Så här strax innan vintern kopplar sitt obönhörliga grepp om oss – medan vi fortfarande befinner oss i höstens angenämare omfamning – finns det ännu tid att läsa tre nya höstigt nattblå nummer av några favorittidskrifter. Så passande att Lyrikvännen, Provins och Essä verkar vilja illustrera att great minds think alike.
Lyrikvännen har varit bland oss sedan 1954, och levererar ett fullmatat 128-sidigt dubbelnummer (Nr. 4-5 2024). Temat för numret är ”Klangen”, medan förra numret ägnade sig åt berättande poesin. Nu alltså hur den låter, kanske enklare sagt än gjort – eller om det är tvärtom? Verskonsten utreds i en inledande delvis samskriven samtalsessä mellan Isabella Nilsson och Jonas Ellerström – skarpsynta läsare har nog redan hittat fram till den på Litteraturbanken (jag skrev om den tidigare i år). Ändå ett kärt återseende av denna pigga dialog.
Vidare handlar det mycket om magi och intuition i numret, och det må låta flummigt, men jag lovar: väl värt att bejaka för den som vill veta lite mer om det som skapar rytm och regelbundenhet hos den annars så regelrädda poesin. Tove Gerge fortsätter resonera kring sina översättningar av Shakespeares sonetter, i ett slags appendix till appendixet till den boken (finfina tolkningar). Sofia Roberg skriver om diktens rituella dimension och poesididaktik: ”Dikten förstås sällan bäst som en rebus som ska lösas, utan mer som en händelse som äger rum i mötet mellan läsaren.” En kan bara hoppas att litterata svensklärare (om de finns?) tar lärdom.
Dikter finns det som vanligt också – bland annat av favoriter som Ann Jäderlund och Hanna Rajs. Nyskrivna! Rajs skriver skojfriskt: ”Att ja sågar min debut / (Alltså sågar mig i armarna)” är roligt så det förslår. Jäderlund är alltid en poet som väcker den efterlysta häpnaden. Generöst nog finns också inte mindre än sex recensioner av några av årets mest omdebatterade diktsamlingar (Ellen Nordmarks Epos, till exempel).
Provins har också samlat sig för ett dubbelnummer. 3+4 2024 har som tema valt ”nuet”, vilket kan låta mer än lovligt vagt. Men det finns en tydlig ambition att uppmärksamma det dubbelspråkiga. Därav en del utspridda översättningar till sapmi. Något som bidrar till att Provins förblir en så älskvärd tidskrift är den försiktiga förnyelsen som varje ny redaktion tillför: här sker ett arbete som vårdar både traditionen och framåtrörelsen. Extra plus till det ursnygga och läsbara typsnittet (en del andra tidskrifter får gärna snegla hitåt!).
Jag märker att jag läser lite kors och tvärs. Börjar med Hanna Aspegrens fina text om Eyvind Johnsons resor i (nästan) nordligaste Sverige. Hittar Mattias Timanders intervju med Mikael Niemi. Sedan Linnéa Karlssons långa och spännande essä om Stina Aronson. Allt med fokus på Tornedalen. I gränstillstånden. Mellan minoritet och majoritet, och en kunde tilläga mellan centrum och periferi – eller i provinsen. Men inte för att uppvakta en litteratur som endast vittnar, utan som också ifrågasätter och förargar.
Gabriella Håkansson skriver: ”Jag heter Gabriella Kitti, jag är född i Tornedalen och har finskt ursprung. Jag har ägnat ett helt liv åt att skriva romaner om hemligheter.” Och Lars Raattamaa skriver: ”Vi är med raketfart på väg in i en lika nyliberal som fascistoid värld, och för de världsbilderna finns det inget samhälle, bara essentialistiska murar. Och det blir mer och mer uppenbart att en värld utan samhälle är en värld som kokar över.” Och Kathrine Nedrejord skriver: ”Det var ikke meg jeg ville bli kvitt. / Det var deres forvrengning av den jeg var.”
Här finns även en mycket fin debutanttext, Alma Åhréns kortnovell ”Gå inte över”, som hanterar sitt ämne med ett språk som balanserar det behagliga med det bryska: ”Jag har sett varenda centimeter av ytan och lyssnat varenda sekund när din insida runnit ur dig likt en vårflod. Jag hatar att du blivit så skulpterad och slipad av ett liv i ett konstant överlevnadsläge.” Så skriver bara en författare.
Essä utkom helt nyligen med sitt sjuttonde nummer, och har redan nu hunnit med Nr 18 2023 (åren släpar efter – men vem kan klandra varken åren eller Essäs redaktör Emi-Simone Zawall?). Sedan dag ett har Essä utgjort en kartläggning av Sverige, och blivit ett pågående projekt att ge vårt land en identitet. Jag blir överlycklig över temat, ”Suppliken”, och de knäppta händerna på omslaget, när jag dessutom ser Wera von Essens namn därunder som en av essäskrivarna, i en text om bönens betydelse.
För i vanlig ordning har en urkund plockats fram ur historien, och så behandlas den texten av några skribenter. Här är det ett brev – en supplik – från 1700-talskvinnan Greta Lundberg, som från Uppsala skrev till kungen för att återfå nyttjanderätten till familjens tomt, efter att föräldrarna dött i pesten när hon var barn. Brevet återges i faksimil i ett löst kuvert i mitten av tidskriften, och även om det är en kopia är det med en märklig vördnad en håller det i sin hand.
Jessica Israelsson berättar om den relativa jämlikheten som rådde på 1700-talet, att var och en kunde skriva ett brev till kungen, något tusentals medborgare gjorde (breven passerade förstås landshövdingen som sållade bort majoriteten). Eric M. Runesson åberopar Pippis snällhetsmaxim: en stark stat behöver också vara snäll, råder den sympatiska slutsatsen. Inga Sanner visar hur byråkratin ersatte religionen i Max Webers idé om avförtrollning. Christian Daun gör en mer personlig betraktelse över allt som gick förlorat när vi övergick från det gamla Sverige till det moderna Sverige (cirka när internet i mitten av 90-talet sköts in i våra vener som en bildlig drog, med mest dåliga konsekvenser).
Och Wera von Essens essä om vad bönen betyder för henne personligen blir en mild men uppfordrande text om vad som ger mening och väsentlighet i ett liv. Bönen kan också vara en motståndshandling. Det har varit ett av mitt livs bästa beslut, när jag för fyra och ett halvt år sedan började be dagligen. Det var lika lätt som det var svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.