Bland de svenska författare som gett ut böcker efter 1989 torde Mare Kandre vara den som blivit mest förbisedd av juryn som nominerar årets sex bästa böcker till Augustpriset. Sju av hennes elva böcker utkom 1991-2002, och till det två postuma böcker med tecknade serier och dramatik. Den enda jag på rak arm kan komma på som är i närheten av att vara lika välförtjänt av nomineringar är Helena Österlund, vars sju böcker (2010-2023) inte fallit juryn på läppen.
Österlund har skrivit förordet till Mare Kandres andra bok, Bebådelsen, som kom 1986. Den ingår i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, där den minst sagt pryder sin plats, kronologiskt mellan Lennart Sjögren (1974) och Willy Granqvist (1987). Kandre var 24 när den här samlingen med prosadikter utkom, en tunn bok på 29 dikter som i original hade ett omslag med blodröda konnotationer. Skillnaden i den här nyutgåvan är att raderna är aningen längre, vilket gör dikterna mindre kompakta på boksidan.
Österlund resonerar kring det svårkategoriserade med denna bok. Den beter sig både som poesi och prosa – minns att Kandres debut I ett annat land också arbetade under dubbelt befäl, genom att agera både i novellens samt romanens eller kortprosans uttryckssätt. Som bekant är bebådelsen – då ängeln Gabriel informerar Maria att hon ska föda Guds son – ett vanligt motiv inom bildkonsten, där Maria ömsom porträtteras som skräckslagen (Dante Gabriel Rossetti) och ömsom som ödmjukt mottaglig (Botticelli). I Bibeln uppmanas hon att avstå från rädsla, och hon följer Guds diktat; hon gör sig i ordning att tjänstgöra.
Österlund betonar att Kandres Maria är tvivlande, men också att hon egentligen inte är Maria: hon är alla kvinnor som genomgår en graviditet. Det är en dikt som omfattar det fysiska och kroppsliga i hög grad, och låter starka känslor genomborra diktjagets upplevelse av motstridiga reaktioner. Där finns också några referenser till odjuret, där tre gånger ”La Béte” åkallas. Men också rader som kunde ha skrivits många årtionden tidigare av en annan egensinnig svenskspråkig författare – Edith Södergran. Hos Kandre lyder det: ”Behärskning – / Inget står emot mig. / Ingenting.” Fast om jag inte tar miste tyckte Kandre inte om Södergran, som hon avfärdade som mjäkig.
Bebådelsen hör till Kandres mer introverta och märgfulla böcker, tillkomna på 80-talet. På 90-talet svängde hon in på en mer extrovert och expansiv bana, med böcker som både verkade och faktiskt var skrivna ur ett flöde som frigjorts av något som liknade en yttre kraft. Många favoriserar 80-talsböckerna – främst Bübins unge – och menar att 90-talsböckerna är svagare, men det är en förenkling: Kandre lyckades förnya sig och utveckla sitt författarskap, men behålla en konsekvent kärna av dunkelt främlingskap inför världen. Ett främlingskap som samtidigt bejakade en total vilja att interagera med samtiden.
Mor: jag går in i det: jag låter det hitta mig.
Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen.
Bergen släpper sina tunga dofter och den är verklig nu, omätligheten, rymdens knastrande sälta.
Jag lägger upp mitt huvud bland himlakropparnas svala, barblåsta knippen –
Hur skall jag orka bära det, denna förmögenhet?
Nu finns här ingenting jag saknar!
Vänta mig inte.
Mare Kandre saknar motstycke i den svenska litteraturen. Trots att det snart har gått 20 år sedan hon plötsligt dog, endast 42 år gammal, har sorgearbetet inte riktigt utförts. Hon representerade ett allvar som till 100% är strängt och högstämt, men också till 100% är kaxigt och vardagligt. Denna säregna blandning av strategi och spontanitet blixtrar till i enskilda rader: ”Ingenting är verkligt längre. […] dit ingen längtar, dit skall jag gå! […] Jag har ritat in mig dit ingen går, djupare in i min tysta cirkel”.
Det är skrivet på liv och död, om att stöta bort det levande, med diktens ord ”blöda ut” det som lever. Så sett blir det en konstnärlig skapelseberättelse, där rörelsen går från sterilitet till inspiration, med en kvinna som upptäcker livet i sin fulla vidd. Boken vidgar vår uppfattning av kroppen och graviditeten. Det är svårt att värdera Kandres böcker i termer av ”bästa bok” och så vidare, men det vore synd om en så spännande bok som Bebådelsen inte lyckades hitta nya läsare under 2020-talet. Hennes böcker fyller också så olika funktioner, och utgör egna komponenter i ett författarskap som jag mer och mer blir övertygad om är något som vi inte ens förtjänar.
De totalt tretton böckerna av Kandre är en oavslutad process. Och så läser jag den här boken som en del av detta större författarskap. Det finns där i väntan på att upptäckas, och aktiveras, av ständigt nya läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar