Den franska romanen Av ingen kvinna född lånar drag av gotiken för att förmedla en historia om universell ondska. Det är ambitiöst, men en smula spekulativt när rysligheterna staplas på varandra.
En ung präst gör ett besök hos ett sinnessjukhus, för att välsigna en av de döda kvinnliga patienterna. Under hennes klänning ligger anteckningar som han i smyg får med sig därifrån. Sedan följer kvinnans historia, och den är av förskräckligt slag.
I Franck Bouysses roman Av ingen kvinna född finns alla ingredienser från den gotiska romanen, som var så populär i slutet av 1700-talet, och vars språk och berättarteknik har påverkat mycket av den moderna romanen. Här finns det upphittade manuskriptet som ska ge sken av autenticitet, den oskuldsfulla unga kvinnan som rövas bort av en olustig usling, den opålitliga atmosfären, undergångsstämningen, samt den spirande men omöjliga kärleken. Liksom i de gotiska romanerna utspelar sig allt under ett vagt förflutet, kanske slutet av 1800-talet.
Rose är bara fjorton när hon säljs av sin far, och hamnar i klorna på en otäck husbonde, som lever i ett slott tillsammans med en äldre dam (”demon”, kallar Rose henne). I ett av rummen har husbondens hustru isolerats, svårt sjuk. Snart nog visar det sig att husbonden har ett uttalat syfte med Rose: hon ska föda honom en arvinge, så han börjar våldta henne på nätterna. Medan den gamla damen bevakar allt från en stol, alltmedan hon mumla ramsor.
Det är en knepig roman, minst sagt. Bouysse väljer att förmedla lejonparten av berättelsen från Roses perspektiv. Det är rimligt, då vi tänks följa hennes öde i takt med att prästen läser hennes anteckningar. Men vi får förloppet skildrat också från några av de andras perspektiv, såsom pappan och mamman, samt den unge man som också vistas i slottet, Edmond.
Därmed splittras romanen i två partier: Roses förtvivlade berättelse i första person om hur hennes troskyldighet möts av det perversa sammanblandas med de andras tankar, utan att det blir utrett hur vi som läsare får tillgång till dem. Romanen hade tjänat på att nöja sig med att skildra Roses historia från hennes perspektiv. Genom pappans version får vi tillträde till det dåliga samvetet för att han sålt sin dotter, men det är en onödigt övertydlig markering.
Den kärlekshistoria som växer fram mellan Rose och Edmond är också märklig. Stilistiskt liknar det ett oväntat möte mellan Barbara Cartland och William Faulkner. Det är en roman som bågnar av ambition, men vars energi inte räcker för att återberätta en arketypisk historia om att bli inspärrad.
Det är verkligen en ryslig historia som vi får ta del av, och det är mycket övergrepp och blodspillan som skildras. Under våren har jag läst ett antal romaner som också ägnat sig åt att gestalta skändligheter: Fernanda Melchors Orkansäsong, Marieke Lucas Rijnevelds Obehaget om kvällarna, Douglas Stuarts Shuggie Bain. Är det en bra utveckling?
Nog för att romaner i första hand inte alltid ska vara uppbyggliga, men jag lämnar Bouysses roman med en fadd eftersmak, och tycker inte att den ska ställas i paritet med Melchor, Rijneveld och Stuart, helt enkelt för att deras romaner saknar spekulativa drag. För vad lär man sig av den här romanen som man inte visste redan? Att ondskan existerar behöver inte betyda att vi måste popularisera den.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.