FN:s flyktingorgan UNHCR har tillsammans med Novellix sammanställt en ask noveller för att uppmärksamma att det har gått tio år sedan den så kallade ”flyktinghösten”. Året innan hade statsministern i ett omtalat tal, uppmanat svenska folket: ”öppna era hjärtan”. Det gick så där. Moderaterna förlorade valet, och Reinfeldt avgick. Asken ”Ingen hör hemma på flykt” borde jag förstås läsa i sin helhet, men det jag fick med mig var endast Agri Ismaïls bidrag, 3,5 X 4,5 cm. Synd, då asken kompletterar den tidigare Novellix-asken från 2016, ”Eller sjunk i havet och tre andra berättelser om flykt”, som gavs ut i samarbete med Hallpressen.
Ismaïl debuterade med dunder och brak i fjol med Hyper. Med undantag för en radionovell är det här det första skönlitterära vi kan läsa av honom efter debuten. Novellen räknar med romerska siffror ned från 5 (V) till 1 (I), och låter oss följa fem människoöden som i någon mån berörs av flyktens villkor. Det är en kvinna som jobbar på ett företag, Findmig AB som bygger ett arkiv av ägodelar som utvinns ur skeppsbrott. Hon tar foton av dem för att underlätta identifieringen. Privat och på jobbet bär hon noise-cancelling hörlurar, och det är svårt att inte tyda hennes funktion i novellen allegoriskt, att hon representerar en stor del av befolkningen som vägrar lyssna på alarmrapporterna.
De andra novellerna handlar om polisen Konstantinos, människosmugglaren Çevik, vännerna Aram och Birzo, samt fotografen Serbest, som besöks i ateljén av Atya. Båda drömmer sig bort: han med hjälp av mobilens kartapp besöka åtråvärda platser på jordklotet, och hon med sikte på ett visum som ska hjälpa henne på ett mer konkret vis – därav novellens något kryptiska titel (3,5 X 4,5 cm är alltså storleken på det foto som ska medfölja visumansökningen). Kryptisk är också den omvända turordning Ismaïl använder från fem till ett, men det blir tydligt vad hans avsikt är när sista avsnittets Atya omnämns i det föregående avsnittet.
I Konstantinos berättelse tecknas bilden av en strand där döda kroppar ständigt dyker upp. Ismaïl gör jämförelsen med deckarens emblematiska bild av liket som triggar mysteriet. Vem är den skyldige bakom dessa döda? I tv-serien Twin Peaks var det Laura Palmers kropp på stranden som länge gäckade rättsväsendet. I Annika von Hausswolffs foto ”Hey Buster, what do you know about desire?” bevakar en schäferhund en död kvinna på en annan strand. Och i verkligheten har vi Alan Kurdi, den döda tvååriga pojken på fotografiet som väckte bestörtning för tio år sedan. Vem var skyldiga till hans död? Två människosmugglare anklagades, men rättvisa har inte skipats.
I dag är drygt 120 miljoner människor på flykt, bland dem drygt 40 miljoner barn. Det är ofattbara siffror, men siffror är opersonliga. Skönlitteraturen kan i sina bästa stunder göra individer levande och gestalta samhällsproblem så övertygande att de tas upp på den politiska dagordningen. Konsten betraktas allmänt som något som sker vid sidan av de hårda värdena, bortom det som är mätbart och som går att föra statistik på – exempelvis hur många som dör varje dag i Israels vidriga krig mot palestinierna i Gaza.
Ismaïls novell ger oss fem perspektiv på det som ömsom kallas flyktingkrisen, ömsom flyktingströmmen. Allt görs påtagligt här, och döden blir någon annans huvudvärk. I Çeviks fall blir det den skygga pragmatismen som styr hans affärsverksamhet, som visar varför havet är alternativet för flyktingarna: ”Det var en färdväg som fortfarande var möjlig, eftersom det inte går att dra taggtråd över ett hav.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.