att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

31 dec. 2020

Lyrikvännen Nr. 6/2020

En smula förhastat skrev jag häromdagen att Lyrikvännen bara utkom med 5 nummer under 2020. I måndags anlände ytterligare ett nummer, liksom för att illustrera vilka överraskningar poesin ägnar sig åt. Att omslaget utlovar karantänprinsessor och nekropastoral är lovande.

 

Och som dessa löften infrias. Isabella Nilsson, nonsensprinsessan, företar en karantänresa med hjälp av fantasin och Malte Perssons envetna dikter som har tre mål i sikte: att utforska rimordens möjligheter, att nämna favoritdjuret geten, samt befria prinsessan från fångenskapen. Det är med andra ord en ljuvligt samskriven text.

 


Johannes Göransson skriver om nekropastoral hos poeterna Eva Kristina Olsson och Leif Holmstrand, och det är en ännu mer ljuvlig text. Med Joyelle McSweeney som vägvisare bryter Göransson loss ännu mer gotik, förfall och död ur Olssons och Holmstrands dikter, och inbjuder till en skevare och vildare läsart. Göransson är verksam i USA som mångsysslare (exempelvis lärare, författare, redaktör) och har med sina översättningar gett bland andra Johan Jönson, Ann Jäderlund och Aase Berg en amerikansk läsekrets.

 

Något mindre imponerad blir jag i förstone av Arne Melbergs essä om Wordsworth och Hölderlin, när han inbillar sig ett möte mellan dessa två storheter i Frankfurt i slutet av 1700-talet. Melberg är en rutinerad skribent som borde ha vetat bättre. Wordsworth talade inte tyska, och när han företog sin resa tillsammans med systern Dorothy och kamraten Coleridge var det den senare som skötte konversationen – Wordsworth själv kunde ju knappt prata med folk på sitt modersmål. Hölderlins rykte var inte heller tillräckligt i svang för att ha intresserat Wordsworth, som vid tidpunkten inte hade fått sitt genombrott med Lyrical Ballads. När han väl träffade en tysk poet blev det Klopstock, ett möte som inte orsakade några animerade diskussioner (de talade med varandra på franska för säkerhets skull).

 

Men själva essän tar sig i efterhand, när Melberg väl reder ut skillnader och likheter mellan Hölderlin och Wordsworth. Att de råkar vara födda samma år är väl ett slags sammanträffande. Mer intressant är dock kopplingen mellan Hölderlins färd mot galenskapen och en mer kryptiskt fragmenterad poesi, som sker parallellt med Coleridges färd mot sina konstant ofullbordade projekt orsakade av den åverkan drogerna orsakat.

 

Slutligen är kritikavdelningen en fröjd, när den samlar upp flera av sommarens och höstens mest läsvärda diktsamlingar. Här finns skarpa och eftertänksamma läsningar, och det här har jag sagt förr, men med den här typen av summerande insatser blir det lättare att hålla ordning på den spretiga diktutgivningen, den här gången representerad av sex olika förlag: Norstedts, Pequod Press, Lejd, Bonniers, Anti, Nirstedt/Litteratur.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar