Essä NR 21; NR 22-23

 

Det här är något jag har sagt förr, men det tål att upprepas. Tidskriften Essä har sedan långt innan sensommarens infama regeringsbeställda kulturkanon kartlagt och upprättat en mycket tydligare bild av svenskhet. Det började med första numret hösten 2017, som handlade om Carl Jonas Love Amqvists essä om fattigdomen, och vips är vi framme vid 2025 och två nya utgåvor.

NR 21 handlar om Peter Forsskåls framlagda avhandling Tankar om den borgerliga friheten, som skulle ligga till grund för den svenska tryckfrihetsförordningen. Linné skulle namnge en nässla Forsskål hämtat hem från Egypten efter honom – Forsskaolea – (hårdnackad, vild, envis, kantig). Zoologen Albert Kölliker gav sifonoforsläktet Forskalia också namn efter denna förgrundsgestalt, som i det här numret låter fyra skribenter försöka teckna porträttet av honom. Därmed ges vi en bild som dels ger oss kontexten, dels dess betydelse för vår egen tid.

Jakob Christensen benämner honom som ”Linnés kanske mest begåvade lärjunge”. Nu är han väl mer eller mindre bortglömd, men just därför är den här tidskriftens insats en – och här upprepar jag mig igen – kulturgärning. ”Det här är det egentliga Sverige”, lyder det implicita imperativet. Nina Björk fokuserar i sin essä på den andra paragrafen i Forsskåls avhandling, som avslutas: ”friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, att man efter yttersta wilja får gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.” Det rimmar förstås illa med vår skadeverkan på klimatet – Forsskål verkade precis i det skifte från förindustriell tid till det vi nu kallar antropocen.

Staffan Vahlquist ger oss en magistral genomgång av hela avhandlingstexten, som lämpligt nog har lika många paragrafer som tidskriftens nummer i ordningen (21). Bilden som träder fram är av en typiskt svensk avvikare, som vi har sett i tidigare Essä-nummer, som det första om Almqvist, eller senare nummer om Thomas Thorild och Ing-Marie Eriksson, hon som skrev romanen Märit och dömdes för förtal. Clas Livijn, John Karlzén och The Man of Street är några andra särlingar som gärna får bli ämne för ett kommande nummer av Essä.

Detta mastiga nummer – 138 sidor – är ett enkelnummer, medan det följande, NR 22-23 – på endast 88 sidor – är ett dubbelnummer. Det handlar om pacemakern. I mitten ligger ett foto på den första pacemakern, som skapades av Rune Elmqvist och opererades av Åke Senning på patienten Arne Larsson. Bilden liknar på något märkligt sätt en insekt, med sina två spröt. Eller tänker jag på Kafkas besynnerliga skapelse Odradek från novellen ”Familjefaderns bekymmer”, den stjärnformade spolen med så stark egen vilja.

Fast pacemakern är förstås bara en apparat. Tekniken och vetenskapen representeras av Lars Rydén och Jan Eric Olsén, medan Nina Wormbs gör en övergång till cyborgen, och hur vi i dag med yttersta möda kan skilja på biologi och maskin. Andreas Lundberg tar vid med en hjärtats kulturhistoria och hur AI och Chat GPT håller på att göra människan överflödig. Elisabeth Åsbrink skriver om hur en författare – i det här fallet Etty Hillesum – kan transplanteras till en läsare, och Kari Løvaas om hjärtat hos Selma Lagerlöf, både i romanerna och i biografin.

Vore det inte en smaklös ordvits kunde jag få det sagt att de sex skriver helhjärtat om hjärtat, men det är faktiskt sant. Elmqvist och hans team brydde sig inte ens om att ta patent på sin uppfinning, då de trodde att den skulle ha ett begränsat användningsområde. Nu utförs 800 000 operationer med pacemaker varje år i världen, och uppskattningsvis 67 000 svenskar har en sådan inopererad (något fler än de som har medlemskap i Moderaterna).

I Rydéns text om elektriciteten spårar han det konstgjorde livet bakåt till sent 1500-tal och de något senare första experimenten med grodlår som Luigi Galvani utförde på 1700-talet (de skulle i hög grad inspirera den unga Mary Shelley när hon skrev Frankenstein). Pionjären Arne Larsson levde länge med pacemaker – han dog först 2001, i en ej hjärtrelaterad sjukdom. Wormbs skriver: ”Vi är vandrande cyborger, biologiska varelser med syntetiska material i våra kroppar, sammansatta individer, inte bara bildligt utan bokstavligt.”

Eftersom Lundberg är poet blir hans essä vindlande och läsvärd både i detaljer och i överblick. Hans beskrivning av pacemakern lyder: ”rent symboliskt är pacemakern onekligen just det främmande robotfingret som petar i människohjärtat. Framtidens taktpinne.” Och Åsbrinks text är lika halsbrytande när hon visar hur Hillesums ”tänkande hjärta” kan övertas i en läsares agerande, och att vi kan bli mer hjärtliga i vårt sätt att förhålla oss till omgivningen. Løvaas, som jag tidigare läst essäer av på norska, skriver fint om Lagerlöf och hur hjärtat är en konstant symbol i flera av hennes bästa berättelser, med fokus på kortromanerna Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien.

Avslutningsvis: själv led jag av något som kallades hjärtförstoring när jag var barn. Det upptäcktes när jag fick smärta i hjärtat varje gång jag tog några löpsteg (sedan dess har jag inte sprungit en meter). Eftersom jag då spelade fotboll fick jag lösa det genom att bli målvakt. Det höll i ett par år, tills vi fick en tränare som tyckte att målvakten skulle löpträna lika mycket som utespelarna, så då gav jag upp min idrottskarriär. Symtomen försvann med tiden, men jag tänker inte riskera något genom att börja springa.