För litteraturnördar är det en av årets höjdpunkter. Nobelpriset? Nja, den cirkusen är det lätt att tröttna på: vartannat år ett bra val av pristagare, vartannat år en besvikelse – antingen ett förutsägbart eller dåligt val. Nej, jag menar reportagen i Svenska Dagbladet från början av januari, när Kaj Schueler gräver fram de protokoll som befriats från Svenska Akademiens femtioåriga sekretess. Senast handlade det om 1974 års kontroversiella val av Harry Martinson och Eyvind Johnson.
Nu har Schueler skrivit en bok om Nobelpriset med fokus på åren 1958-1974: Det är trots allt bara ett pris. Han är väl skickad att skriva i ämnet; hans gedigna bakgrundsarbete är påtagligt, och det blir därmed ett standardverk om priset, eftersom han också gör en helhetsgenomgång av ledamöters sammansättning historiskt och i nutid. Det enda som är tråkigt är att den hinner bli inaktuell redan i morgon klockan 13, då dess uppräkning av pristagare slutar med Han Kang – därmed saknas årets pristagare (László Krasznahorkai eller Péter Nádas?).
Prisets historia är intressant nog, och Schueler dröjer en stund vid dess uppkomst. I början prisades gärna enskilda verk, medan det sedan länge handlar om ett livsverk. Han skriver också en del om skandalerna 2018-2019, då Svenska Akademien skakades i grunden och hotades att upplösas. Fast det har stormat tidigare, och att döma av Schuelers reportage har gräl och oenighet hört till vanligheterna, med inslag av småaktighet, avund och missunnsamhet. Fast vad som skedde efter den senaste krisen, då många ledamöter avgick sedan stadgarna skrivits om, är att Akademien tappade sin nimbus, sin aura av exklusivitet. Det här skedde parallellt med att genikulten passerade sitt bäst före-datum.
I stora drag följs Kjell Espmarks magistrala tidslinjer, utifrån att exempelvis 1930-talets riktning mot att belöna populära författare med en bred läsekrets mot de mer experimentella banbrytarna från 1946 och framåt (däribland Hermann Hesse, T.S. Eliot och William Faulkner), viljan att vidga priset från 1978 med oupptäckta författarskap till rörelsen mot en global spridning från 1984 och framåt. Att belöna kvinnor låg länge inte i Akademiens intresse: under hela 1900-talet endast nio stycken, medan första fjärdedelen av 2000-talet har belönat lika många.
Schueler liknar Nobelarbetet vid en tratt. Först sammanställs inkomna förslag, cirka 200 namn som kallas långa listan. De bantas ned till en halvlång lista på ungefär 20 namn, innan man innan sommaren väljer ut fem namn som ingår i den korta lista som läses inför höstens omröstning. Vad är det då som utmärker en Nobelpristagare? Anders Olsson citerar vad den nu avhoppade ledamoten Katarina Frostenson sagt: ”en författare som har lyckats åstadkomma ett nytt språktillstånd. Författare som efter att ha gjort något nytt förändrar litteraturens väg.”
Tyvärr är det nästan allt för lätt att kritisera urvalet av Nobelpristagare, och Schueler uppehåller sig en del vid några namn som ofta förekommit men valts bort i sista stund, som W.H. Auden och Jorge Luis Borges. Problemet med priset när man granskar det i efterhand är att så många av namnen inte tillhör 1900-talets klassiker. Där saknas några namn som Schueler tar upp, som den tidiga modernismens fem klarast lysande stjärnor, som inte ens föreslogs: Joyce, Proust, Kafka, Woolf och Rilke, samt de något senare Paul Celan och Inger Christensen. Några namn som också saknas är förstås Thomas Bernhard, Clarice Lispector och James Baldwin. Alla dessa namn är levande klassiker, medan namn som Roger Martin du Gard, Jacinto Benavente och Grazia Deledda hör till dammsamlarnas skara.
Det är onekligen intressant att följa hur ledamöterna grälar om storheten hos namn som nu är helt bortglömda. Det säger förstås något om hur vi ser på litteraturen i dag, att våra omdömen av en tänkt framtids läsekrets kommer att te sig obegripliga: vad såg de hos Karl Ove Knausgård, liksom? Här kan vi ta del av hur Dag Hammarskjöld ogillade Albert Camus, något som kan förvåna oss som håller Camus högt.
När Svenska Akademien under början av 1970-talet krattade manegen för ett delat pris mellan Martinson och Johnson – sina egna ledamöter – visade det sig att fyra ledamöter dog under årets gång. Artur Lundkvist försökte spjärna emot, och föreslog i stället pris till Nadine Gordimer, Doris Lessing, Norman Mailer eller Saul Bellow. Alla utom Mailer skulle senare få priset (Mailer hade också varit förtjänt av det).
Den här boken är skriven med journalistens rappa handlag och en lätthet i steget. Schueler lånar essäns förmåga till djupseende och låter ämnet genomgå ett ordentligt skärskådande. Djupast går Schueler när han skriver om de tre sovjetiska priserna kring mitten av 1900-talet, alltså Boris Pasternak, Michail Sjolochov och Aleksandr Solzjenitsyn. Man kan också notera att mellan 1946 och 1990 fick endast en kvinna priset – Nelly Sachs, som dessutom fick utstå eftergiften att behöva dela det med en i dag bortglömd israelisk författare.
En annan gåta är hur njuggt inställda senare tiders ledamöter varit mot poesin. Under hela 2000-talet har det endast gått till Tomas Tranströmer (olyckligt) och Louise Glück. Bob Dylan tillhör, som Schueler försynt påpekar, en annan kategori författare. Självfallet håller jag mina tummar för en poet i morgon – Anne Carson, till exempel – men gör mig inga större förhoppningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.