Bonsai, Alejandro Zambra, översättning Annakarin Thorburn, Tranan

 

För femtio år sedan föddes den chilenske författaren Alejandro Zambra. För tjugo år sedan skrev han sin debutroman. För tio år sedan introducerades han på svenska med en annan roman, Vägar hem. Det finns en symmetri i detta, när hans debut nu utkommer i svensk översättning, Bonsai, liksom den förra översatt av Annakarin Thorburn.

Den tillhör det format – kortromanen – som knappt existerar i Sverige, möjligen med undantag för Saga Cavallins debut Glasrutan och Johan Jönsons senaste bok, I hängmattan. Slutet spoilas redan i första stycket, genom att utlova en kärlekshistoria med tragisk utgång: ”Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilio; Julio dör inte. Resten är litteratur.”

Den gemensamt upplevda litteraturen för dem samman. Båda ljuger om att ha läst Prousts På spaning efter den tid som flytt (det lär vara den bok flest ljuger om att de har läst – trodde jag, tills jag såg att det snarare är Lewis Carrolls Alice i Underlandet). Däremot talar de sant om allt annat, och högläser för varandra innan de har sex. Eller snarare knullar – det Emilia kallar follar, som spanjorerna, och inte culear, som chilenarna (älskar eller ligger). De högläser en osalig blandning av Borges, Flaubert, Kafka, Tranströmer och Nietzsche (tyvärr felstavad).

Kärlekshistorien skildras i klichéernas närhet. Nu minns jag inte om det var Roland Barthes eller Jacques Lacan som hävdade att frasen ”jag älskar dig” alltid yttras med intakta citattecken. Kärlek är med andra ord den stora klichén, och Zambra räds inte att närma sig detta infekterade ämne.

Zambras tonfall är lätt ironiskt, med den flitigt anlitade tropen ”låt oss säga att” som en metod att främmandegöra innehållet, och han uppfinner en berättarröst som med kylig distans betraktar kärleksparet och deras vingliga färd mot undergången. De kommer ifrån varandra, och rykten säger att Emilia börjar med droger innan hon dör strax efter sin trettioåring. Det här kan förknippas med nyss nämnde Kafka, där det ju ställde till med bekymmer att fylla trettio år (plötsligt har du i ditt sovrum okända män som väcker dig med en arresteringsorder innan de käkar upp din frukost).

Det absurda firar sina milda och diskreta triumfer i Zambras roman. Den har kallats ”ett miniatyrmästerverk”, en formulering som leker med titeln Bonsai. Det är först i sista kapitlet vi introduceras till miniatyrträdet, men långt innan dess har vi redan förstått vad Zambra vill utföra med sin roman: en miniatyr av en stor tragisk kärlekshistoria. Där anas skuggor av Tolstoj, Flaubert och Ibsen, de stora 1800-talstragöderna. Men med sitt lekfulla tilltal och sin språkliga finess är det också i linje med Clarice Lispectors 1900-talsromaner.

Julio arbetar som en slags spökskrivare – eller mer som att han utger sig att skriva en stor författares diktat för att imponera på en tjej. Titeln får också sin förklaring i två nyckelmeningar: ”Att sköta en bonsai är som att skriva, tänker Julio. Att skriva är som att sköta en bonsai, tänker Julio.”