött – något annat sätt att förhålla sig till omvärlden går inte att uppbåda.

Det är en dikt som hela tiden får läsaren att sätta sig på helspänn: ”Var inte ledsen / Vad vore du / om inte jag / kunde dö”, som det lyder i några av de gåtfullt absorberande raderna. Genom samlingen finns en sammanhängande berättelse, som visar hur våldet sysselsätter sig. Dikten uppmanas att se sig själv i spegeln: allt som sägs inte bara kan utan ska vändas mot dig.

Två inslag sticker ut: dels avsnitt med en intervjuare, dels några längre dikter med dubbla trokéer (alltså den tvåstaviga versfoten med betonad-obetonad stavelse):

ingen vila

gå i cirkel

aldrig färdig

sitter inne

det är ljud när

sågen skär i

annan kropp

Dessa dikter är förstås längre än detta utdrag kan göra rättvisa, och effekten påminner om hur det är att läsa Ann Jäderlunds Mörker mörka mörkt kristaller. Även Rydén Reynols skriver en dikt som slår i botten, och upptäcker att också den har en klang, en klang som ibland kan erinra om Gunnar Björlings ordknapphet. Ramsorna har rim men ingen reson, kunde man säga, och de knyter ihop det andra narrativet, intervjuerna som liknar rannsakan eller förhör.

Det finns en inneboende fara i Rydén Reynols poetik, när hon underminerar alla utsagor: när allt kan speglas till sin motsats kan det bädda för relativism. Men hon undviker det, genom vad jag uppfattar som två nödvändiga ingredienser. Dels handlar det om en pigg fantasi som aldrig slumrar, dels handlar det om en språkkänsla av sällsynt slag. Och en sällsam glädje i att utforska abjektet, att närma sig det frånstötande: ”Ett äckligt litet ansikte / som förvrids av allt det vill rymma / Så underbart”. Dikterna väjer inte för det som är fult, vulgärt och kitschigt:

Tryck ansiktet mot jorden för att hitta ett mörker

där det går att se

en önskan

som inte finns

Dessa dikter bekräftar världen så som den ser ut, och tar upp frågor om existensen: har vi glömt villkoren som följer med att vara vid liv, att det alltid sker på bekostnad av andra? Dikterna aktualiserar att vår värld består av så mycket prat, och så lite samtal. När dikterna ges kropp i rummet – när de högläses – uppstår också något förbluffande: en rytm, en dov basgång, en distinkt kadens. Rydén Reynols driver ”en talkör”: varför är jag inte förvånad?

Jag hade läst poesi i tjugo år innan jag började skriva om min läsning på bloggen bernur (2006). Givetvis finns det ett visst mått av kalkylerande när jag väljer vilka böcker jag skriver om: om jag antar att jag har något att säga om boken vill jag gärna läsa och skriva om den. Även om jag varit ett stort fan av Rydén Reynols ända sedan debuten – vi nominerade den till Borås Tidnings debutantpris (poesiåret, när alla böcker var diktsamlingar!) – kunde jag inte föreställa mig hur bra den här boken skulle vara, eller vilken eufori den skulle försätta mig i. För att vara tydlig: en bok som får mig att tänka på Ann Jäderlund och Gunnar Björling är en ohyggligt bra bok!

Man kan fråga sig ibland: vad kan poesin göra? Vad är dess användbarhet? Jag ser ett omedelbart uppdrag för en bok som denna, som jag läser i kölvattnet av den senaste undersökningen som visar att allt färre unga (i åldern 18-29) läser, men att de gärna skulle vilja. Hur ska läsningen göras attraktiv för de som ägnar i snitt sju timmar om dagen åt sina mobiltelefoner?

Jag anbefaller Lina Rydén Reynols bok Jag hjälper dig inte. Inte för att den lanserar någon läsfrämjande programförklaring. Tvärtom är det en bok som skickar sin läsare rakt ut i svindel, men det är en konstruktiv och kreativ plats. När dikten säger: ”Ingen har någonsin funnits i mig”, vad svarar du då som läsare? Du svarar: ”Den här boken finns i mig. I dag och i morgon och för alltid.” Att få en sådan gåva utklassar allt du kan göra på tiktok, instagram, snapchat etc etc …

Onda blommor, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur; Samla noveller, Kolon

 

Första gången jag såg författarnamnet Gunnhild Øyehaug var på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Bland de nya titlarna på engelska fanns hennes novellsamling Knots (Knutar). Förgäves letade jag efter den på svenska: märkligt att den i stället fanns på engelska, där den hyllats av James Wood i The New Yorker. Efter ett par år kom på Nirstedt/Litteratur Marie Lundquists översättning av romanen Presens maskin, och strax därpå även Knutar. Och nu hennes senaste novellsamling, Onda blommor, återigen översatt av Lundquist.

På lite drygt 100 sidor återfinns 25 noveller, i ett format som kan få en att tänka på Lydia Davis. Men Øyehaug är en mer originell författare. I det nya gymnasiet som sjösätts i höst ingår kreativt skrivande i svenskämnet. Det går nog att ägna en hel termin på att använda den här bokens inledningsmeningar för att låta eleverna gissa och skriva vidare på novellernas fortsättning:

När jag satt på toan och menstruerade föll en ganska stor bit av min hjärna ner i toaskålen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro när jag kände något dra mig i svansen.

En morgon, helt ur ingenting, föreslog Rut att vi skulle sluta med pistoler.

Vi hade inte ätit något på tre dagar när en död man flöt förbi oss ute i älven.

Den stackars kvinnan som sitter på toa och tappar en avgörande bit av hjärnan är ornitolog och ska disputera, men just den delen av hjärnan som lagrar fåglars klassificering är borta. Liksom i flera andra noveller utgår Øyehaug från en konkret verklighet, som sedan saboteras av mardrömsartade inslag. Tre kvinnor överlever en flygkrasch, och undrar om de har hamnat i en barnbok eller en hypertext, där de kan klickas på och hamna i en annan berättelse: då flyter en död man förbi. Vad ska de ha honom till? De har inte ätit på tre dagar …

I titelnovellen är det en busschaufför som plågas av en babblande passagerare. Hon var tidigare taxichaufför men var impopulär då hon inte gärna pratade med kunderna. Fast så gör novellen ett stopp: huvudpersonen är inte alls någon busschaufför som varit taxichaufför: ”Allt det här är med andra ord uppdiktat. Hade det varit en skog vi hade gått igenom skulle vi nu kommit fram till en glänta: sanningen.” Men huvudpersonen förföljs i stället av en snacksalig man på gymmet, som tålmodigt försöker charma henne med vitsar. Fast i stället handlar det om de onda blommorna, de som hos Baudelaire är bildliga, men i novellen är högst bokstavliga.

Ja, många av novellerna har detta ”i stället” inbyggt i sin konstruktion. Detta gör dem svåra att förklara: allt blir och betyder ”något annat”. Hela tillvaron rämnar, och de förutsättningar och villkor vi vant oss vid upphör att gälla. Världen blir opålitlig, eftersom de tecken som ska tydas är utbytbara. Det här innebär att allt är möjligt – en enorm frihet för en författare, förvisso, men med det följer också ett stort ansvar: vi läsare vill bli förvånade, men vi drar öronen åt oss om vi känner oss lurade, om författaren tar för enkla genvägar. Øyehaug ger sina noveller dråpliga utgångar. Som ”Mationalnuseet”, där tavlorna hänger upp och ned – en idé Rachel Cusk verkar ha snott till den första berättelsen i sin senaste bok Parad.

Ibland är det drömmarna som uppenbarar den mer autentiska verkligheten. Och Øyehaug är en författare som gör vad som faller henne in. På ett sätt sysslar hon med skräck. Novellerna utspelar sig i gränsland, där myt och saga blir naturliga inslag i verkligheten. Det norska ordet för saga – ”eventyr” – passar bättre, och pekar ut det äventyrliga i dessa märkliga texter. För det är ett äventyr att läsa Gunnhild Øyehaug, som prioriterar fantasin och den oförutsägbara föreställningsförmågan. En av novellerna handlar om svårigheterna att som död boka en flygbiljett. En annan om svårigheterna att besöka Virginia Woolfs hem, ”Monk’s House”, om man inte kan vara säker på hur toaletterna fungerar.

Det går alltså aldrig riktigt att lita på sinnesintrycken. Så blir också en del av novellerna utsatta för en slags protest, där ett kollektiv – ”Vi” – opponerar sig på något inslag i den text vi precis har läst. Det är ett postmodernt inslag, som förstärker de absurda inslagen. I stället för att jämföra med Lydia Davis borde en svensk läsare ha närmare till hands att uppsöka Hjalmar Söderbergs lika korta Historietter. I synnerhet en absurd novell som ”Spleen” blir nu i efterhand något som anakronistiskt verkar ha inspirerats av Øyehaug. Ungefär som när Borges skrev om Kafka och hans föregångare, hur det går att hitta spår av Kafka hos exempelvis Gogol.

Och Øyehaug liknar en skandinavisk Borges. Hon debuterade med en diktsamling, och hennes produktion växlar mellan romaner, novellsamlingar och essäböcker. Liksom hos Borges är fiktionen hennes ärende, och båda luckrar upp gränserna mellan det skönlitterära och fackprosan, så att det blir lika mycket ett äventyr att läsa essäerna som det är att läsa novellerna.

Det är en ynkedom att Øyehaug inte har fått ett större genomslag i Sverige. Hon är en av de mest originella författarna jag har läst på senare år. Men det kanske är det som är problemet: hennes böcker går inte att summera på det där smidiga sättet som gör dem lätthanterliga för referat i dagstidningarnas topplistor.

På norska har nyligen, med anledningen av Øyehaugs femtioårsdag i januari, utkommit Samla noveller, där hennes tre reguljära novellsamlingar ingår (svenska läsare har gått miste om Draumeskrivar från 2016). En novell som inte ingått i någon av böckerna handlar om Johanna, en 63-årig kvinna som bor på prärien. Hon har sett en av Jeff Koons pornografiska tavlor och sörjer att hon aldrig hann ha analsex med sin man, Johannesen. I novellen rör sig drömmen och det vakna tillståndet intill varandra.

I ett efterord förklarar James Wood vad som är det speciella med Øyehaugs noveller. Han betonar de många förvandlingsnumren och menar att hon sammanför det filosofiska arbetet med litterär lek: ”Så snart du får grepet om ei Øyehaug-forteljing, så snart du lærer deg å gi deg hen til dei merkelege og deilige forvandlingarna, byrjar det surrealistiske å endre seg framfor auga dine og bli ganske naturleg, ganske normalt, ganske ’ekte’”.

År og dag. Haiku, Joakim Kjørsvik, Kolon

 

Krävs ett viss mått av galenskap för att skriva poesi? Ingen efterfrågar den; marknaden ger den kalla handen. På ett diffust sätt äger poeten fortfarande hög status, men det är fortfarande i omvärldens ögon närmast pinsamt eller suspekt att ägna sig åt att skriva dikter. Och haikun är en svårbemästrad form, som till och med Tomas Tranströmer hade en obesvarad kärlek till.

Norske Joakim Kjørsvik är något så ovanligt som en prosaförfattare som på senare år sadlat om och blivit poet (det brukar vara tvärtom). Tidigare har jag läst Min döde hund och 25. september-dikterne. Hans senaste bok År og dag. Haiku är ett vansinnesprojekt. Under ett års tid skriver han haiku. Den drygt 500-sidiga kolossen innehåller cirka tusen haikudikter. En av dem nämner faktiskt Tranströmer, och ett par gånger även Basho, den japanske 1600-talsmästaren. Det ska genast sägas att Kjørsviks haiku långt ifrån alltid följer den stränga formen som räknar till 5-7-5 stavelser. Ofta liknar det aforismen, om det skrivs om till prosa: ”Ett läckande paraply är värre än att inte ha ett paraply.”

Men jag översätter, och det ska jag inte behöva göra. Enligt Johanna Larsson, som jag hade ett samtal med i mars om den fantastiska diktsamlingen Bokstavstro på Borås debutantgala, är allt översättning – inklusive de frågor jag ställde till henne. Så är också min text om Kjørsviks bok en översättning av mina intryck. Ju fler av hans haiku jag läser, desto bättre tycker jag att de blir: beror det månne på att jag förstår dem bättre? Att min översättning fungerar bättre ju mer norska jag läser?

Allt är förstås inte guld i den här boken, som lider av det Andrew Eldritch skulle kalla ”a slight case of overbombing”, men det verkar inte heller vara meningen. Det är nog inte heller meningen att man som jag ska läsa boken i ett svep: den har nog en starkare verkan om man låter sin läsning ta i anspråk – ett år? Det finns ändå mycket som jag gillar i boken: alla katter, hästar, hundar, fåglar, harar, fjärilar, sniglar, grannar, alla änglar, all snö, all alkohol och en del droger – och månen som återkommer i sina olika skepnader. Här ingår också en begravning och ett fängelsebesök.

Det Kjørsvik bidrar med är en skärpt uppmärksamhet inför omvärlden, där han visar att vår tillvaro består av öden och människor – ett sammanhang att ingå i. Det här blir allt mer nödvändigt i en tid som lider av svår solipsism, där alla står sig själv närmast. Jag blir avundsjuk på hans blick, och läser dikterna som övningar i varseblivning. Så kan ett av poesins uppdrag formuleras: att lära oss observera mer och se bättre. En av de sakerna som ingår: att hata elsparkcyklar.

Dikterna växlar mellan existentiell leda och häpnad inför allt det vackra som omger oss. Här finns också en avväpnande humor: ”Det nye året, / hvitt som en konvolutt. / Sikkert regninger.” De dikter som fungerar bäst åstadkommer något nytt med den slitna formen. Då kan de tre raderna stå ut och bilda något enhetligt och komplett:

Skjerfet i søla,

en bindestrek mellom

vinter og vår.

(En provisorisk översättning som pedantiskt [parodiskt?] nog lyder stavelseräkningens regler: ”Solen: en halsduk / blir ett bindestreck mellan / vintern och våren.”)

Med lite god vilja går det att läsa Kjørsviks dikter som en skandinavisk ”Song of Myself”, alltså Walt Whitmans storverk med kosmiska ambitioner. Diktjaget är också uppfyllt av både det storslagna och det ordinära. I hans dikter inryms både Burzum och hundbajs. Med hjälp av årstidernas växlingar rör sig diktjaget också mellan stadsmiljö och landsbygd, och konstaterar lika stillsamt som uppfordrande: ”Kanskje er alt / forgjeves, men ikke / vinden i gresset.”

De bästa haikudikterna är de som inte går att reducera till rebusar eller infantila ekvationer. I Kjørsviks grundinställning ingår besvikelser och misslyckanden. När han skriver: ”Ungene spør: Er / det treet eller løvet / som slepper taket” är det en existentiell fråga som lär oss att se annorlunda på träden. Det är ingen liten bedrift av en diktsamling.

Året, Gurli Lindén, Ellips

 

Min första åtgärd som kulturminister skulle vara att lagstadga att bokförlagen måste ange vilka typsnitt som de använder till sina böcker. Glädjande nog har några förlag redan fattat vikten av detta – som det i Vasa lokaliserade Ellips. Till Gurli Lindéns nya bok Året har de använt Indigo Antiqua till inlagan – mycket läsvänligt – och en variant av Scrivano till omslagstexten – oerhört snyggt. En petitess, säger du? Då har du ännu inte fattat vad holistisk upplevelse betyder.

Med sin strama formgivning är det en utsökt bok till det yttre. Senast jag läste Lindén – samlingen Port som kom 2022 – betonade jag hur hon rör sig mellan det storslagna och det blygsamma. Det här är en position som poeter verkar hamna i när de har färre år framför sig än bakom sig. Det verkar vara något som ger poesin en förskjutning mot en större angelägenhetsgrad: vi har sett det i sena böcker hos poeter som Ingela Strandberg, Nils-Åke Hasselmark och Lennart Sjögren, likväl som i Kjell Espmarks sista diktsamlingar. En avskalad ton, som ändå inte leder till förenkling.

Här går tiden både för snabbt och för långsamt. Dikterna återger ett års förlopp i ett diktjags liv. Där finns aktuella referenser till Ukraina, men också redovisningar av minnesbilder från andra krig. Lindéns ord om dagens krig ges en sällsam tyngd då hon i en av minnesbilderna framkallar freden 1945. Och så tar sig minnet bakåt i meandriska rörelsemönster: ”Sista penseldraget över / innan mörkret suddar / ut betydelsen”.

Det är gott om sådana starka bilder. De är också starka just genom att förankras i en levd erfarenhet. Den olycksbådande atmosfären blir följden av försöken att upprätthålla en vardag när tiden är ur led och allt är i olag. En cancerbehandling ställs i juxtaposition med det sjuka i världen; strålningens verkan sammanförs med bombernas utfall. Så blir också dagens flyktingar del av tidlösa rörelser, och naturen utsatt för en allt ohyggligare påverkan. Diktjaget svarar med att slå följe med pantern och räven.

Diktsamlingens fyra avsnitt försöker återförtrolla världen. Lindén skriver en historia i fragment. Det är en utopisk dikt, men så ska väl dikt skrivas i dessa tider. Politiken har misslyckats grovt med att ge oss nya utopier – poesin försöker åtminstone:

Du kommer att vara här

tills du lärt dig språkets betydelse

Tills du lärt dig stava de

osynliga ljudlösa meningarna

och av detta byggt en form

som för dig till det vita formlösa

Där du kan skapa dig själv

och ditt namn vara tydligt.

Det här är dikter som tillvaratar det oförklarliga som omger oss, de mysterier som vi inte vill eller kan få förklarade. Lindéns dikter är vidöppna mot dessa stunder, och genom den sällsynt lyckade kombination av självsäkerhet och ödmjukhet har hon skrivit en diktsamling som bärs lika mycket av sitt mörker som av sitt ljus. Det är en dikt som borde läsas av alla svensktalande poesiläsare, och inte nöja sig med den läsekrets som hör hemma i Österbotten.

Weird fucks, Lynne Tillman, översättning Helena Fagertun, Weyler

 

Helena Fagertun är översättaren som i viss mån har specialiserat sig på en viss typ av bångstyrig och queer prosa, demonstrerat av exempelvis Isabel Waidners Fjollbjäfs och Ann Quins romaner Berg och Tre. Därför är det inte förvånande att upptäcka att hon nu också har översatt en bok som heter Weird fucks, och är skriven av amerikanska Lynne Tillman.

Nu är kanske inte just den här boken lika bångstyrig som titeln utlovar. Det är en kortroman som i tretton rappt berättade kapitel återger en ganska vanlig story om sex, droger och litteratur. Tillmans namn har alltid haft viss bäring på den främst amerikanska essäromanen – som Chris Kraus I Love Dick. Boken publicerades första gången 1980, och har nog mest varit en undergroundklassiker i perfierin, tills den för cirka tio år sedan fick större cirkulation. I ett förord berättar Sara Martinsson att Tillman brukar kallas ”sad girl-litteraturens gudmor”.

Bra litteratur lyckas ofta vara både tidlös och tidsbunden, och Tillmans roman kan nog härledas till denna gruppering. En jagberättare förtäljer sitt unga livs historia, med resor till Rom, Aten, Kreta, Amsterdam, London – et cetera. Det är inte platserna i sig som är målet – de är anmärkningsvärt anonymt återgivna med undantag för sommar-OS i München 1972 – utan de människor hon möter, människor som kommer och går, utan att lämna några bestående avtryck. Det rör sig främst om män som hon ligger med – nej, som hon knullar med, borde jag förtydliga.

Så det är mycket sex i den här boken? Både ja och nej. Det är mer frågan om att knulla, på ett sätt som är både sorglöst och glädjelöst, monotont och mekaniskt, på det stora hela rutinmässigt. Vi får ett porträtt av den bohemiskt gränslösa ungdomstiden, där det sällan är långt till en låt säga brist på respekt för lag och ordning, men desto närmare till total nihilism. Och coolhet, som kan uppbådas endast genom att nämna en plats, som området Bowery i New York, som ju en gång i tiden huserade 1900-talets två coolaste figurer: Debbie Harry och William S. Burroughs.

Romanen berättar i punktform, och hinner aldrig bli långtråkig; det kortfattade förhållningssättet är både en brist och en tillgång, i sin monumentala avsaknad av fördjupning. Historien är bekant så det förslår – herregud, Lynne Tillman är inte den första som har rest och skrivit om det, och inte heller den första som har levt på droger och sex utan att vare sig fördöma eller försköna dem. Det här gjorde till exempel Birgitta Stenberg ett par årtionden tidigare.

Ändå är det något originellt med Tillmans framställning. Det kan ha att göra med att hon skildrar sin protagonist som en blasé genomskådare av alla heteronormativa matriser: sex är blaha-blaha, relationer är blä. Trauman uppstår, men viftas bort i en bisats: en våldtäkt bara avdunstar, på ett sätt som förstås ger en isande, obehaglig känsla av ett helt annat slag än om det hade utgjort ett eget kapitel. I efterhand ter sig allt lika förödande likgiltigt, och här saknas också ett romantiskt filter eller billig nostalgi. Skickligt manövrerar Tillman sin historia förbi sådana uppenbara och lömska fällor. Hennes protagonist liknar en reporter som girigt registrerar och upplever saker men inte låter dem rubba jämvikten.

Visst kan Tillmans metod i någon mån likna den oredigerade dagboken, men det är i så fall fullt medvetet gjort. Det hennes roman först som sist utforskar är kärleksbristen, och hur glädjelöst livet blir utan det. Avsaknaden av analys kan antingen te sig som en provokation – eller som frigörande, då den lämnar över ansvaret på läsaren. Så här summeras till exempel terrordåden under München-OS 1972: ”Sen blev israelerna mördade, och allt upphörde. Jag förstod inte vad som pågick. Det gjorde ingen.”

Och romanen blommar helt ut med sina sista två meningar, som mycket vackert illustrerar vad Tillman fram till dess försökt uppnå. Det är snyggt gjort, och hellre än att citera dem uppmanar jag dig att läsa boken för att själv nå fram dit.

Rensessansefeminin horror, Runa Borch Skolseg, Kolon

I år spår bokvärlden att ljudboken passerar den tryckta romanen som det dominerande formatet för den som läser (tillägnar sig text?). Jag missunnar ingen att lyssna på böcker, men det vore naivt att inbilla sig att det här inte påverkar hur romaner skrivs i fortsättningen. På samma sätt som Netflix tvingas lägga in dubblering av scener och övertydliga förklaringar (eftersom tittarna ägnar halva tiden åt att scrolla på mobilen) kommer framtidens ljudromaner att släta ut alla subtiliteter och vara förenklade. Genrelitteraturen – deckaren, feelgood, romance etc – kommer att klara sig ypperligt.

Romanen har gjort sitt. Hur står sig en bok som Runa Borch Skolsegs Renessansefeminin horror i ljudbokskonkurrensen? Det är en uppsluppen, myllrande, tygellös roman som bryter med allt vad linjär kronologi heter, och där platsen är ett imaginärt slott, förlagt lika mycket i renässansen som i nutiden. Huvudpersonen heter Ops, för det var vad pappan sa när hon föddes:

Jeg kom til verden ved en ulykke, og olykken har fulgt meg siden. 320 babyer rant ut av min mors fitte den dagen solen gikk i retrograed og månen ble rød. Himmelen var mørk og stormfull da min far bøyde seg ned mellom mors bein og jeg sklei ut på den siste bølgen av blod. Opssss, sa far; Ops, sa min mor, det blir hennes navn.

Ops är berättaren som efter att närapå ha satt fyr på biblioteket degraderats till att skura trapporna i slottet. Hennes avsikt är att skriva en renässansfeminin roman. Vapendragarna är babyfilosofen Charity och musan Carmenta. På slottet finns också en uppsjö andra karaktärer: daddys och modedesigners, gudar och gudinnor, filosofer och poeter, prinsessor och krigsherrar – samt Rory Gilmore. Sannerligen en brokig samling.

Vad är det här för roman egentligen? Det är en roman som påminner en om hur uppfriskande det kunde vara att på 80-talet ta del av Angela Carters fantasifulla romaner, alltså innan postmodernismen blev ett skällsord. Jag väljer den kullen: postmodernismen har för dåligt rykte, och inom litteraturen kan den bli ett utsökt verktyg för att skriva romaner som utmanar rådande ordning. Det är skrivet helt i Kathy Ackers anda (hon nämns i förbifarten av Skolseg), denna sorgligt underskattade författare.

Skolseg visar med sin roman att en annan värld är tänkbar. I DN kunde vi nyligen läsa Sven-Eric Liedmans essä om hur Sverige på slutet av1900-talet gick från ett kunskapssamhälle till ett marknadssamhälle. Det går att läsa Skolsegs besynnerliga roman – i stycken grotesk, makaber, vulgär – som en protest mot ett samhälle som bryr sig allt mindre om bildning, kultur, intelligens, skönhet. Omslaget har en sublim målning av Leonora Carrington, och det här måste en nutida läsare ha koll på, för det står ingenstans i kolofonen vem som målat tavlan. Plus att den som inte har koll på vare sig filosofen Hegel, poeten Friederike Mayröcker, tv-serien Gilmore Girls eller modeskapare som Alexander McQueen och John Galliano står sig slätt. Här handlar det bland annat om kläder som förklädnad och motstånd.

För det här är en eklektisk och blasfemisk roman som på karnevalistiskt vis vänder hierarkier upp och ned:

Kunnskapen sprer seg og gjør alt ondt verre, den vokser i skallen til de enkleste sjeler, og jeg hører folkemassan rope fuck the system til Rihanna som paven, fuck the system da hun kommer vandrende nedover mitgangen arm i arm med Hildegard og Katarina, tre middelalder-meangirls. De går på guds gulv som om de deltok i next top helgen og dette var finalen.

Poängen handlar om kollektivets kraft, styrkan i de gemensamma projekten. I Skolsegs inofficiella kanon går det att läsa in en drömfakultet, ungefär som Sara Stridsberg gjorde i sin roman om Valerie Solanas. Det vill säga: en alternativ historieskrivning, som i högre grad beaktar de utstötta, freaksen och de missanpassade (det var så oerhört passande att Jenny Tunedals kollage till Stridsbergs roman innehöll ett foto från Marilyn Monroes film The Misfits). Ur den här texten emanerar ett stilla jubel, vars ursprung är lyckan i att skriva ambitiöst och utmanande. Ur läsaren stiger också ett jubel, utifrån lyckan att få läsa något som är lika originellt som Selby Wynn Schwartz Efter Sapfo, nyligen översatt till svenska.

Runa Borch Skolseg har tidigare gett ut en diktsamling. I romanen växlar hon mellan prosa, poesi, sångtext, saga, filosofi, politik, trolldom, manifest, mode och dramatik i ett allkonstverk som aldrig blir förutsägbart eller tråkigt. Det vore för mycket sagt att hävda att gräset är grönare i Norge, för nog skrivs det fantasifulla romaner även i Sverige. Men av de norska författarna som översatts till svenska är ingen i närheten av Skolsegs infallsrika och vilda upptåg. Det här är en underström som Sverige inte har råd att negligera. Danmark har häxförfattaren Olga Ravn. Den energi Skolseg uppbådar är lika omstörtande som hos Mare Kandre i hennes tidiga 90-talsböcker.

När jag först såg den här bokens omslag på instagram trodde jag att det var en fackbok, sorry. Men titeln är vilseledande. Och vilseledande är också Skolsegs prosa, precis som man vill att skönlitteratur ska vara. Jag kan inte för mitt liv genrebestämma den här hybridromanen. Fantasy? Radikalfeministisk essä? Romantisk dikt? Det är en roman som ställer sig på tvären mot allt. Jag ser att den finns som ljudbok, men betvivlar att jag skulle uppfatta den på samma sätt eller ha lika stor behållning av den om jag hade lyssnat på den.

Daimon, Per Klingberg, Kraxa

 

Den svenska samtida skräcklitteraturen för en undanskymd tillvaro. Jag förnekar inte dess existens, men med undantag för John Ajvide Lindqvist på det halvstora Ordfront sker utgivningen på mer obskyra förlag. En gång i tiden kom Anders Fager – som sågs som Ajvide Lindqvists kronprins, kanske – ut på Wahlström & Widstrand, men det var för drygt tio år sedan. Medan annan genrelitteratur – feelgood, romance, deckare, thriller – översvämmar utgivningen på Norstedts, Bonniers och W&W, verkar skräcken få husera i skuggorna.

Det kanske är bäst så? Var ska skräcken annars trivas, om inte i mörkret? Förlaget Kraxa ger förvisso ut också romaner, men specialiserar sig på noveller i det format som Novellix har populariserat (tunna häften). Där återfinns Per Klingbergs novell Daimon, som jag läser med höga förväntningar. Klingberg skriver ofta i SvD om just böcker från de små förlagen, exempelvis Hastur, Rand och Kraxa (innan han själv blev utgiven där).

Det är också tydligt att Klingberg har litterära ambitioner av högt ställda slag. Novellen ska ingå i en planerad samling med inspiration från bland andra Borges och Hoffmann. ”Här finns det risk för pastisch”, hinner jag tänka innan jag ens hunnit stifta bekantskap med jagberättaren, som i sann Edgar Allan Poe-anda visar upp sin neuros i all sin naknaste vanställda form. Som sjuåring viskade en demon i hans öra, och sedan dess har hans handhavande med människor lett till döden.

Inledningen är ominös, med ett par i postcoital lättja. Men sex är sällan inledningen på något gott i skräckgenren. Berättaren är opålitlig, men inte på det konventionella litterära sättet, för han är också fullständigt ärlig – om än något omständlig i sin berättelse. Vi som läser anar vartåt det barkar, i takt med att ledtrådar strösslas för att få oss allt större anledningar till farhågor. På väggen har han en teckning av Hill – i sitt inre har han Hell, kunde man säga.

I Sokrates mening var en daimon den inre röst vi har som får oss att avstå från att göra dåliga saker. Med andra ord: en godhjärtad ande. I Klingbergs novell är demonen av mer illvilligt slag. När han är tretton år möter han tack vare en lärarvikaries omsorg Sokrates försvarstal, som ger honom en förklaring till den röst han följer, eller mer korrekt ett begrepp för den förvirring han levt i sedan han var sju.

Klingberg är alltså en författare som också skriver litteraturkritik. Uppenbarligen gör det honom till en noggrann läsare, och tänka sig: det gör underverk med stilen! För det här är en driven författares verk, som bådar gott inför fortsättningen (den planerade novellsamlingen). Jag läser gärna fler noveller utifrån den här tematiken med monstret som förklaringsmodell till det onda som sker i världen – för ärligt, vad annat än metafysiska förklaringar ska vi tillämpa för att förstå vår samtid? Som tidigare bevisats – av Poe, Lovecraft, Borges, Hoffmann, Stephen King – är det ofta hos skräcklitteraturen vi ska vända oss för att världen ska göras inte mindre skrämmande, men mer begriplig.

Boken om att inget nej jo; i gåtans mitt; Köttgröt, kosmetika; Ogenomträngligheten; Att spy dikt. Pamflett #35-40, Herkulesgatans poesiklubb

 

Det mest iögonfallande med den senaste försändelsen från anonyma poeten Herkulesgatans poesiklubb är att pamflett nummer 37 saknas. En fadäs? Ett olycksfall i arbetet? En glitch för att illustrera att alla system är fördärvade? Icke alls, för en snabb kontroll ger för handen att det skapats en lucka i utgivningen mellan 36 och 38. Kanske dyker detta förlorade alster upp som bootleg i framtiden?

Jag har nu följt den frenetiska utgivningen sedan starten (jag skrev om de fyra första numren i mars 2024). Det kan konstateras att oavsett vem eller vilka som ligger bakom så finns det i den osaliga blandningen av trams och allvar ganska mycket dikt som inte borde gå poesiintresserade förbi. Glädjen med pseudonymer ligger också i förhoppningen att de aldrig exponeras: fantasin har en starkare motor än verkligheten. De fem nummer som nu finns tillgängliga är publicerade mellan 4 mars och 15 april i år.

Genom numren växlar olika modernistiska modus. Mer och mer framstår numren – när man försöker skapa en överblick – som ett nödvändigt samtidsdokument. I nummer 35, ”Boken om att inget nej jo” finns något av en programförklaring, i frasen ”lysande nyhetspornografi”, även om det mestadels saknas direkta referenser till en samtid som gått vilse i pornografi. ”VÄRM DIG I GUDS CIGARETT” lyder ett av diktens imperativ.

I det 36:e numret, ”i gåtans mitt”, hittas tio budord, som refuserats av Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, samt ignorerats av Dagens Nyheter. I gengäld publicerades den av KULT Magasin på nätet. Titeln är hämtad från översättningen av en dikt av den franska poeten Aliénor Roux, som tidigare ägnats ett helt enskilt nummer (#22, ”Låtsas som att jag inte finns”). Uppsåtet till hela Herkulesgatans poesiklubbs utgivning går att hitta i en av dikterna i ”i gåtans mitt”: ”den här pamfletten är tryckt på slitstarka vingar”.

Det 38:e numret skulle ha varit en kommentar till Essäs nummer om hög- och lågkultur, men det hejdades för att det skulle ha blivit för deprimerande. Den här poesiklubben väljer glädjen! Så slår de(n) också ett slag för det lustfyllda och inrättar sig i en lekstuga ”som kunde ha varit en vårdcentral”. Det samtidskommenterande märks i några rader om aktuell politik:

Förstår du vad jag menar

när jag sitter helt stilla?

Jag kör en Tesla ner i vallgraven

för att simulera djup insikt.

Jag har suttit stilla för att inte gå vilse

i de här andliga kloakerna.

Tramset fortsätter i nummer 39, ”Ogenomträngligheten”. Den som vill vara i opposition till tidsandan (påminn mig nu: vilka andra alternativ finns det?) får anledning att skriva rader som ”ALLT BEDRAR UTOM SKENET”. Vad återstår för den sunt negativt inställda poeten? Konstruktiv pessimism. I nummer 40, ”Att spy dikt”, som utger sig vara ”Konstnärlig forskning genomförd april 2025 vid Statens Författarakademi AB” frigörs den mer experimentella ådran i en ”skapelseberättelsens pendang”. Det märks när raden ”sina fasttepjade melodier” hamnar bakom en autentisk tejpbit.

”Jag ska bli bräcklig”, signalerar dikten, i uttalad dialog med Ali Alonzos debutdiktsamling Jag ska bli äcklig. Visst finns det en affinitet mellan Herkulesgatans poesiklubb och de så kallat ”ironiska” poeterna från Stockholm. Det är post-postmodernt, kunde en också säga, om en bara begrep vad en menade med det. Att infånga essensen i den här gäckande poesin är inte det lättaste, men vad fan ska en annars göra med sitt liv?

Nudes, Joanna Górecka, Natur & Kultur

 

Ester har precis fyllt sjutton år. Katten är död och ligger i frysen i väntan på en värdig begravning. Pappan är också död, mamman är ”kreativ kommunikationskonsult” på ett ”holistiskt center”. Tillsammans med vännen Natalie fangirlar hon över Dorothy Parker. Annars är livet skit. Lägligt nog infinner sig en vikarie i religion på skolan – och han råkar också läsa Parkers dikter. Ester bestämmer sig för att ligga med honom.

Joanna Górecka har skrivit en ungdomsroman som med energin hos J.D. Salingers Holden Caulfield återger en gymnasieelevs existentiella vedermödor. Det är en otyglad satir som skickligt tar oss rätt in i Esters medvetande, där hon på typiskt tonårsvis låter självmedvetenheten bli en pose, och där det förstås är dömt på förhand att försöka förklara vad emfas är; här är liksom alla känslor och alla uttryck implicit kursiverade. Ester lever i en värld utan frågetecken: allt består av kategoriska utsagor.

Det här är förstås lika charmigt som det är enerverande. Det är en hudlös jagberättelse fulla av språkliga finesser. Att snart sagt hela framställningen underkastas liknelser må vara en smula utmattande – det är svårt att ändå inte smittas av energin hos Góreckas romanfigur, när hon blir så levande framställd. I början stör jag mig gruvligt på de gubbiga referensramarna – Ebbot, Popsicle, Berghain, Karl Ove Knausgård, Paul Newman – men förstår att de finns där för att betona det kufiga hos Ester.

Ester är uttråkad och alienerad. Vikarien Ivar Lind, som inom kort ska gifta sig med en mäklare, fångar upp hennes rastlösa driv. Han har gett ut en diktsamling som recenserats i Expressen. Hon stjäl en bok av honom – Parkers Sunset Gun – och inom kort börjar de skriva till varandra. Strax ber han om nakenbilder – nudes – och hon går honom till viljes. Hans trevliga sida blir hans otrevliga sida.

På ett nästan övertydligt sätt visar Górecka hur grooming går till. Eller så här: det börjar med Moby Dick, sedan – ah, ni fattar resten. Han kallar det hennes ”bildningsresa”, men det blir mer ”bildresa” av det. Han förser henne med valda delar ur litteraturens kanon: Verner von Heidenstam (där har du en certified pedofil), Alberto Moravia, Lars Görling, Agnar Mykle och – Hegel, av alla filosofer …

Är det trovärdigt att en lärarvikarie skulle ha Dorothy Parkers andra diktsamling i sin skolväska ”till en bokcirkel”? Att han rekommenderar Lars Görling och Hegel åt en elev? Att det äts blodpalt i skolbespisningen? Nä, det är inte som det ska vara – och det är som det ska vara, för det här är fiktion. Górecka har skapat ett eget fiktivt universum – en dos Wes Anderson, en dos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna. Felfinnare kan invända att den dikt Ester läser i Parkers samling – ”Resumé” – finns i den föregående boken. Eller att den CocoRosie-låt som nämns stavas ”Beautiful Boyz”.

Med undantag för korta raljerande kommentarer om HSP och aneroxi är det glädjande att Górecka inte tar tillfället i akt att föreläsa om alla faror som dagens tonåringar möter. Hon fokuserar på ett ämne, och vägrar också att göra Ester till ett offer. Här är det hon som har makten, och det kan säkert provocera. Hon genomskådar Ivar Lind: ”Han är det slampigaste en kille kan vara: lite melankolisk.” Om Ester skulle ha ett efternamn kunde det vara Kavat. Om den här romanen skulle ha ett budskap kunde det lånas från Dorothy Parker:

Gone’s my heart with a trifling rover.

      Fine he was in the game he played –

Kissed, and promised, and threw me over,

      And rode away with a prettier maid.

Drömräkning, Chimamanda Ngozi Adichie, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

 

Men vad är det då för titel, Drömräkning (Dream Count i original)? Chimamanda Ngozi Adichies första roman på tolv år handlar om fyra kvinnor, och på det modus som blivit norm blir de föremål för var sin berättelse, i en omfattande roman på nästan 500 sidor. En av kvinnorna har notoriskt svårt att träffa en man, och därav titeln: ”drömräkningen” är genomgången av dessa mäns brister och förtjänster – mest det förstnämnda, för det här är som att läsa en Jävla karlar 2.

Det handlar alltså om i första hand tre kvinnor med ursprung i Nigeria. Chiamaka bor i USA, vill bli författare men slår sig till ro med att frilansa som reseskribent. Hennes vän Zikora är advokat, och kusinen Omelogor hjälper företag att tvätta pengar. De är helt klart privilegierade, bor på lyxhotell så fort de kommer åt, och Chiamaka blir nästan förnärmad när hon får höra att man inte måste åka businessclass på flyget. Så finns en fjärde kvinna med, Kadiatou från Guinea, som är hushållerska hos Chiamaka. När hon städar på ett hotell blir hon antastad av en mäktig man, chef för det fiktiva ”Multilateral Nations”.

Fallet bygger på skandalen i maj 2011, när dåvarande chefen för Internationella valutafonden och påläggskalven som fransk president (Dominique Strauss-Kahn) våldtog en städerska från Guinea på hotellet Sofitel i New York. Den som eventuellt missar kopplingen kan läsa om det i Adichies efterord: av allt att döma har hon varit minutiös i att återskapa händelseförloppet, med undantag för att hon förlägger det till pandemin i stället för 2011.

Avsnittet om Kadiatou är precis som de övriga kapitlen långt som en kortare roman, och borde kanske ha utgjort en egen roman. Kanske Adichie borde ha skrivit fyra romaner i stället för en? När hon skriver om Kadiatou finns en skärpa, och hennes påvra bakgrund utgör en nödvändig kontrast till de andras – ursäkta – gnälliga lyxtillvaro. Men det skapar en obalans i romanen, och får de andras livshistorier att blekna vid en jämförelse.

Adichies stil är också obalanserad. Ibland vass och full av visdom, ibland utsatt för en benägenhet till klichéer. Det är inget gott tecken för en roman att redan första sidan innehåller två meningar efter varandra med klichéer, i Chiamakas tankar: ”om nedstängningen fortsatte tillräckligt länge kanske jag äntligen skulle hitta det momentum som krävs för att skriva en bok. Men efter bara några dagar störtade jag ner i en bottenlös brunn.” Ärligt: ”momentum”, vem som äger ett uns värdighet säger ens så, och ”bottenlös brunn”, det är bara slappt skrivet. Med sådana tankar i sitt huvud är det väl inte konstigt att Chiamaka inte blir någon romanförfattare.

Covidpandemin är en slags fond till romanen. Adichie fick inspiration till att skriva romanen när först hennes pappa och strax därpå hennes mamma dog, under pandemin. Men det är en i många stycken ojämn roman. Visst finns det ett värde i att ta del av Chiamakas många misslyckade erfarenheter med män – här vill jag anspela på Sylvia Plaths ord från dikten ”Pappa”, ”[a]lla kvinnor älskar en fascist”, med det modernare tillägget: ”Alla kvinnor älskar en masochist”. Det finns förvisso gott om toxiska män, men kvinnorna i romanen står också för en del toxiskt beteende, som i att äldre kvinnor itutar de yngre att de ska knipa käft och inte ge uttryck för smärta när de blir omskurna eller föder barn.

Adichie har tidigare visat stor skicklighet i att skapa minnesvärda, nyanserade personporträtt. Här är det endast Kadiatou som ges sådana starka egenskaper. Kapitlet om Chiamaka blir mer en förevändning för att Adichie ska få raljera över inbilska män, samt att chikanera en viss tendens hos folk på vänsterflanken som är mer upptagna av att definiera saker som ”problematiska” än att åstadkomma en genuin politisk förändring. Som satiriker är hon för slapp, för stereotyp, för tråkig. Satir fungerar bättre för den som lämnar pekpinnen hemma. Omelogor skriver humoristiska inlägg på sajten ”Endast för män”, men de faller platt, och liknar AI-skrivna skämt. ”Det manliga egot är ett lättläst fenomen”, konstaterar hon stillsamt.

Det finns i romanen intelligenta analyser av ojämlikhet och rasism, även om Omelogors hetsjakt på pornografin tar lite väl många vändor. Men Adichie har bra saker att säga om manligt och kvinnligt: ”Arrogans hos kvinnor har potential för upphetsning eftersom den då är subversiv, men hos män är den alltid reaktionär och därför tråkig”. Däremot borde hon ha satt sig in i fotbollen mer, för endast en novis skulle använda en match i låtsas-turneringen OS som ett bevis på en nations skicklighet i sporten.

Trots att Adichie den här gången inte helt har övergett den didaktiska litteraturen finns det stunder som är givande, som när vi får höra om Opération Persil, som också kallas persiljemassakern, där haitier mördades i Dominikanska republiken. Det som avgjorde skillnaden mellan att överleva och att avrättas var uttalet av det spanska ordet ”perejil”, som ställde till med problem för de som hade kreolska som modersmål. Det är en makaber illustration till bibelns Shibboleth. Generellt ges ingen smickrande bild av USA, som konsekvent kallas ”Amerika”, det gamla, mytiska namnet.

Titeln Drömräkning syftar alltså på Chiamakas lista på oduglingar. Det är en problematisk titel, då den har så vag koppling till de tre andra kvinnorna. Kanske Chiamaka skulle ha hjälpts av att ha läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas – ett bra botemedel till den som tar förälskelser på för stort allvar, där han konstaterar att allt inom kulturen handlar om kärlek: ”Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. […] Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”