Under hösten initierade Agri Ismaïl en debatt på Göteborgs-Postens kultursidor om gestaltningens hegemoni hos skönlitterära författare och kritiker. Liksom alla debatter har väl alla som ger sig in i den en poäng, även om alla driver sina egna käpphästar, och meningen är väl inte att komma överens heller. Själva debatten i sig är målet, och det är antagligen ett sundhetstecken att diskussionen förs. Det finns värre saker en kultursida kan ägna sig åt.
Ett större problem är att läsarna inte bara blir färre – varje ny utredning visar sjunkande procentsatser – utan att vi som läser blir sämre. Det slår mig när jag läser Magnus Dahlströms romaner, som årets Förhör, att i ett hälsosamt litterärt klimat skulle hans böcker få betydligt större genomslag. De böcker som plockas upp och diskuteras är i stället tydligt paketerade med ett hanterbart innehåll, något som går att plocka isär och relatera till. Dahlströms romaner fyller oss med kufisk ovisshet, dunkla farhågor, men framför allt är de inte styrda av en tematik som går att applicera på en direkt fråga.
En annan svensk roman från i år som borde ha väckt större intresse är Gunnar Nirstedts första vuxenroman, Valborgsmässoafton på Nytorps gärde. Det här är en bok som är så ambitiös att den nästan bågnar av sitt innehåll, men utan att det går att summera den på ett lättillgängligt format. För den utger sig handla om en brasa som ska tändas en valborg i en Stockholmsförort, men det är för att uttrycka det milt ett förlopp med förhinder.
Hellre än att kalla den roman liknar det en fresk. En tavla i det större formatet, med åtskilliga tablåer som tillsammans bildar något där helheten inte riktigt kan sammanfattas. Det är klart att här finns karaktärer, och i någon mån en intrig. Men tydligare är det intryck som förmedlas. Många öden ska kopplas ihop, eller vävas ihop, målas ihop, på en prosa som är mer musikalisk än konventionellt litterärt framförd. I högre mening än majoriteten av våra samtida författare visar Nirstedt att vi människor bär på större rikedomar än man kan föreställa sig. Hans individer är på riktigt.
Meningsbyggnaden är lång, omfattande, och rytmisk som musiken, med omtagningar, såsom den ständigt närvarande Olle Jakobsson, ”den spanske Olle Jakobsson”, med sina bravader. Här får ens läsning anpassas, justeras, för det är otänkbart att försöka läsa så som vi annars läser. Eller så här: alla som föredrar ljudböcker beklagar jag, för hur ska det gå att tyda ett skrivande som gör sig så beroende av kadenser som anges av skiljetecken, pauseringar som de generösa kommatecknen och semikolonen ger oss som läser visuellt:
”Att vissa människor blev sitt namn på ett sätt som andra bara kunde drömma om, det hade alla runt bordet varit överens om den där kvällen när Olle Jakobsson slutgiltigt och helt utan egen förskyllan trädde fram som den dubiöse centralgestalt han var, en förutsättning för deras umgänge, ett nav, som det brukar heta, kring vilket allt kretsade; ingen av dem formulerade det så, men det var som om de vetat det i evigheter utan att kunna sätta fingret på det, så när CG till slut fällde den där repliken kändes det enbart självklart.”
Det finns också en viss busighet i förloppet, och i utförandet. Jag anar William Faulkner och Stig Dagerman som inspiratörer, även om den typen av gissningslekar nästan undantagsvis leder en fel. Och det kan kvitta: i stället nöjer jag mig med att konstatera att det är inte bara skickligt, utan också förtjusande, snudd på utsökt. Det är sällsynt välskrivet, med ett ordförråd som kan leda tankarna också till David Foster Wallace.
I grunden finns inte bara en berättelse utan flera sammanlänkade stories om det mänskliga. Det handlar om hur ensamheten påverkar oss. Om hur vi är präglade av våra språk, hur vi definieras av hur vi uttrycker oss. De olika temperamenten fångas in lika intensivt gripande som hos Robert Kangas på tidigt 90-tal, en annan Faulknerlärjunge. Då blir läsningen både skitjobbig och ljuvligt befriande, med en så gott som bortkopplad intrig. Så är ju fallet också i exempelvis Virginia Woolfs bästa roman Vågorna, en roman som vi förmodligen inte skulle klara av att uppskatta idag då dess sätt att gestalta är så originellt och obekant.
Ändå: det är klart att också den här romanen gestaltar ett innehåll. Men med tanke på hur dåligt vi läser är jag osäker på om vi idag skulle inse storheten i verk som Woolfs Vågorna eller Dagermans De dömdas ö. T.S. Eliot skrev i sin Fyra kvartetter att mänskligheten inte tål för mycket verklighet, men detsamma gäller fiktionen. Alltså att det verkliga kan behöva en skjuts framåt av symbolik. Man kan älta om de symboliska planen hos Dagerman, men i själva verket är han en av 1900-talets stora realister, och nog blir Nirstedts roman också en del i ett sådant romanbygge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar