Hur ser ett korrekt återgivande av verkligheten ut i skönlitterär form? För hundrafemtio år sedan: i långa återberättande partier där repliker mejslades ut och tillät alla att uttrycka sig vältaligt och omständligt, och där alla lyssnade färdigt på de långa monologerna. För hundra år sedan: som ett enda flöde, där olika medvetanden avlöste varandra i sömlösa versioner, misstänkt likartade. Talet tog sig in i tanken, och om det sena 1800-talets roman uppmuntrade agerandet var det tidiga 1900-talets roman introvert.
Och nu? Fragmentet är vad som dominerar. Korta stycken, och en berättelse som hela tiden står och stampar, som om den väntar på att få börja. Stillastående? Mer åt det bidande hållet. Åtminstone när amerikanska Jenny Offill fattar pennan. Hon lanserades för fem år sedan på svenska med den förtjusande romanen Avd. för grubblerier. Nu finns äntligen hennes andra roman översatt, Väder. Återigen handlar det om relationer, och återigen med oron som outtalad huvudperson.
En protagonist finns annars. Hon heter Lizzie, är bibliotekarie på ett universitet i en stadsdel i New York, gift med Ben som varit akademiker men nu designar dataspel. De har sonen Eli, som går i en slags elitskola. Lizzies bror Henry är drogfri narkotikamissbrukare som försöker bilda familj med halvhippien Catherine – det går så där. Lizzies liv går ut på att hjälpa andra mer än att hjälpa sig själv: hon curlar maken, tillbringar mesta tiden med sin bror, och hjälper mer än gärna mamman och svärmodern, samt främlingar och grannar, och den gamla vännen Sylvia, som gjort karriär som poddare och behöver en assistent som kan besvara alla alarmistiska frågor hon får från sina följare. Och så oroar hon sig: för världens tillstånd, för sitt värkande knä …
Så, vem är Lizzie? Hon är en obetydlig, alldaglig figur, och det som sticker ut är just hennes oansenlighet. Hon är ju som du och jag, tänker jag: någon som försöker hålla ihop sitt liv när det håller på att falla sönder. Och förresten är det inte bara hennes egna liv som är på väg att rasa: världens slut är nära förestående, i form av klimathotet, mössen som hon ser lite varstans i sin omgivning, och binas försvinnanden, och som en cesur ungefär mitt i denna akut realistiska roman byter USA president. Den nya presidentens namn nämns inte, men vi kan lokalisera valvinsten till november 2016.
Offill skriver intelligent och ironisk prosa, så smart att den nästan glänser. I hennes språk bär allt på en baksida – kanske inte definitionsmässigt dess motsats, men något annorlunda. Det skapar en laddning hos hennes karaktärer. Tyvärr lyckas Alva Dahl, som annars är en så briljant översättare, inte helt överföra denna slängiga stil och ge den en adekvat svensk motsvarighet.
När Ben beklagar sig över Lizzies insatser säger han: ”Jag önskar att du var en riktig psykolog […] Då skulle vi vara rika nu.” I originalet säger han ”shrink”, som ju är ett ganska grovt förlöjligande. Och när Lizzie för en student utbrister att hon hade stora planer en gång i världen, ”Stora planer, åtminstone halvstora”, är originalet inte lika välformulerat: ”Biggish ones, medium at least”. Därmed går vi miste om något av Lizzies resignerat luttrade tonfall, som är en så viktig del i att förmedla hennes personlighet.
Men ändå lyckas vi få besked, svart på vitt, hur vilsna vi har blivit av vårt moderna predikament. Lizzie är disträ, men också en anomali i kraft av sin genuina godhet. Hon har ”ett slösaktigt hjärta”, får vi veta, en kategorisering som skapar kontur åt hennes utsatthet. Det går att uttyda ett religiöst moment i de frågor som hon tar del av som Sylvias assistent, och överlag i den form av barmhärtighet som hon ägnar sig åt. Som en outtalad fråga lyder ett ”kan man hjälpa andra utan att själv bli utnyttjad?”
Denna krisiga kvinna blir en galjonsfigur för en ny slags feminism, där Offill tar sig an angelägna frågor utifrån en subtil politisk agenda. Hon skriver en satir över vår besatthet inför efemära ting och företeelser. Hur kommer det sig att vi inte värdesätter det som betyder något på riktigt?
Det finns mycket att fnissa åt i denna roman. Till exempel Bens intresse för att läsa böcker om krig (se där en generalisering som har empiriskt stöd): ”Hela dagen ligger Ben på soffan och läser en gigantisk bok om krigets historia. Men han köpte den på antikvariat så den slutar vid första världskriget.” Man fnissar något mörkare åt hennes stilla konstaterande om vad åren gör med en kvinnas utseende, och att när en yngre man studerar henne är det bara för att han vill placera henne: ”När jag var yngre hände det att jag förstod varför en man stirrade på mig, men nuförtiden är det oftast bara hans minne som trilskas.”
När man tror sig ana vartåt det barkar tar Offills intrig nya vändningar. Det är ett slags skönlitterärt berättande som nästan ignorerar det vi förväntar oss i karaktärisering. Lizzie är uppenbart deprimerad, eller bara neurotiskt ängslig inför framtiden och den annalkande katastrofen. Därav titelns utpekande om väder, att det är en atmosfärisk störning både på individnivå och på universell nivå. Det är ödesfrågor av hög dignitet som avhandlas i denna filosofiska roman, men det sker med en sällsam form av lätthet.
Jenny Offill visar hur romanen är en idealisk form för att berätta om annat än vad den gjorde för hundra och hundrafemtio år sedan. Hon förnyar denna koloss, och skriver en prosa som gnistrar av humor, när hon framför vassa och originella anekdoter, som hela tiden bidrar till att förstärka intrycket av Lizzies belägenhet.
Att läsa Väder är en upplevelse som inte ter sig så märklig medan det pågår. Den är väl ok, tänker jag, men jag vet också hur mycket hennes förra roman betydde när jag väl hade smält den. Det är det klaraste kriteriet: en roman som vägrar släppa taget, som bara fortsätter göra sin verkan långt efter att man slutat läsa den. Det Offill gör är att riva barriären mellan fiktionen och det reella, och uppfinner därmed en ny slags realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.