Vad är det vår tid saknar mer än något annat, om vi räknar bort sans, skönhet, värdighet, tolerans, solidaritet och rättvisa? Kanske självuppoffring? Att helt enkelt ställa sig i tjänst åt något som är större än en själv. Den som gör det i dag blir automatiskt stämplad som naiv godhetsknarkare. Men tänk om vi har fel: tänk om det vi gör nu i världen, det Bodil Malmsten en gång kallade ”att hångla med ondskan”, är ett fundamentalt misstag.
Balsam Karam verkar tro det. I tre romaner har hon nu skildrat sådana människor som verkar ha hamnat i omloppsbana från vår nutida besatthet av likriktad egoism. Mörk materia är sålunda en roman som avslutar en slags ”rymdtrilogi”, där titlarna hämtas från fysikens svartaste vrå, efter Händelsehorisonten och Singulariteten. Hon har med sina romaner skapat en tidlöshet som får allt som sker att verka både daterat och framåtsyftande, som vore det en slags retro-science fiction. Hennes nu är splittrat åt två håll – både bakåt och framåt i tiden.
Den nya romanen utspelar sig i Solrosstugan, där kvinnor utför arbeten under slavliknande förhållanden och män kör aggressivt i bilar på farliga vägar. Polisen missbrukar sitt våldsmonopol. En papperslös tonårstjej, Mende, hittas svårt skadad. Människosmuggling och prostitution förekommer, och flyktingläger. Det är en kall och likgiltig värld som hotas av ett versalt skrivet och i bestämd form ”Mörkret”, men där vänskap ändå uppstår i de små obetydliga mellanmänskliga förehavandena. Jag påminns om de varma mötena i Cormac McCarthys Gräns-trilogi, där främlingar bjöd på mat, helt enkelt för att vi människor också har kapacitet till sådan omtanke. Även hos Karam är maten något som knyter samman människorna, och blir ett tecken på kollektivets styrka.
Vilka är Balsam Karams styrkor som författare? Jag identifierar tre särdrag, som gör henne till en av de mest intressanta svenska samtidsförfattarna. Det första är stilen, som är helt omisskännelig med sina upprepningar. Det andra är personporträtten, som är distinkta och minnesvärda. Det tredje är samhällsskildringen, som riktar sin skarpa udd mot likgiltigheten. Få svenska författare, om ens någon, är lika starka på alla dessa tre områden.
Här skulle man kunna anföra det motto Karam använder som ingång, ett citat från Gregg Deal på twitter, som svar på frågan vad som är viktigast för en ursprungsbefolkning: ”Ert land? Att försvara traditioner? Ert språk? Eller ert folk?” Varpå svaret lyder: ”Allt det här är samma sak.” Så också hos Karam, vad gäller språk, personporträtt och samhällsskildring: allt har samma värde för henne.
Med sina romaner har hon så demonstrerat varför kärleken mellan människor är det viktigaste vi har, och i slutändan kanske det enda som återstår efter att vi har slagit både varandra och världen i spillror. Men hur kan vi älska den som har ödelagt oss? Tja, det är väl där om någonstans en förlåtelse borde börja. Karam lånar mytens och sagans verkningsmedel för att skildra denna trasiga värld med sina trasiga individer. Det är en värld där hoppet blinkar svagt, men där det ändå finns en omsorg som går på djupet i stället för att nöja sig med läpparnas bekännelse. Omtanke är liksom kärlek ett verb, något som gestaltas i det språklösa.
Och kärleken är beroende av hoppet. Att våga förlita sig på hoppet är väl det som i högre grad än något annat definierar oss som människor. Därmed skapar Karam en andlig dimension som förstärks av hur hon knyter religionen samman med fysiken, där astronomin samverkar med konsten. Det är fullt tänkbart att läsa hennes roman som en allegori, åtskilligt i den inbjuder till det, men det förminskar det budskap hon framför. Det är också möjligen tänkbart att läsa henne i skenet av Fernanda Melchors romaner om Mexiko – alltså en vision av världen som fastgjuten i en våldsspiral, där människor ges ynkliga förutsättningar att hantera all djävulskap hon konfronteras med. I en svit intervjuer får invånarna komma till tals, däribland Mende själv, i en metod som erinrar om en annan mexikansk författare, Valerie Luiselli, med sina reportage om försvunna barn.
Liksom när jag läste Karams förra roman, Singulariteten, kan jag stundtals störa mig på att det är så intrikat berättat, att jag behöver läsa meningar flera gånger för att ro dem i land med någon form av mening intakt. Å andra sidan väljer hon ett motto inte bara från Gregg Deal, utan också från Toni Morrison. Det säger något om ambitionsnivån, och de stilistiska anspråk som hennes roman tillhandahåller, med sina långa meningar som kapas av kursiverade satser. Här finns allvar och tyngd, och ett skoningslöst våld. Och vem är jag att klaga på att författaren stör min läsro? Läsning ska väl vara mer än mys?
Vad var det nu vi saknade, förutom självuppoffring? Kanske helt enkelt böcker som fortsätter att utmana oss, som gör oss osäkra i vårt mottagande. Balsam Karam skriver tveklöst sådana böcker, ojämförliga i sitt utförande – böcker som inte nöjer sig med att smeka oss medhårs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.