Den svenska litteraturhistorien saknar poetikböcker, alltså i bredare mening böcker som diskuterar hantverket att skriva poesi. Nu råder Kennet Klemets bot på den bristen, med sin nya bok blå, blå himmel. Är titeln en olycklig blinkning till någon av Tomas Ledins många sommarlåtar? ”Känn själen suga i sig all lyrik” skaldade Ledin, men Klemets tar en annan väg. (Går den via den Georges Bataille som skrev Himlens blå, översatt av Katarina Frostenson, som också översatt Marguerite Duras – liksom Klemets, slår det mig.)
Det sker med hjälp av korta texter som gör nedslag i en slags praktik. En gång i tiden kallade jag Klemets för den felande länken mellan Johan Jönson och just Katarina Frostenson. Den här gången tänker jag mer än en gång på Lars Noréns sena böcker i gränslandet mellan prosa och poesi. Det är en tunn linje mellan Klemets rad ”Skriva sig fram till en punkt där skrivandet upphör” och Noréns ”Boken blir färdig när jag har lag till de tomma sidorna” (ur Fragment II).
Klemets skrivande livnär sig på paradoxer: ”Skrivandet börjar i språklösheten. I allt som finns i den.” Paradoxen är en svår konst, då den så lätt slår över i banala plattityder, och den här boken klarar sig inte alltid: ”Ett ljus så intensivt att det blir mörker. Eller tvärtom.” Låter inte det en aning slappt? Det som oftast räddar Klemets är att det finns substans i hans iakttagelser. Han visar vad litteraturen är och vad den kan göra: bli ett användbart hjälpmedel för att härda ut. Här finns en akut närvaro, som pekar ut metoden, som ett modus operandi.
Litteraturen kan också uppenbara nya sanningar, just de viktiga sanningar som varit dolda för oss, på grund av fördomar, partiskhet eller bara apati. Klemets uppehåller sig vid sanningar som vi både känner igen och är främmande inför. Med hjälp av formatet blir det en spänstig och förtätad text, om än jag inte blir klok på förlagets genrebeteckning ”diktbok”. Det är mer frågan om den typ av fragmentsamling som funnits hos Norén, men också hos den Baudelaire som skrev Hugskott och förstås Jenaromantikernas fragmentariska skrifter. Givetvis har Klemets kortprosa eller fragmentpoesi något gemensamt med Gunnar Björling, när han apostroferar ”Enkeldagen”, som ju låter misstänkt likt Björlings De stora enklas dag.
Då framkallas ett språktillstånd där titeln står för illusionerna. Det blir texter som samtidigt befinner sig helt inneslutna i sig själva och helt bortom det som är ens egna. I det spänningsfältet uppstår ofta en uppgiven humor: ”Inte svårt att stjäla, det är bara det att man aldrig får användning för det stulna.” Nog drar man på munnen ibland, mer eller mindre ofrivilligt – men det gör man ju också allt som oftast när man läser Norén.
Precis som med Norén misstänker jag att en bok som denna kan bli en följeslagare under längre tid, att det kommer att finnas stunder då det finns anledning att återvända till de beska sanningar som levereras här. Ibland används citattecken, ett grepp jag fattar först när jag kommer till några oförglömliga rader av Marina Tsvetajeva (geni!). Här ska jag våga mig på en förutsägelse. Det finns sådana oförglömliga rader också i Klemets bok. Jag anför denna kortis: ”Att inte veta vad man talar om men att det är det viktigaste som finns.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.