Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria, Thomas Götselius, Glänta produktion

 

Det är handen som skriver. Eller snarare: som skrev. Nu är det ju tummen som sköter skrivandet åt oss, när vi hankar oss fram på våra smarta telefoner. Eller nä, det är för de yngre av oss inte ens tummen, utan tungan: det räcker med att ge Siri eller Chat GPT muntliga kommandon för att den ska sköta skriften. Tycker du att det här låter deprimerande? Vänta bara: det dröjer inte länge förrän vi har AI som kan läsa våra tankar, och då kommer det att räcka med att vi formulerar något i tanken – en kan ju hoppas att AI då blivit bättre på att hantera semikolonet – och så får vi det i nedskriven form.

Än så länge har vi handskriften kvar (mina elever skriver fortfarande nästan alla sina uppsatser för hand), och Thomas Götselius har skrivit en ambitiös genomgång av relationen mellan hand och skrift: Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria erbjuder ungefär vad titeln utlovar, en exposé med väl valda genomslag genom historien. Till de saker vi får lära oss är att skriften – som väntat – är anpassad för de högerhänta. Inte så märkligt, då det i princip var olagligt att vara vänsterhänt fram till 1967.

Nu kan man förstås undra hur det står till med handstilen i dag, när det som skolelev gjorts möjligt att passera hela grundskolan utan att någonsin fatta en penna? Sår här kanske: ”detta faktum, att skolungdomens skrivfärdighet är bedrövligt dålig och att det faktiskt ser ut så, som skulle den bli alltmer bedrövlig med varje ny årgång eller generation ungdom, som passerar genom skolorna.” Är det skoldebatten 2025? Nä, det är faktiskt ett inlägg från 1939.

Anekdotiskt kan jag förstås lätt hitta exempel på dåligt handstil från mina nuvarande elever, men det fanns precis lika bedrövliga exempel åren kring 2000, när jag började som lärare, och telefonerna endast ägnades åt att spela Snake och skicka en handfull sms per dag. Så försämringen är i värsta fall marginell, något Götselius också är inne på.

Som sig bör inleder Götselis i antiken, och tar oss vidare i sina sex kapitel genom medeltiden, 1600-, 1700- och 1800-tal, där han hejdar sig vid Carl Jonas Love Almquist och Herman Melville. En observation kring det material de antika skribenterna nyttjade, vaxet, tål att uppehålla sig vid: ”Man skriver inte på vax, man skriver i det, som en plog rör sig i åkern, vilket av allt att döma givit upphov till standardmetaforen för skrivande under antiken: att plöja.” Götselius fokus är litteraturhistoriskt, varför det blir en smula snålt att han knappt nämner Sapfo, som Jesper Svenbro en gång lanserade en teori om att hon var den första författaren som själv skrev ned sina dikter.

Från antiken hamnar vi i klostren, som förvaltade texterna. Inte alltid med estetiska rättesnören som ideal. Götselius vägleder med kunnig blick: ”Distinktionen mellan scriptura och litterare, mellan Skriften och litteraturen, bildar det grundläggande paradigmet för kristendomens diskurs.” Från medeltiden har vi också den urgamla bilden av grammatikläraren som sträng och straffande. Kanske inte så konstigt att två luttrade språklärare höll en föreläsning för mig när jag var ny lärare: ”Ordet ’plikt’ ska inte bara låta som en bestraffning – det ska också kännas som en bestraffning.” Fru Grammatik avbildas ofta med ett spö i näven.

Under medeltiden uppstår också föreställningen om skrivandets plågor. Det var väl Carl Johan Vallgren som i en intervju hävdade att det en författare behöver mer än något annat är bra sittfläsk. Så här yttrar sig en av de skrivande medeltidsmännen: ”Ni vet inte vad det är att skriva. Det är en övermäktig syssla: den kröker din rygg, den förmörkar din syn, den krossar din mager och dina revben.”

Så blir författaren först under 1300-talet synonymt med någon som har en penna i sin hand. Så småningom med hjälp av gåspennan, som inte underlättade skriften, eftersom den krävde skötsel med jämna mellanrum. Ändå visar Götselius att de stålpennor som blev tillgängliga först i början av 1800-talet blev ett arbetsmiljöproblem, då skrivmusklerna inte fick sin nödvändiga regelbundna vila. Därav begreppet ”skrivkramp”, som knappt någon kände till innan dess.

Här finns också historien om en av de många svenska kungarna med dyslexi, Karl XI, som ändå eller kanske just därför slogs hårt för att göra landet läskunnigt. Det här var under stormaktstiden, alltså 1600-talet, och här låg Sverige för en gångs skull före andra nationer när det gällde bildning. Något gick snett på vägen … Sedan på 1800-talet blir det förstås intressant med ett utförligt resonemang kring Almquists mästerliga roman Amorina, och hur dess intrikata blodssymbolik möjligen kan ha förstärkts av att författaren valde rött bläck när han skrev den. Och kapitlet om Melvilles kopist Bartleby blir förstås extra angeläget när vi så sent som i fjol fick en nyöversättning av denna pärla till novell.

Efter att ha tillbringat en icke oansenlig tidsmängd, kvällar och helger, åt denna digra lunta, som avslutas med cirka 100 sidor noter och register, infinner sig en viss mättnad. Att kalla Götselius arbete för grundligt är en underdrift. Språkligt kan jag ibland störa mig på att han då och då skippar infinitivmärket ”att” när verbet anländer efter viss fördröjning efter hjälpverbet ”kommer”, som när det olyckligt nog sker i två meningar efter varandra: ”Ingen kan tillägna sig författarens tankar utan ändra dess form […] Den litterära texten kommer därmed ses som ett autentiskt uttryck …”

Möjligen förlorar han sig också understundom i det interna, fast å andra sidan: vem ska väl läsa om inte de som roas av just de interna och nördiga resonemangen? Förlåt, men yngre svensklärare – en given läsekrets så sent som på 90-talet, kanske – är ju inte intresserade av att lägga tiden på annat än att bingetitta på tv-serier och på att gejma.

Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm, Paul Éluard, översättning Erik Lindegren, Ilmar Laaban & Pierre Zekeli, Modernista

 

Först av allt: vilken strålande titel! Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm heter Modernista nya utgåva med dikter av franska modernisten Paul Éluard. Nu rör det sig inte om några nyöversättningar, detta. Lindegren och Laabans översättningar är från slutet av 1940-talet, och Zekelis bok med valda dikter är från 1975 (vilket verkar vara enda separatutgåvan av hans dikter). Å andra sidan torde dessa äldre översättningar vara svåra att lokalisera för den hugade.

Éluard var soldat i första världskriget, något som ledde till en livslång pacifism. Magnus Bremmer har skrivit en fin introduktion, som visar hur Éluard ingick i dadaismens innersta krets, tillsammans med André Breton, Philippe Soupault och Louis Aragon. Strax därpå slog han sig samman med främst Breton för att skapa surrealismen, en betydligt mer fruktbar av modernismens många -ismer. Besvärande nog skulle han också skriva en hyllningsdikt till Stalin – men ingen är ofelbar.

Det som kan förvåna en läsare av dessa dikter som i flera fall har cirka hundra år på nacken är kanske att de ter sig så beskedliga eller tillrättalagda. Har tiden desarmerat sprängkraften i modernismens dikter? (Not: det är som att lyssna på Sex Pistols låtar från 1976-77. Inte fan är de så chockerande eller ens stökiga längre?) Det kan vara så att vi som läser poesi har vant oss vid modernismens excesser. Éluard bevarar en fot i traditionen – en klok metod hos en poet som vill skriva dikter med längre bäst före-datum än den egna samtiden. Det vildsint bildrika riskerar lätt att bli sökt och ansträngt.

Dikterna blir cykliska, och om inte alla så går de flesta av vägarna till kärleken. Éluard prisar kvinnor – i obestämd form och i plural. Med andra ord: han söker till skillnad från andra manliga genier inte efter den förlösande kvinnan i bestämd form singular: hon som är en fantasmagori. Mer handlar det om att vara i världen, och låta världen vara i en. Men om dikterna saknar wow-ögonblick kan de hellre erbjuda lowkey storhet.

För det är inte som att Éluard egentligen lever på sina starka dikter – med undantag för ”Trädens heraldik”, som är en encyklopedisk dikt om underbara träd – medan jag ofta får anledning att dröja vid enskilda rader, som dessa:

Kärleken bor i världen för att glömma världen.

Jag blir friare endast i någon annans armar.

Vår kärlek behöver kärleken / Mer än gräset regn. (Jämför Everything But the Girl: ”And I miss you / Like the deserts miss the rain”.)

Jag blir också förtjust i en helt kort dikt, som kan likna Pounds imagismer, en tvårading: ”Döden kom helt ensam, gick sin väg helt ensam / och den som älskade livet förblev ensam.” Vad dikterna förmedlar är någon som verkar vara livrädd för glömskan.

En av dikterna, som här heter ”Förälskade kvinnor”, har tidigare översatts av den egensinnige Ekelöf (han skulle förstås ha uppskattat den här bokens titel om motstånd och dröm). Hos Pierre Zekeli:

Att klä av natten

Ögon att bryta stenar

Leenden utan att tänka sig för

För varje dröm

Nakna sjöar

Och vilsna skuggor[.]

Hos Ekelöf blir det:

För att avklä natten

Ögon att krossa stenar med,

Tanklösa leenden

Och för var dröm

Byar av snörop,

Sjöar av nakenhet,

Skuggor av rotlöshet.

Kanske Modernista med den här boken på ett blygsamt vis vill skapa en poetisk 1900-talskanon. Boken anländer lite drygt ett halvår efter den fina T.S. Eliot-volymen, och för ett par år sedan kom ju Siv Arbs gamla Sylvia Plath-översättningar i nyutgåva. Inte mig emot: det finns givetvis fler intressanta namn att upptäcka från 1900-talet. Varför inte den på senare tid aktualiserade Pablo Neruda? Eller Elizabeth Bishop?

Att läsa den här boken med Éluards dikter får mig att minnas när jag var nyexaminerad lärare och hamnade på Per Brahegymnasiet hösten 1998 och tyckte det var en god idé att ägna typ hela terminen åt modernismen (tbh, ingen klagade). Då fanns Éluard representerad i de antologier som jag konsulterade, liksom mer än en handfull av Lindegrens dikter – något som jag befarar har ändrats nu. Den modernistiska poesin är ju tacksammare att studera än prosan, för vad ger det att läsa 2-3 sidor Proust, Joyce eller Woolf?

Tu Fus liv, Eliot Weinberger, översättning Christoffer Stuveback, Rand

 

T.S. Eliot förärade sin långdikt Det öde landet med fotnoter, och blev förstås hånad av sin samtid (konsensus löd att en dikt som kräver fotnoter är som en tavla som föreställer en hund, men som kräver en plakett där det står: ”detta är en hund”). Från en Eliot till en annan: Eliot Weinbergers bok Tu Fus liv kräver ett långt förord av Martin Svensson Ekström för att upplysa om bakgrunden och kontexten. Är detta verkligen nödvändigt, och hur många läser ens ett förord (5-10 % av läsarna, på sin höjd)?

Nåväl: det är mycket bråte som ska forceras innan vi tar del av dikterna, men vi får veta en del om den historiske Tu Fu, som levde under 700-talet i Kina. Född under relativt välsituerade förhållanden slår han sin håg mot poesin. Han skrev uppemot 1400 dikter, och framträder i tre olika skepnader: den vise och lärde skriftställaren, fyllbulten och skrytmånsen, samt den melankoliske och svartsynte grubblaren.

Hur självbärande är då dikterna som Eliot Weinberger skriver? Weinberger är amerikan, känd för att ha skrivit böcker om litteratur och politk, men även sina introduktioner som översättare till engelska av bland andra Octavio Paz och Jorge Luis Borges. I den här boken, som utkom i hemlandet förra året, finns 58 korta dikter som har Tu Fu som utgångspunkt. Snarare än en regelrätt översättning är det en tolkning som liknar en tänkt självbiografi från den kinesiske föregångaren. Ett liv flimrar förbi i dessa korta dikter.

Inspiration har också hämtats från Wen T’ien-hsiang, som 1280 satt fängslad och tog hjälp av Tu Fus dikter för att uthärda isoleringen. Weinberger skriver under covid-pandemin, vilket i sig liknar en fängelsedom, och flera av dikterna betonar ensamheten. Givetvis har även poeten Eliot, och kanske i ännu högre grad den andra landsmannen Ezra Pound, fungerat som ledstjärnor.

Det finns en viss lågmäld humor, en viss nedtonad melankoli, och mer än en avsevärd del tillbakadragen livsleda: ”Nuförtiden är jag sorgsen redan innan jag är full och full har jag ingenstans att ta vägen.” Raderna liknar sentenser eller aforismer, fast i så fall trasiga aforismer. Är det en brist? Nja, snarare bör vi väl vara skeptiska mot de aforismer som är för uttänkta och för perfekta. Weinberger vill inte ge oss den typen av färdigpaketerade visdomar. Han talar i gåtor. Det finns en ytspänning i dikterna, som får dem att hela tiden vara på vippen att kantra. Naturen bildar en fond, och ja, hellre det än att använda den som projektionsyta:

Dagen bräcker; dunklet flyr: stjärnorna glesnar;

snön håller upp;

skator på tornen och en kråkflock tar till flykt;

floden nästan stilla längs stadens murar;

det dröjer innan jag är hemma igen.

Han skriver om kriget som åderlåter riket på män men utan att det bekommer de styrande så mycket, då det ju finns pojkar att tillgå. Men vem skriver så? Weinberger förstås, men poängen är att tanken redan finns hos Tu Fu. Krigen är sig lika över tid. Genom dikterna löper den västerländska stoicismen, som gör sig ytterst bra i denna miljö: ”Törnbuskar tycks endast växa där människor går” och ”Papegojor är klokare än människor: de vet att de lever i bur” är två sådana barska sanningar.

Om Emily Dickinson en gång uppmuntrade oss att säga sanningen snett kunde det sägas att Weinberger föreslår att vi ska säga sanningen med en reprimand. Samtidigt är det här dikter som inte direkt inbjuder till tolkning: vad du ser är vad du får. Tur då att vi skänks så mycket av att läsa Weinbergers poesi, som med sitt finurligt poetiska buktaleri ger oss en insyn lika mycket i den egna personen som i Tu Fus historiska liv. Därmed bestrider han i någon mån T.S. Eliots gamla diktat att poesi inte handlar om att ge uttryck för en personlighet, utan som ett sätt att röra sig bort mot det personliga.

The Slicks. On Sylvia Plath and Taylor Swift, Maggie Nelson, Fern Press

 

Berömmelse kan spela hemska spratt med din hjärna och få din själ att rosta sönder, enligt några av Morrisseys gamla textrader, och det är svårt att tänka sig en mer sönderrostad själ än hans. Sylvia Plath sökte berömmelsen – och fick den postumt. Taylor Swift har egentligen sedan hon debuterade som sextonåring varit fastkedjad vid berömmelsen. Poeten och essäisten Maggie Nelson – känd för böcker som Argonauterna och Blått – har fört samman Plath och Swift i essän The Slicks.

Det är en tunn skrift, vars titel hämtats från en av Plaths dagboksanteckningar om den hett åtrådda berömmelsen: ”I will slave and slave until I break into those slicks.” Att sammankoppla Plath med Swift är ingen långsökt tanke, då det finns åtskilliga paralleller mellan deras aggressivt skrivna dikter/sånger. Plath uppvaktade berömmelsen, men kärleken var obesvarad. Jag läste nyligen några vackra ord av Per Wästberg, om hans vänskap med Kristina Lugn, hon som sa: ”min kärlek till livet är obesvarad”. En svensk motsvarighet till kopplingen Plath-Swift kunde ställa Lugn samman med Lykke Li.

Det finns det som förenar och som åtskiljer Swift och Plath. Medan Swift på sin skiva ”The Tortured Poets Department” lajvar psyksjuk var det en realitet för Plath (en av anledningarna till det första självmordsförsöket var oron över de höga sjukhuskostnaderna i USA, och att hon efter att ha separerat från Ted Hughes bodde kvar i England berodde till stor del på att NHS, den fria engelska sjukvården, gjorde att hon kunde ta barnen till läkare utan att ruinera sig).

Det är förstås en skillnad i att skriva dikter och att skriva sångtexter. Nelson erkänner skillnaden i uttrycksform, och tillstår att flera av Swifts poetiska texter är platta, banala, eller ”corny”, men de funkar ju ändå. ”I know the bottom”, skriver Plath ominöst i sin kanske bästa dikt, ”Elm”, och Nelsons slutsats är att det är grundare i Swifts botten: ”I cry a lot but I am so productive, it’s an art”. Kanske Nick Caves ord om att kasta sig i avgrunden och upptäcka att den bara når en upp till knäna kan appliceras på Swift – Plaths avgrund är en riktig avgrund.

Men det fina med Nelsons essä är att hon läser Swift mer i egenskap av epiker än som lyrikförfattare. Därmed visar hon samband mellan de olika låtarna genom åren, och hur turnén som fokuserade på olika ”eror” på ett snillrikt sätt raderar ut den konventionella och begränsande synen på kvinnor: ”the eras are not defined by stations of life associated with girlhood or womanhood, such as maiden, wife, mother, and so on. Instead they are defined by artistic achievement, represented by the unity of the album.”

I Sverige har en märklig debatt förts de senaste veckorna om algoritmernas intåg i kulturen, där ”störst automatiskt blir bäst”, som en förklaring till det stora fokuset på artister som Swift, Rosalía och Charli XCX. Det kan förstås också bero på att de här artisterna gör briljant popmusik. Eller bara att pop alltid betraktats med skepsis av kritikerna, som sett den som lättviktig i relation till den seriösa rockmusiken, som helst ska trakteras av skäggiga farbröder i rutig flanellskjorta med en sliten telecaster som främsta tillhygge.

Plath tvekade inte inför att ta in sin tids katastrofer, när hon låter Förintelsen agera fond i flera av dikterna i Ariel. Och Swift får förstås kritik för att hon inte sjunger om Ukraina och Gaza, men då behöver jag ställa frågan: Gör Håkan Hellström det? Nähä, men då kan vi gå vidare.

Varför är Swift så hatad? Är folk rädda för vad det ska avslöja om dem: att de i grund och botten är basic bitches, hela bunten? För få saker är så skrämmande som det populära – folk vill vara unika, känna att de är undantag. Popularitet är en fängelsecell, och det spelar ingen roll hur mycket folk som står utanför påpekar att den är av gyllene snitt – det är fortfarande något som stänger in och förhindrar. Nelson påminner att kvinnor löper en dubbel risk om de skriver utlämnande: ”When women make the personal public, the charge of whorishness always lurks nearby.”

Plath kunde vara sexuellt explicit i sina dagböcker, och dikterna i Ariel var råare och frispråkigare än någon annan kvinnlig poet skrivit, med möjligt undantag för Anne Sexton. Swift är mer kysk, menar Nelson, även om det finns mer än sexuella anspelningar i låtar som ”Wood” på senaste skivan ”The Life of a Showgirl”. Fast Nelsons essä skrevs ursprungligen 2024, och uppehåller sig lämpligt nog vid Swifts då senaste alster, ”The Tortured Poets Department”. Plath fortsätter att vara aktuell: i vår kommer en efterlängtad kritisk utgåva av de samlade dikter, med fotnoter och förhoppningsvis ett mer generöst urval än det Ted Hughes sammanställde till den utgåva som omtyckts och omtryckts sedan 1981.

Den viktigaste lärdomen består i hur Nelson lyckas argumentera för hur Plath och Swift tar sina respektive konstnärskap i besittning. Båda rör sig smidigt från rollen som musa till skapande konstnär, en rörelse mot agens. Med stöd i en essä av poeten Alice Notley visar Nelson hur kvinnor generellt getts rollen av att vara den som lider och överlever, något Plath och Swift överskrider med sitt skrivande.