Er ikke døden politisk?, Ivan Malinowski, Gyldendal

 

Det är ingen ovanlig metod när svenska poeter ska återutges att det sker i samlad form. Det har inneburit otaliga ”Samlade dikter” med poeter som har en ganska lång backlist. Allra senast aktualiserades det för två år sedan med Hjalmar Gullberg: behöver vi verkligen ännu en gång läsa rubbet? Och orkar vi? (Samt: hinner vi?)

 

På senare år har jag haft behållning av ett danskt förhållningssätt där yngre poeter fått stå för ett varsamt och sparsamt urval. Caspar Eric gav ett fint porträtt av Michael Strunge i boken Min krop er tung af drøm (2018), och nu har Jonas Eika gjort detsamma med Ivan Malinowski. Er døden ikke politisk? är titeln, skrivna i barnsligt uppkäftig stil på omslaget (dansk poesi vägrar liksom, till skillnad från mycket av den svenska, växa upp, och det ska vi bara vara tacksamma för).

 

Malinowskis elva diktsamlingar hade inneburit en diger lunta om totalitetsanspråken hade fått råda. Hans levnadsår inrymmer 1923-1989. Två år efter hans död föddes Jonas Eika, som har organiserat poesin i fyra avsnitt, och avstått från kronologin och i stället skapat trådar mellan dikter och böcker, och låtit korta haikudikter strösslas längs vägen, som små andningspauser. Genom att undvika det oangenäma stavelseräknandet blir hans haikus mer dynamiska och levande än vad som är gängse (host-host: Tomas Tranströmer), speciellt när han går in i dialog med Dan Andersson:

 

der er

ingenting

bag bjergene

bag blomsterne og sangen

 

Det är en lockande titel på boken, och Malinowskis poesi är ganska typiskt dansk. Med det menas att den inte blir provinsiell, men inte heller lika vördnadsfull som den svenska ibland hotar bli – i synnerhet om en tar i beaktande de årtionden han var verksam (han debuterade 1958). Vi utlovas dikt som motstånd, och även om det är tidsbundet med referenser till Vietnams krig mot USA går det inte att säga att krig är ett mindre tidlöst ämne 2023 än det var på 60-talet.

 

Eika menar i sitt välmatade och välskrivna förord att Malinowskis uppdrag var att infria utopin och göra den sann. Det är svårt att inte dras med i den entusiasmen, men också att undra vart den har tagit vägen. Åtminstone 70-talet känns som en mer optimistisk tid än vår, och jag kan inte låta bli att tänka på rockklubben Oasens slagord (1979), ”En dag måste nånting hända när allt slår in”. Otänkbart i dag, eller hur? Var inte 70-talet den senaste tiden där politiken kunde kosta på sig att drömma om en större, bättre och rättvisare värld. Vad drömmer politiken om nu? Att häkta och utvisa människor för bristande vandel.

 

I Eikas förord frigörs också några starkt politiska teman hos Malinowski, där vi förstår att idéer om vithet och uppgörelse med det koloniala arvet inte borde ha dröjt så länge som det gjorde. Med Eikas ord: ”Det barbariske hører ikke til den anden, men til selvet.” Jag tycker förordet i sig är tillräcklig anledning att ge dig själv tillgång till den här boken, med sina förgreningar bakåt till den svårutrotade rasismen och framåt till 2000-talets ekokritiska dikt.

 

För det är en poesi som skär snitt genom tiden: ”en sky går for solen / selv aspen tier med et / hvilket land skal nu dø”. Det är också en dikt som tar ansvar, som när Malinowski menar att grönlänningarna för att uppskatta danska välgärningar måste ges tillträde till räkneord, som i sig ger dem – ”tyvärr” – verktyget att också räkna missgärningarna. Men här finns också ömma kärleksdikter som är ute i liknande ärenden som Karin Boye i hennes vackra ”Idyll”: ”Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.” Hos Malinowski:

 

Når jeg om morgenen

ser dig gå ned til dit verksted

mellem volde af sne

forstår jeg ikke

at trærne ikke springer ud

og fuglene begynder at synge.

 

Fördelen med en urvalsvolym är uppenbar: här finns få dåliga dikter, ja, det finns rentav få dåliga rader. Men det blir också tydligt att det är Jonas Eikas subjektiva urval. När Malinowski i en dikt närmast förvånad konstaterar, ”sådan går du / ikke ud af verden / når du dør / men ind i den”, då är det svårt att inte önska att han har rätt.