Till dem det angår, Einar Már Guðmundsson, översättning John Swedenmark, Heidruns

Ovanligt nog figurerar författaren i helfigur själv på omslaget till Einar Már Guðmundssons diktsamling Till dem det angår. Mest liknar det en byline-bild på en utrikeskorrespondent – en ungt förnöjsam Staffan Heimerson kanske. Medan en hel del av Guðmundssons romaner har översatts till svenska har vi fått nöja oss med ett urval dikter för mer än tjugo år sedan. Nu utkommer denna diktsamling från 2019, i pålitlig översättning av John Swedenmark.

 

Det rör sig om 32 dikter uppställda i 7 avsnitt, som i viss mån har utrikeskorrespondentens perspektiv. Det är klimatdikter skrivna i ett ohejdat flöde som upprepade gånger påpekar att det är kvart i början och kvart i slutet. Sent på jorden, som det brukar heta. Diktjaget flanerar, registrerar, och är som gängse betraktare sällan delaktig i det som sker. Allt skildras utifrån.

 

Dikterna handlar om hur svårt det är att behålla illusionerna i en värld som bara är intresserad av att krossa dem. Det öppnar för dråpliga och absurda situationer, som tangerar surrealismens estetik. Det kan också närma sig den typ av vaghet som poesin trivs i. Alltså där det utskrivna bevarar sin brist på förenkling. Där det diffusa bär på sin egen styrka.  

 

Dessa absurda ögonblick kan bara fångas i flykten:

 

Jag lär mig att flyga

eller jag lär mig inte att flyga

Ändå flyger jag, från en mörk källare,

omkring i tankens atmosfär

 

Nyss flög tre poliskonstaplar

österut över stan

och kraxade som korpar

 

Jag sover djupt i mitt djup

 

Det finns i dikterna något osorterat, pratigt och ofokuserat, och mycket upprepning av dörrar och fönster och att utsättas för andras svek. När Guðmundsson anspelar på ett känt John Lennon-citat erinrar man sig att han skrivit romanen Beatles-manifestet, utan att ta ställning för om det är väsentlig information. Ofta handlar dikterna om dikten själv, och den typen av resonemang kan bli väl snäva eller bara tråkiga.

 

Det är en kosmisk dikt där Guðmundsson lämnar vissa saker ofullständiga eller oklara, samtidigt som det finns en benägenhet till utfyllnad, i uppvaktningen av det cirkulära och det fortsättande, som om han skriver på en evig dikt. Där blir paradoxerna slentrianmässigt hanterade, eller om det bara är så att jag inte är mottaglig för det flitiga bruket av spetsfundigheter, eller den typ av livsfilosofi som förmedlas (som, med en annan vinkling på omslaget, tillhör kåsörens genre).

 

Världens beklagliga tillstånd är föremål för intresset, men det blir sällan någon skärpa i angreppen: ”Det är längesen jag skrev dikter, / men nyligen kvinnor fick rösträtt / och tiden är liksom vattnet / droppen som urholkar stenen / Jag vaknar med svaret på tungan / men kommer inte ihåg frågan”.

 

Så även om språket ibland putsats lite för mycket till blanka klichéer hittar jag enstaka dikter som gör det värt att läsa även poesi av Guðmundsson, såsom en ganska fin kärleksdikt:

 

Min lott var att hitta dig

på vägen hit

in i den här världen

in i det här hemmet

den här drömmen

den här dikten

att öppna dörren

att öppna fönstren

att öppna sinnena

allt som går att öppna