Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser, Paul Valéry, översättning Horace Engdahl, Faethon

 

Titeln får mig att studsa till: Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser. Ett feltryck? Nä, ordet ”an-arkins” upprepas i inlagan och på bokryggen. Det är Paul Valérys säregna stavning i en essä som tar sin utgångspunkt i politisk leda. Texten tillkom 1936-1938, och ingår i de anteckningsböcker som hittades efter hans död 1945, precis innan han skulle ha föreslagits som det årets Nobelpristagare i litteratur. Kaj Schueler menar så i sin nyutgivna bok om priset (som jag skrev om i onsdags), en uppgift som Valérys översättare Horace Engdahl här bekräftar.

Textmassan i Valérys kvarlåtenskap utgörs av cirka 26 000 sidor. Det här skulle kunna ha blivit en bok, bara Valéry hade gett sig tiden att redigera sina intryck. Att den nu föreligger i delvis fragmentariskt skick hindrar inte att det är mestadels fascinerande läsning. Ändå stör jag mig på själva grundförutsättningen, som vill ifrågasätta demokratin och i dess ställe placera ”aristarki” (not till vän av ordning: om det krävs en fotnot för att förklara din ideologi kanske du ska fundera på att byta ut den).

Det är tydligt att här har vi någon som har läst Nietzsche. Även Valéry förespråkar ett alternativ till flockmentaliteten och den fördumning som följer i dess spår. Individualism må vara bra, men om det är något som ska rädda mänskligheten är det snarare att vi i högre utsträckning går samman. Då får man väl svälja att grannen är en idiot, bara hen kan bistå oss i vår vardag, och att vi förhoppningsvis har något själva att tillföra en gemensamhet.

Så Valéry har läst Nietzsche, och ibland undrar jag om han på något anakronistiskt vis läst också Jean Baudrillard, han som en gång hävdade att den som vill lyssna till något ointelligent ska vända sig till någon som har en mikrofon framför munnen. Valérys version: ”Man skall vara på vakt mot dem som talar med megafon […] mot de maktstinna som talar med bokstäver större än de själva.” Överlag visar Valéry misstankar mot offentligheten, och det kanske inte är endast ett nutida fenomen, hur makten har vulgariserats.

Även om Valéry försöker övertyga oss att han strikt håller sig till logiken blir han polemisk, och därmed känslostyrd. Han väljer att ge ironiska citattecken kring några av sina käpphästar, som ”demokrati”, ”naturlagarna”, ”historien”, ”pessimist”. När Gustave Flaubert var ute i samma ärende – att påtala tillvarons befängdhet – lät han kursivera de ord som skulle illustrera hans tes. Och någon gång kan den här boken likna en instruktionsbok till Donald Trumps styre: ”Den som vill ’styra’ dem, det vill säga tro sig göra det, måste se till att likna dem.”

Problemet med cynism är dock att den som anser sig ha genomskådat tillvarons falskheter så lätt blir osexig. Och Valéry påminner i viss mån om den överskattade dysterkvisten E.M. Cioran (alla osnutna gymnasisters favoritfilosof). Det som utger sig vara skadligt och samhällsomstörtande blir så lätt tandlöst och bara gnälligt. Det Valéry gör bra – bättre än Cioran åtminstone – är att visa hur människan är en pragmatisk varelse. Makt utgår till den som visat den största viljan och den största kraften; det är inte den som har de bästa idéerna som vinner några val (för att ingen ska missförstå finns brasklappen Hitler med i några av de sista anteckningarna tillkomna detta olycksbådande 1930-tal).

Men att vara pragmatisk innebär, enligt Valéry, att vi anpassar oss efter det som är bäst för stunden och bäst för oss själva, och inte i längden och för det gemensamma goda. Och vad skedde efter att han avslutat anteckningarna till den här boken? Jo, kriget, liksom för att demonstrera riktigheten i hans reflektioner om den mänskliga naturen. Och framställningen lyfter när han diskuterar hur ett tänkande endast låter sig göras utanför de etablerade institutionerna. Något den svenska offentligheten aldrig har fattat, hur själva idén med den intellektuella människan bara kan existera för den som kapat alla band till makten.

Men hur bra är det egentligen med elitism? Den starkes rätt? Färska undersökningar visar hur rätt Valéry hade, med ungdomar som längtar efter en stark ledare som pekar med hela handen (skit samma vad han heter, bara han heter Jimmie Åkesson). Fördelen med Valéry är kvickheten i hans tankar, som om han tänkte på uppstuds. Denna snabbhet hindrar inte en del långsamt framvärkta slutsatser: ”’Medelklassen’, människor som fruktar och hatar åt två håll, uppåt och neråt. De har två fronter att hålla.”

I sina värsta stunder låter Valéry mer som Alexander Bard än något annat. Det kanske är vad vi förtjänar? Men det finns en stark poäng i hur Valéry påtalar ”genomsnittets herravälde” som en effekt av barbariets epok. Senast det fanns intelligens i den svenska debatten – cirka 2008 – talades det ofta om ”medelmåttans tyranni”, det vill säga att vi styrdes av de som inte var de skarpaste knivarna i lådan. Ack, nu har vi blivit så avtrubbade att vi inte ens orkar protestera mot de plastleksaker som ska sägas vara våra spjutspetsar. Om något skulle vi väl i dag tala om ”likgiltighetens hegemoni” – fast vem vet i dag ens vad hegemoni betyder?