att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

15 dec. 2020

Historier, Antonella Anedda, översättning Ida Andersen & Nina M. Olsson, Lyrikvännen

När tidskriften Lyrikvännen drevs av förlaget Ellerströms återupplivade de ”lilla serien” med små häften poesi som portionerades ut till landets lyrikvänner som oregelbundna gåvor medföljande prenumerationen. I år övertogs redaktörskapet av David Zimmerman och Anna Lundvik.

 

Senast utkom dikter av Gustaf Adolf Lysholm i november förra året, men nu är det äntligen dags för nästa titel. Det är nummer 66 i denna förträffliga serie, och formgivningen har svällt en smula, men det är fortfarande lika stilrent elegant. Första titeln i detta nya format är italienska Antonella Anedda, född 1955 och aldrig tidigare översatt till svenska, om man undantar fyra dikter i ett nummer av just Lyrikvännen (3-4/2019), från just den samlingen som här presenteras i urval: Historier, översatt av Ida Andersen och Nina M. Olsson.

 


I ett fint efterord klargör de Aneddas särart, bland annat att hon skriver på dialekten logudoresiska. Men att hon blandar högt och lågt i sitt idiom borde inte innebära så hög tröskel för översättarna, eftersom det har varit poesins modus sedan åtminstone T.S. Eliot. Det är inte heller bara det dialektala som sammanbinder Anedda med landsmannen Pier Paolo Pasolini, som ju i än högre grad växlade mellan högt och lågt i sin poesi, utan också för sitt okuvliga samhällsengagemang.

 

Anedda skriver politisk dikt på ett mindre förväntat sätt. I en intervju från Lyrikvännen-numret anger hon något som liknar en poetik: ”Poeter kan skriva om ett äpple och vara politiska. Omvänt kan någon skriva om revolutionen och vara så retorisk att orden blir tomma.” Med den läsanvisningen öppnar sig hennes dikter för konstruktiva tolkningar, när hon återvänder till dagsaktuella händelser som härjar jordklotet.

 

Det är skrivet med klart fokus på utmaningarna som vi står inför, och dikterna blir också lösningsorienterade: ”håll ditt intet utan ilska mellan fingrarna”, som en av slutsatserna lyder. Tilltalet är ofta krasst och bistert, men hela tiden lyser ett uppriktigt engagemang igenom, med känslor vars ärliga uppsåt inte kan ifrågasättas. Ja, kanske hellre än barska ska dikterna uppfattas som neutrala utsagor som väljer detta opartiska sätt att porträttera världen.

 

Anedda nöjer sig inte heller med att hålla sig på jorden, utan tar sig upp i atmosfären bland kometer och stjärnor. Hon går i dialog med föregångare, främst Dante, som blir en katalysator för några av de starkaste dikterna i detta urval. I dessa utfärder, som går i olika riktningar uppåt och inåt, kanaliseras jagets nedbrytning och upplösning, både på individnivå och artnivå.

 

Dikterna handlar om vikten att upprätthålla ett vardagsliv även när världen håller på att krascha. Då blir det allt viktigare att vårda det som är bestående, och det gör hon i flera av dessa dikter. Den politiska indignationen är frimodig, och tillåter henne att landa i inspirerande områden: ”En namnlös belägring har sin början. / Avloppsvatten, översvämningar, spräckta berg / i jakten på olja. Kvar finns slavarna / inställda på att bygga våra pyramider av välfärd.”  

 

Så skriver Anedda sina presensdikter, i ett nu nu nu fyllt av outtalade ”jag finns”-utrop, och det är välgörande läsning, hur mycket dikterna än beklagar sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar